VISBY När orkanen Dorian drog in över Bahamas följde Julianne Sands nyhetssändningarna med fasa. På bara några timmar förvandlades hennes barndoms stad till en spökstad.
Det är som en skräckfilm. Det är så hon säger det, Julianne, som bott i Visby sedan nyårsafton 2014. Som apokalypsen. Staden Marsh Harbour på Great Abaco i nordöstra Bahamas, där hon växte upp och har alla sina minnen, finns praktiskt taget inte längre.
De 5000 ortsborna har fått sina hem förstörda, katastrofen har lamslagit hela ön, som två tredjedelar av Gotland i storlek.
Enligt nyhetsrapporteringen har drygt 50 personer mist livet, långt fler saknas och mångtusentals är i behov av nödhjälp. Men det är svårt för räddningspersonal att ta sig fram när 90 procent av infrastrukturen är utslagen.
Fallna träd, avslitna tak, raserade elledningar. På vissa foton och filmer hon fått sig tillsända från mamma och pappa känner hon inte ens igen sig, trots att de faktiskt är tagna i närområdet.
– Det här, säger Julianne och klickar fram en bild på datorn. Jag vet inte var det är, det är omöjligt att se.
Det är som en del av hennes själ utplånats. Inte vet hon när hon kan komma tillbaka. Familjen har evakuerat, men kommer de någonsin få råd att bygga upp sitt hus igen?
Julianne studerar andra året på grundlärarprogrammet på Campus Gotland. Hon flyttade till Visby för kärlekens skull, till en person hon mött via gaming på nätet. De träffades några gånger, sedan flyttade hon till andra sidan jorden. Relationen är över, men Julianne är kvar och tänker så sannolikt förbli. ”Jag älskar årstiderna, att slippa ha sommar året runt” som hon säger.
Vi ska ta oss till kaoset efter Dorian, till det som premiärminister Hubert Minnis kallat ”en historisk tragedi”. Trots att Bahamas drabbats av många orkaner genom åren har ingen varit i närheten av Dorian, som slog till första dagen i september.
Men först ska vi till Marsh Harbour under den tid Julianne växte upp, då allt ännu var azurblått och palmerna vajade längs gator och stränder. Det var goda år, som för de flesta under uppväxten.
Vi sitter i köket i ett gårdshus i Visby och Julianne berättar om somrarna med bad och fiske, hur hon och systern Kayleigh flöt med strömmarna, dök under vattnet bland snäckor och fiskar.
Hur hon tänkte sig livet framåt? Nja, inte mycket visste hon.
– Ett tag ville jag bli inredare och gick en distanskurs mot New York, men så blev det aldrig. Jag hamnade här istället.
Bahamas, med 390 000 invånare, är ett örike beläget i västra Atlanten norr om Kuba och öster om Florida. Nationen består av ett stort antal öar varav 30 är bebodda. Huvudstaden Nassau är belägen söderut på ön New Providence, Great Abaco, där Marsh Harbour alltså ligger, ligger längre mot norr.
Julianne har staden djupt i sitt hjärta men har också hunnit rota sig på Gotland.
– Det påminner mig ganska mycket om hemma, faktiskt, och jag gillar att vara nära havet, det är något speciellt med öar ändå.
Men att flytta till andra sidan jorden när du är 21, det är ett stort steg.
– Verkligen. Och det var svårt att lämna allt hemma, men samtidigt visste jag att jag skulle få ett bättre liv här, det sade mamma också. Hon tyckte jag skulle åka. Familjen var glad för min skull.
Bättre liv, på vilket sätt?
– Utbildning, hälsovård, allt. En helt annan trygghet, brottsligheten där är ganska hög, särskilt i Nassau, där måste man vara på sin vakt om kvällarna.
Mycket riktigt uppmanar utrikesdepartementet på sin hemsida de svenskar som reser dit att vara försiktiga och uppmärksamma.
Och så är det ju det där med orkansäsongen också, den som varar mellan juni och november.
Senast i somras var Julianne i Marsh Harbour, några veckor med föräldrar, syster och syskonbarn. Fina dagar i hjärtat av sitt ursprung. Då var allt ännu som det alltid varit, nu finns bara minnen.
Hon vet vad hon talar om, Julianne. Även om hon var på tryggt avstånd under Dorian-katastrofen har hon varit med tidigare. Hon minns orkaner under hela uppväxten, mer eller mindre starka. Och den där för 20 år, då hon bara var sex.
– Då satte de på mig flytväst, minns jag, fast då förstod jag inte varför. De var rädda för alla vattenmassor, att jag skulle drunkna, berättar hon.
Även om alla orkaner inte orsakar massiv förödelse är förberedelserna och händelseförloppen desamma.
När varningen kommer hamstras mat, vatten, batterier och annat nödvändigt, fönsterluckor stängs, ingenting som kan rädda liv och egendom förbises.
– Och när de första vindarna och regnet kommer slår elbolaget av strömmen, då är det bara att sätta sig och vänta. Oftast sitter man mitt i huset, där konstruktionen är som starkast.
