Jag har lite problem med det de kallar Sudret
Foto: MIKAEL ANDERSSON / SCANPIX
Det är bara den södra delen jag har lite problem med. Det de kallar Sudret. Det verkar så “hajpat" där nere. Lite brackigt på något sätt. Lite trendigt och bajsnödigt. Sudret tycks befolkat av den typ av sommargäster som inte skulle ha något emot att äta bajs så länge det kom från New York och kostade 10 000 kronor.
Det ska jag genast säga, att jag inte är någon expert på södra Gotland. Jag anländer i regel med min färja och så åker jag rakt norrut till mitt älskade Rute. Och så håller jag mig där. Men jag har en vän som bor i Burgsvik. VD på ett klockföretag i Stockholm, klart han bor där nere. Det händer att jag tar min bil och hälsar på honom. Jag åker längs vägarna - gud vad tallar ni har där nere, och upptäcker klart och tydligt: här bor borgarna. Uppe i norr åker vi till havet om vi vill bada. Här i söder hoppar de i poolen. Varenda villa har pool. För att kompensera brackigheten i att ha pool lägger de lite kalkstensplattor vid kanterna, så att det ser lite “gotländskt" ut. Om vi uppe i norr skulle få för oss att bygga om vårt hus, så gör vi det med varsamhet och respekt. Nere i södra Gotland river man hela kåken och smäller dit en stor betongkloss med panoramafönster och utedäck.
Uppe i norr kör vi vanliga hederliga kolgrillar - på med lammsteken och om fem minuter är det mat. I södra Gotland radar rostfria monster till gasolgrillar upp sig, de har diskbänkar och kranar och spisar och allt.
Uppe i norr där jag bor är bilen ett fortskaffningsmedel. I söder är den ett smycke. Jag åker mot Burgsvik och ser hur bilarna glittrar till när jag passerar, som regnbågslaxar alldeles under vattenytan. De rika vill visa upp sin rikedom här. Men här i söder finns inte bara lyxbilar. Här finns en och annan Volvo 245. Tro inte att ägarna är fattiga. De är bara “medvetna". De äger en 245:a - på ironi. De jobbar med media. Kanske är de fotografer på Elle. Eller copywriters på Garbergs. De kanske heter Henrik Schyffert. Sudret är platsen där de rika samsas om utrymmet med de hippa. Sudret i sig är nog fint, men hajpen kring området ekar så ängsligt, tomt och innehållslöst.
På Södermalm i Stockholm etablerades begreppet “Sofo" för femton år sedan. Det var en förkortning för SOuth of FOlkungagatan. Området var inte särdeles fint eller speciellt. Men plötsligt skulle alla bo där. Bo Kaspers orkester flyttade dit. Lisa Ekdahl. Hela medie-Stockholm. Och där gick de omkring på Nytorget med sina medieskägg och var belåtna över att de bodde på SoFo. Trots att ingen egentligen förstod varför. Jag tror att Sudret är Gotlands svar på “SoFo". Alla älskar Sudret. Få vet varför.
Det verkar så svårt att bo där nere i söder. Det verkar så besvärligt att hela tiden tänka på hur man framstår. Kanske är det därför jag älskar norra Gotland. Här finns arbetarklassen! Här kör vi Volvo 245 för att det är en riktigt bra bil, som gått 35 000 mil - och håller än!
Men min vän med klockföretaget tycker jag om. Han bjuder på champagne i sin trädgård när jag besöker honom. Och jag försöker ta reda på vad det är han gillar med Sudret. Han svarar: “Här bor alla." Jag frågar vilka “alla" är. Och han svarar: Orup. Soffipropp. Felix Herngren. Och så tystnar han.
Plötsligt tävlar vi i vilken del av Gotland som har bäst kändisar. Det är nord mot syd. Jag kontrar med Håkan Nesser. Och med Ingvar Carlsson. Och med Ingmar Bergman. Min vän protesterar, menar att Bergman är död. Jag vidhåller, menar att Bergmans ande lever kvar. Och så sitter vi tysta och blickar ut över hans praktfulla trädgård. Plötsligt får jag ett sms. Det är från Fredrik Wikingsson. Han berättar att han köpt hus i Burgsvik.
Så klart han har, tänker jag. Och blir plötsligt lite bitter. Jävla Sudret.
Det kanske är där man ska vara, trots allt. Wikingsson. Herngren. Orup. Soffipropp. Och här uppe sitter jag med en gammal statsminister.
Nån som känner någon som hyr ut där nere?
Så jobbar vi med nyheter