Johan Lundby har sex år som häktespräst på Häktet Kronoberg i Stockholm bakom sig. Sedan ett halvår är han regementspräst på Gotland, ett nog så viktigt uppdrag i en tid då etiska och existentiella frågor kommer nära soldaterna i Försvarsmakten.
DU&JAG
Att Sverige under långt tid befunnit sig under påverkan från främmande makt är inget nytt, men sedan Ryssland gick in i Ukraina i februari 2022 har det konventionella kriget kommit närmre, såväl geografiskt som mentalt.
Det gör samtidigt att de existentiella frågorna når en helt annan nivå än tidigare.
Johan Lundby upplever det när han rör sig bland dem som valt soldatlivet som yrke:
– Är jag verkligen beredd att använda våld mot någon annan, även om jag vet att det handlar om att försvara vårt samhälle? Och då svaret är ”ja”, vem blir jag som människa då?
Det är frågor som blivit både större och tyngre när det inte längre handlar om årslång värnplikt utan istället om det militära som yrkesbana.
Vi ska tillbaka till Försvarsmakten och även till säkerhetshäktet på Kungsholmen i Stockholm där han under sina sex år träffade, samtalade med och själavårdade många tungt kriminella.
Men vi börjar från början, i uppväxten i Sollentuna i en, som han säger, kärleksfull familj med stor respekt för den kristna tron.
Han vill inte kalla hemmet religiöst, snarare…
– …handlade det om en barnatro som inte minst min mor hade, tron på en omtänksam Gud. För min egen del kom tron någonstans runt konfirmationen.
Den växte fram successivt samtidigt som han under de sena tonåren levde i en parallell värld: ”Norra stå” på Råsunda.
Johan Lundby, regementspräst på Gotland sedan ett halvår.
Som stor AIK-fantast gick han tidigt in i supporterklubben Black Army och var väl, säger han, ”inte Guds bästa barn". Nej, snarare kunde det gått snett.
Han rörde sig i dåliga kretsar där folk gjorde dåliga saker. Inte de tyngste grejerna men ett och annat slagsmål närvarande han vid.
Johan berättar där vi sitter i kyrkans lokaler i Visby innerstad, berättar om nätter på stan…men också om sitt mer lugna umgänge i kyrkliga sammanhang.
– Jag var aldrig i den innersta kärnan utan lämnade innan det gick över styr, men en del dumheter var jag med om.
Den militärgröna lådan till altare har Johan Lundby skapat på egen hand. Men så har han också en bakgrund som snickare. Innan han blev präst drev han en firma tillsammans med sin far.
I 25-årsåldern kom "kallet", tanken på att arbeta inom kyrkan men det tog till 38 innan han vigdes till präst, i Storkyrkan i Stockholm i januari 2014.
– Inom familjen hade vi tidigt jobbat med utsatta och från början tänkte jag kanske pedagog eller diakon. Men så sade en kamrat att ”Johan, det finns två saker du älskar, dels sakramenten och dels att prata med folk”…klart du ska bli präst!
Och så blev du det!
– Jag hade en byggfirma ihop med min far och tvåårigt yrkesgymnasium bakom mig. Så jag började plugga ikapp, fick allt stöd jag behövde och känner nu att jag är rätt person på rätt plats.
De du hängde med under Black Army-tiden, vad har hänt med dem, vet du?
– De flesta gick det bra för, andra har startat om sina liv, några träffade jag på häktet och för några gick det riktigt snett, de lever inte i dag.
AIK:s supporterklubb Black Army var Johan Lundbys hemvist i ungdomen.
Sedan ett halvår är Johan alltså präst på Gotlands regemente P18. En ny tjänst som behövs men som också håller på att formas efter nämnda behov.
Detta är han på deltid, han är även ”vanlig” präst. Den dag vi träffas är han just kommen från en begravningsceremoni i Allhelgonakapellet på Norra kyrkogården.
Han frågar om jag vill ha kaffe, jag tackar nej och det är han lika glad för. Mycket kaffe blir det i prästyrket. Kaffe och smörgåstårta.
Redan tidigare hade han tidvis verkat inom Försvarsmakten, då knuten till Livgardet med bas i Kungsängen.
Men när han tillfrågades av Visby stift sade han så småningom ”ja”. Sin bakgrund inom den tunga själavården har han med sig. Det är viktigt, försvaret är inte förskonat från skador och dödsfall även i fredstid och många bär med sig tunga erfarenheter från utlandstjänst.
I dag arbetar han på Gotland varannan vecka, då är det jobb från tidig morgon till sen kväll. Bostaden och familjen finns alltjämt i Stockholm.
– Jag tycker väldigt mycket om Gotland och har både släkt och vänner på ön sedan tidigare. När vinden tar i och vågorna rullar in…jag älskar det. Om inte annat känner man hur liten människan är i förhållande till naturens krafter, det kan vara nyttigt ibland.
Tillsammans med soldaterna på Gotland befinner sig Johan Lundby ofta i fält på Tofta skjutfält.
Naturen, ja. Vi ska till de låsta cellerna på säkerhetshäktet på Kungsholmen men först en sväng ut i skogen bärandes på Johans portabla militärgröna altare.
Där finns kalk för nattvard och kors att rikta sina tankar mot. Lådan har han byggt själv (”En gång hantverkare alltid hantverkare”).
Emellanåt sover han i tält och definitivt är han ofta i fält.
– Jag är med för att stötta, peppa men också föra samtal med de som vill det. Det finns ju en del tunga frågor och tankar att hantera.
Ja, vad är det soldaterna främst funderar kring?
– Det är existentiella frågor på en helt annan nivå än tidigare. Insikten att nästa gång kanske jag inte skjuter på en pappfigur, det kan vara en riktig människa. Klarar jag det? Och vem blir jag då?
Johan Lundby har både släkt och vänner på Gotland och gillar främst vinterhalvåret, inte minst när vindarna tar i och människan känner sig liten i förhållande till naturens krafter.
Det är frågor av den digniteten, menar du?
– Ja, så blir det, det är en tänkbar verklighet som kommit än närmre genom kriget i Ukraina och ett framtida Nato-inträde.
Och vilket är ditt svar?
Han funderar en stund, säger:
– Alla situationer med våld är i grunden fel, men alla som använder våld gör inte fel. Om inte polisen använt våld ibland hade våldet eskalerat än mer. I det här fallet handlar det om att försvara oss i kris och krig. Det här är tankar som var och en måste landa i och då kan jag vara till hjälp.
Så där finns han alltså, firandes gudstjänst i kyrkor, kaserner eller i skogen bland stridsvagnarna. ”Gud finns där människor är” som han säger.
– Och det är den finaste stunden, att mitt i skogen under en övning skapa ett rum av kärlek och frid. Det är stort.
Samtalen med de häktade har skett på tu man hand, detta för att tystnadsplikten ska kunna vidmakthållas. Ingen ska kunna hör vad Johan Lundby och den intagne pratade om.
I begynnelsen stod Johan alltså på numera rivna Råsunda fotbollsstadions norra läktare men inte som en del av de så kallade Firmorna, den grupp av människor som står för det mest fotbollsrelaterade våldet.
Ändå har han snuddat vid det där, vilket varit tacksamt under åren som häktespräst.
– ”Du fattar vad det handlar om” har en del sagt, och ja, jag hade en aning, en känsla, vilket gjorde att vi bättre kunde mötas i samtalen.
Häktet Kronoberg på Kungsholmen i Stockholm är ett av landets säkerhetshäkten, med plats för 279 personer. Här passerar varje år tusentals livsöden.
I sex år var det Johans arbetsplats, då han fyra dagar i veckan samtalade med ofta tungt kriminella av vilka de allra flesta satt med restriktioner, det vill säga utan kontakt med världen utanför.
– Ofta var det bara mig de hade att prata med utöver de inom rättsapparaten. Det blev speciella samtal, mycket bikt och prat om det goda i livet.
Häktet Kronoberg är ett av Sveriges säkerhetshäkten. Här placeras många av de tyngst kriminella i väntan på rättegång.
Det är vad det handlar om, säger han. Vill man få bort det onda måste man också prata om det goda, det som finns någonstans där ute trots allt.
– Det är bara att gå tillbaka till de tidiga drömmarna, ingen drömmer om att livet ska bli dåligt. Ända hamnar en del där till slut.
Så hur kunde en dag på häktet se ut för dig?
– Man är där för själavård eller för att fira gudstjänst. Fyra gånger om året hålls mässa där de som sitter häktade kan närvara tillsammans med vakter. Annars är det samtal på tu man hand inne i cellen.
Inte sällan är det dödsbud som ska lämnas; familjemedlemmar som gått bort eller vänner som dött av en eller annan orsak; droger, kanske skjutningar.
– Jag är där för att jag är kristen, inte för att göra människor kristna. Och för dem som så vill finns själavårdare från andra trossamfund. Min roll är att hjälpa, få de intagna att lätta sinnet och att sprida hopp.
En av de 279 cellerna vid Häktet Kronoberg på Kungsholmen i Stockholm.
Allt sker inom ramen för NAV, Nämnden för andlig vård. Så här säger generaldirektör Martin Holmgren på Kriminalvårdens hemsida:
”Att avtjäna ett straff kan ge möjlighet till viktig reflektion. I mötena med Nav-medarbetarna får klienterna prata om stora och svåra frågor och ges andlig vägledning, oavsett tro eller religion. Samtalen visar sig ibland bli början på en avgörande förändring för individen. Nav-medarbetarna bidrar med kunskap, erfarenhet och nya perspektiv till Kriminalvårdens verksamhet.”
Samtalen hålls på tu man hand, detta för att tystnadsplikten ska kunna hållas. Ingen övrig ska kunna lyssna på vad som sägs.
– Den häktade bestämmer vad vi ska prata om, till största delen handlar det om ånger, om saknaden av det liv som kunde varit, oro för sin familj och längtan efter hopp. Sedan finns det de som vill skryta om sina brott men där sade jag emot. Jag tänker att många av dem respekterade mig just för detta, att jag inte bara höll med, säger Johan Lundby.
Johan Lundby med det portabla altare han har med sig ut i fält. Med hjälp av detta skapar han ett rum och kärlek och frid mitt i de militära övningarna.
Johan har i dag kontakt med en del tidigare klienter som lämnat brottsligheten och bytt bana i livet, andra är kvar i kriminaliteten medan några är döda, skjutna.
I dag är media fylld av rapporteringen av det eskalerande gängkriget med centrum i Stockholm-Uppsala.
Johan är, säger han, inte förvånad över att våldet trappats upp som det gjort. Han har sett tendenserna länge, han har sett det verkliga: Ungdomar som tagit sitt straff, kommit ut – och åkt dit för mord.
– Nej, säger han, jag är inte förvånad. Polisen har gjort ett jättejobb varför många av ledarna nu sitter inne. Men det innebär också att många yngre tagit över gängen, ungdomar utan konsekvenstänk där förvrängda idéer om heder och ära är ledord och då spårar det ur.
Du som mött många ungdomar i den kriminella världen, vad var det generellt du såg hos dem?
– Att de flesta inte haft föräldrar som varit föräldrar med hjärtat. Som aldrig fått höra att de är älskade. Jag har flera gånger upplevt tungt kriminella som börjat gråta när jag upprepat att ”du är älskad för den du är, inte för vad du gör utan för den du är”. Saker de aldrig tidigare fått höra.
DU&JAG, Johan Lundby.
Att ungdomar med den typen av bakgrund söker sig till gängvärlden menar han inte är konstigt:
– Där blir de någon, där tar man hand om varandra vilket blir den trygghet som många saknat. Man ställer upp för varandra vilket de upplever att samhället inte gör.
Det gör det också svårt att bryta med kriminaliteten, så tänker han, Johan. ”Varför ska jag lämna ett sammanhang där jag får uppskattning för ett samhälle som inte tror på mig!”.
– Det handlar om förlåtelse, att förlåta. Preventivt måste det börja långt tidigare. Samhället måste ge resurser till skola och socialtjänst.
Och för de som redan hamnat fel? Hårdare straff?
– Absolut inte. Hårda tag och dålig standard i fängelserna som många ropar efter, då går människan in i överlevnadsläge. I dag har interner det fysiskt sett ganska bra, då får de tid att tänka och då kommer demonerna och skulden, då finns det åtminstone möjlighet till förändring.
Sex år blev det, sedan var han klar. Han kände det så. Det var läge att sluta. Först därefter insåg han hur mycket tiden på Kronoberg ätit honom.
Kanske trodde han att han gått opåverkad, men inte:
– Att sitta i tusentals samtal med så många unga människor som mördat eller begått andra grova brott, det har sugit energi.
Så hur orkade du?
– För att jag skällt ut dem ibland. Som jag sade, de som skrutit om sina brott har jag sagt emot, det är en del i varför jag klarade det. Och så har jag tränat för att hålla mig fysiskt i form.
I vardagen har han fyllt på med det goda. Umgänge med familjen, närheten till Gud, kampsportsträning men ingen fotboll. Han är, säger han, inte ens intresserad av fotboll längre.
Däremot älskar han alltjämt AIK, det sitter på djupet.
Han berättar om en kille på häktet som stolt visade en tatuering och Johan fascinerades över det perfekta AIK-emblemet…
– …men det visade sig att det var en intatuerad Jesus-figur strax nedanför han verkligen ville visa. Jag såg bara AIK. Det där hade han roligt åt efteråt.