Jungfrutornets död

"Hon har förrått Gotland!" skriker en kvinna. "Tystnad!" skriker ledaren. "Vi ska sätta henne i Jungfrutornet. Visa ingen nåd! Bär bort henne!". Alla börjar titta på mig.
Jag sitter där, på vagnen, stirrandes på mina fötter. "Jungfrutornet! Jungfrutornet! Jungfrutornet!". Folk går efter med facklor i handen. Vagnen rullar iväg. Några knuffar på och jag sitter och ber. "Att livet skall vara så svårt", tänker jag.
Kvällen börjar komma fram, solens strålar försvinner. Vågorna glittrar och de gungar högt.

Det börjar regna, sedan piskar det på min hud. Det blåser kraftigt, vinden blåser genom mitt långa, blonda, lockiga hår. Träden skakar och barken blir nästan svart av allt vatten.
Jag tittar mot husen. Det är facklor utanför och det ser varmt och skönt ut inomhus.
Husen är gjorda av sten.
Plötsligt stannar vagnen. De som knuffade på vagnen tog ett fast hårt tag runt mig och jag var hjälplös. De var alldeles för starka, med deras muskler. Människorna som hoppade runt så att marken nästan skakade hade vita ulliga tröjor, samma med byxorna, de hade också skinnskor eller så var de barfota.
De kastade in mig i Jungfrutornet och låste dörren med en smäll. Jag kände något som rann på mitt ben. Det smärtade till. Jag såg soldater i rustning placerade vid ringmuren.
På ringmuren finns lite murgröna. De är väldigt mörka, de blandas med olika nyanser.
Jag lägger mina händer på huvudet.
Varför? Jag skulle aldrig ha gått med på hans erbjudande! Vad dum jag var! Det började en varm, solig dag då himlen var klarblå och havet var lent och glittrigt och stilla. Jag stod vid porten och jag tittade på havet. Plötsligt hörde jag en mörk röst som tillhörde en man.
"Hej, du vackra. Vad heter du?". Jag log och sade: "Jag heter Embla. Vad heter du?".
"Valdemar Atterdag", svarade han kort. "Jag tänkte göra ett ärende. Får jag gå igenom porten?". Han gav mig ett mjukt leende. "Jag får inte släppa in någon främling av pappa, borgmästaren", säger jag. "Ska vi säga såhär? Om du släpper in mig, så gifter jag dig med mig", säger han. "Jag vet inte, jag känner inte dig", säger jag. "Du kan lita på mig! Jag är snäll och jag är förälskad i dig!".
Kan jag lita på honom? Jag tänkte efter noga och sedan bestämde jag mig för att han var något att lita på. Jag tittade på honom och han verkade snäll. Jag blev snabbt förälskad.
"Du kanske inte är så dum ändå. Jag säger ja till giftermål! Vänta här!". Så smyger jag bort till pappa som sakta snarkar. Sedan tar jag nycklarna av honom och smyger tillbaka.
"Här!". Jag dinglar med nycklarna. Jag låser upp och släpper förbi honom. Så nöjd jag kände mig med mig själv. Nu sitter jag här och tänker på honom.

Vill du veta vad som egentligen hände? Han lurade mig. Han stal Gotlandsskatterna. Han försvann. Och jag blev inmurad här levande. Kråkorna cirkulerar ovanför mig och skrattar åt mig. Jag kände mig törstig. Hungern började ta över all kraft i magen. Det kurrade djupt.
Vad är det som händer? Jag kunde inte tänka klart och jag kände mig helt trött och slapp i kroppen. Om jag bara fick en kudde och en skön madrass med ett täcke, så skulle allt bli bra.
Kanske också lite mat, och vatten. Jag lade mig sakta ner, kände pulsen sakta gå ner, blundade och tog mitt sista andetag.
Jag har förrått Gotland. Så var det med det.
Men hur det gick för Valdemar Atterdag sen, det är en helt annan historia.