"Jag har lärt mig äta frukost ensam"
Vi sätter oss i baren.Fem över nio en måndagsmorgon, men vi sätter oss i baren.- Jag har ju tagit med mig jobbet hem, skrockar Pelle Svedjer.
Halv fyra kom han hem, visar det sig. Några timmars sömn bara - och sen möte med block och penna.
Men för egen del tycker jag ändå att det är i alla fall lite kul, att sätta mig med en slags zombie som dricker julmust vid sin egen bardisk och ibland bara trött svarar "va?" när jag ställt en fråga.
Det var förutsättningarna för den här artikeln, ha det med er när ni läser vidare.
Det var Ölgillet som abonnerat Munkkällaren, Pelles arbetsplats sedan 14 år.
- De var väl 25 pers, ungefär. I går drog de loss med en niorättersmiddag och det blir ju så jäkla mycket disk, vi stod kvar till halv fyra och diskade...men det var skoj, berättar han.
Vad har du gjort hittills i dag?
- Ställt mig i duschen, jag var så jäkla trött...men det är okej. När man blir äldre funkar det med mindre sömn, förr kunde man sova till tolv, det blir det sällan nu.
De sitter där och bubblar
Pelle Svedjer har arbetat i krogbranschen sen 1989. På Munken sen 94, annandag jul var första arbetsdagen. Hemvändardagen. Fullt kaos, "klarade man det klarar man allt", som han säger.
1989, det är snart 20 år nu.
- Ja...oops! Haha, jag skulle ju bara in på krogen en stund, de flesta ska ju vidare sen... Men jag har inte hittat nåt annat som passar, jag sökte mig till service och...jag har provat nio-till-fem också, men...nej.
Vi pratar om livet på krogen. Pelle ska om ett tag berätta om sin blygsel och hur han träffade sin fru, men först krogen. Maten, dryckerna.
Vi pratar inte om att somliga dricker för mycket, om farorna som finns, lockelsen, för såväl gäster som personal. Det vet han ju om och tvingas handskas med
För egen del går jag praktiskt taget aldrig ut längre. Två gånger om året, kanske. Tre. Jag berättar det men också att jag minns honom och hans långa hästsvans på ryggen från en annan tid, den för tio år sedan då jag var ute mycket mer.
- Man ser lite äldre människor ibland och tänker att "den där har jag inte sett på länge"...då har de ofta skilt sig.
Jaså?! När i baren, vad vill folk ha?
- Grabbarna vill ha redbull vodka eller gin & tonic och tjejerna "nånting gott och inte så sött".
Jag trodde alla sa "stor stark"?
- Det var på din tid det...förr var det så, nu finns det så mycket annat. Men när jag började kunde man stå en hel kväll vid kranen och bara hälla.
Blir man en slags psykolog bakom bardisken?
- Ja, så kan det ju bli...tidigt på kvällen, innan nattklubben drar igång, då sitter de där och bubblar...men det är mest roliga historier, ingen direkt som gråter ut, det kan jag inte säga. Men det är ju tjusningen med det här, att snacka med folk.
Jag frågar om han fått med sig någon insikt från alla dessa samtal, av folk som är kungar i baren, de som har lösningen på allt. Något som påverkat hans eget liv, men han säger att han nog inte har det.
Nåt restips, sådär. Just inget annat. Inget som förändrat hans sätt att se på tillvaron.
Var en del i gänget
Jag intervjuade Mathias Gårdinger för ett tag sedan. Han var bartender en gång i tiden men säger att han sällan går ut längre för att det är för hög musik på krogen.
- Ja, jag såg det...men, nja, vi har fått speciella hörselproppar så jag störs egentligen inte av det. Sen kan man väl ha en åsikt om musiken, men det är ju 20-åringar som går ut, så de kan väl få bestämma.
Om du fick bestämma?
- Jag är ju gammal synthare, så...musik där de sjunger text, så kan jag väl säga, haha.
På klassbilden i skolkatalogen från Säve läsåret 1985-86, avgångsåret, har Pelle Svedjer just en synthfrilla, världens uppklipp.
I dag har han hästsvans. Han har tänkt klippa av den flera gånger, men den har fått hänga kvar. ("Så länge jag är kvar på krogen, så...").
Men det där fotot. E3a. Jag frågar vem han var då, för 22 år sedan.
- Ja, du...det är svårt...vi var väl ett gäng grabbar, 14 stycken, som hållit ihop i vått och torrt, de flesta i samma klass från ettan till nian...man var väl en i det gänget. Mycket surfing var det, och det (gäsp!) är det fortfarande.
Var det ett enkelt liv?
- Va?
Var det ett enkelt liv?
- Tja, man ville väl vara lite hang loose, sådär. Hänga på stranden...hade man några framtidsplaner? Jag tror inte man tänkte på det...
Han funderar, ser ut genom fönstret mot trädgården, den gröna bruna grå. Tittar inåt, bakåt. Säger:
- Jag var väl rätt blyg egentligen.
Var det så?
- Ja...och så är det väl ännu. