Frågan som Joens föräldrar nu ställer sig är: får han behålla sin älskade assistent efter omorganisationen inom barn- och omsorgsförvaltningen?
När Joen Olofsson var ett och ett halvt år började han på förskolan i Rone och vid precis samma tid konstaterades det att han var helt döv på ena örat och på det andra uppfattade han endast ljud över 90 decibel. Han hörde alltså i praktiken ingenting.
- Hela släkten började utbilda sig i teckenspråk och han fick en assistent som kunde teckenspråket. Det hjälpte oss oerhört mycket och vi har haft så mycket hjälp av henne som sedan har följt Joen hela tiden, säger säger Joens mamma Eleonor Nilsson.
När skolan i Rone las ner fick Joens föräldrar Örjan Olofsson och Eleonor Nilsson välja mellan Havdhem och Hemse. På förskolan Mullvaden i Hemse fanns utrymme för den assistent som hade hand om Joen i Rone. Därför valde de Hemse.
- Hon fick jobb på Mullvaden i Hemse och jobbar med Joen där fyra dagar i veckan, den tid han är på förskolan. Därför valde vi Hemse, det var för att vi skulle få behålla samma assistent, säger Eleonor.
Samtidigt som lillasyster, Mira, föddes åkte familjen i skytteltrafik mellan hemmet och Huddinge sjukhus för att få hjälp till Joen. CI-implantat är ännu mycket ovanligt för gotlänningar - endast tre barn på ön har fått det - och Joen fick gå igenom flera operationer. Sammanlagt har han varit sövd sex gånger under sina fyra år.
- De började med det öra som han är helt döv på. Efter tre timmar ville läkarna ge upp men valde ändå att fortsätta försöka få in implantatet och det tog hela dagen.
Operationerna förbereddes med många olika undersökningar och samtal med läkare och kuratorer. Och mitt i allt detta skulle andra barnet födas.
- Mira är född i början av januari och vi fick en månads paus för att föda barn och sedan var det dags med alla resor till Huddinge igen.
Eleonor och Örjan berättar om alla känslor mellan största sorg och tårar som blandades med den största glädje för minsta lilla framgång som gjordes.
- Första gången jag märkte att han hörde var när det kom en traktor på vägen. Han har alltid älskat traktorer och plötsligt fick han lära sig att de låter också. Det var en speciell känsla, säger Eleonor.
Kände vibrationerna
Hade Joen fått diagnosen lite tidigare hade det varit ännu bättre för honom men föräldrarna och deras familjer tänkte inte på att han inte hörde.
- Om han låg på golvet och man kom gående så vände han sig mot oss, berättar Örjan.
- Han uppfattade ljudet genom vibrationerna i golvet när någon kom.
Det var Joens mormor som först blev misstänksam om Joens hörsel. Hon jobbar som barnskötare och är van vid små barn.
- Hade det varit vårt andra barn så hade vi kanske märkt det tidigare, säger Eleonor.
- Men det är inte så lätt med första barnet. Man vet ju inte hur de ska utvecklas för att vara så kallade normala. Annars vill de helst sätta in implantatet redan vid sju månader för att det ska fungera sen.
Men Joen har utvecklats fantastiskt bra med hjälp av sin assistent och talpedagog som han går hos.
- Han fick ju en guldstart i Rone där det bara var tio barn inskrivna. På Mullvaden är det en större grupp med 22 barn men alla tar hand om honom och hjälper till om han inte riktigt förstår. Det är jättebra för Joen där, säger Eleonor.
Man har installerat en slinga i taket och personalen pratar i mikrofon när barnen har samling. Ljudet går då direkt till Joens implantat och barnen får använda lösa mikrofoner för att han också ska uppfatta vad de säger.
Litar på assistenten
Mitt emot honom sitter hans assistent som han har så stort förtroende för och om det behövs så tecknar hon till honom bara han söker hennes blick. De är så nära varandra och Joen litar fullständigt på henne.
- När batterierna är slut så blinkar det och de andra barnen är noga med att säga till personalen när det är dags att byta batterier på Joen.
Frågan är nu vad som händer med Joen och hans assistent till hösten.
- Rektorerna har gjort en konsekvensutredning och den innebär att den assistent som Joen har nu inte kommer att få behålla sitt jobb. Men förmodligen kommer han att få en annan assistent. Det är det vi känner oss så osäkra på, säger Eleonor.
- Hela världen rasade ihop för mig när jag fick beskedet. Jag har varit jätteledsen för det men sen blev jag bara tvärförbannad.
Och ibland kan det vara bra att bli arg i stället.
Eleonor har skrivit till både rektorer och politiker och vädjat för sin son.
- Man måste göra någonting, säger hon. Men att han får byta assistent är troligt eftersom de kommer att avskeda dem som är senast anställda. Då kan han få en assistent som inte själv har valt att jobba på Mullvaden utan bara blivit placerad där. Och det tar lång tid för honom att vänja sig vid nya människor, han kommer att förlora flera månader i sin utveckling om det sker.
Bekräftar uppgifterna
Föräldrarna kan inte förstå vad man tjänar på detta. Förutsättningen som assistenten måste ha är att klara teckenspråket.
- Det är två som drabbas av den här omplaceringen av barnskötarna och assistenterna och det är Joen och hans assistent, säger Örjan.
Mats Hanell är rektor för området och bekräftar föräldrarnas uppgifter.
- Pojken har rätt till en assistent men det kan bli en annan, säger han.
- Rektorerna har fått i uppgift att se över sitt område och meddela hur personalgruppen måste se ut för att klara av sin uppgift. Och alla ska göra en konsekvensbeskrivning. Det är så långt vi har kommit. Det har förekommit en del missförstånd och det förstår jag. Många är oroliga för sina barn och hur det kommer att se ut. Men ingenting är klart ännu.
Även ombudsmannen för Kommunal, Jan Rehn, säger att ingenting är klart.
- Vi håller på att förhandla men det finns inga namn ännu. Det finns många liknande familjer som är oroliga. Men några listor med namn är inte fastställda. Så är det, allt annat är bara spekulationer om hur det kan bli.