När vindarna sedan mojnat återstår att undersöka följderna, ofta har några träd fallit, kanske har något tak släppt, sådant händer, befolkningen är luttrad.
Den här gången, den 1 september, kom det att bli annorlunda.
Julianne sitter tyst ett tag, ser ut på gården, det som sägs vara resterna av Dorian väser lätt i höstträden där ute.
– Även om jag var i säkerhet här...så innerligt som jag önskade att jag var hemma med familjen, att vi var tillsammans i katastrofen. Det var fruktansvärt att vara så långt borta. Fruktansvärt.
Dorian kom på mammans födelsedag. Hon och Julianne hade kontakt på Facebook, morgon där, eftermiddag i Sverige.
– Jag såg att hon skrev, men meddelandet skickades aldrig, då visste jag att de hade tagit strömmen.
Julianne följde händelseutvecklingen via CNN och The Weather Channel, där fick hon ständig uppdatering om vindarnas styrka och riktning. I övrigt visste hon ingenting, allt som fanns var orolig väntan.
I efterhand har hon fått veta hur de satt i köket och spelade monopol men flyttade in i den mer säkra hallen när dånet utanför tilltog, hur ett träd bara kvarten senare brakade in genom fönstret, hur taket slets av och regnet forsade in, hur familjen flyttade sig till en klädkammare, knöt rep runt varandra och höll en madrass framför sig som skydd, hur vattennivån i huset höjdes allt mer...tills vindarna till slut tycktes avta.
– De vågade till slut titta ut och såg blå himmel, då befann de sig i orkanens öga där det är helt lugnt.
Och faran var över?
– Bara första halvan, nu skulle resten av orkanen förbi. De sprang över till grannen, man vet aldrig hur lång tid man har på sig innan ögat passerat men de hann i säkerhet.
Familjen klarade sig undan fysiska skador. I dag har de evakuerat till Nassau, där Juliannes mormor Joan bor. Mamma Naomi, pappa Rex, systern, hennes pojkvän och deras två barn bor alla i mormors gästrum.
De hade inget val, i Marsh Harbour är allt som en kuslig kuliss.
– De har fått jobb, det är bra, men hur det blir i framtiden...som de bor nu kan de inte bo när det akuta är över.
På knappt två dygn gick alltså Marsh Harbour från en levande stad till i det närmaste en krigszon.
Julianne har sett bilderna som familjen skickat, deras hus på Bougainville Drive med en stor del av taket bortrivet, bilar på gatan med krossade rutor och karosser, bråte som dragits med av forsande vatten.
Och inne i staden, alla butiker, alla restauranger som Julianne känner; Mangoes, Snappas, Colours By The Sea där hon åt lunch så sent som i juli. Nu finns ingenting kvar.
På hennes egen Facebook-sida finns två filmer publicerade, den ena från dagarna före katastrofen, den andra filmad efteråt.
– Vad kan jag säga...det är en skräckfilm, säger hon och skakar på huvudet.
Julianne vet inte om hennes barndomshus någonsin kommer att byggas upp igen. Aldrig förr har det varit så raserat, 50 000 dollar skulle det kosta är pappans bedömning, närmare en halv miljon kronor.
Julianne har startat en insamling vid sin Facebook-sida för att åtminstone försöka bidra med något. Först var det tänkt till husbygget, nu är det mer aktuellt att få vardagen i Nassau att fungera.
Är det den allmänna inställningen annars, att saker och ting alltid byggs upp igen?
– Ja, så är det, men den här gången...jo, det byggs nog trots allt upp igen, på sikt. Det är ju pappas hemtrakter, mamma kommer från Nassau. Men det kommer att ta tid...
Julianne säger att hon nog inte riktigt tagit in katastrofen. Kanske behöver hon gå längs gatorna igen för att riktigt förstå.
– Jag, ja, hela familjen, måste nog smälta det här först. Jag har känt mig illamående och inte haft någon matlust, det är väl en reaktion efter chocken. Och de där hemma, jag vet att de reagerar på minsta ljud, orkansäsongen är ju inte över än. Stackars syskonbarn som tvingats vara med om detta.
Inga jämförelser i övrigt, men när höststormarna drar in över Gotland, kan du med din bakgrund känna obehag då?
– Absolut...jo, jag känner igen det, om jag glömt att stänga ett fönster som står och slår, då kommer minnena.
Julianne planerar att leva sitt liv i Sverige och på sikt arbeta som lärare, hon talar utmärkt och flytande svenska och har en plattform av vänner och bekanta.
Planen är att ansöka om svenskt medborgarskap.
– Även mamma och pappa skulle vilja flytta hit, särskilt efter Dorian. De har hälsat på och de älskade Gotland, vi får se hur det blir med det.
Men samtidigt saknar hon sin uppväxtstad, minnet av den är nu starkare än någonsin.
Vad känner du när du tänker på ”hemma”?
– Det krossar mitt hjärta...ja, så är det. Allt är borta, alla träd, allt...det är liksom inte verkligt. Det går inte att ta in.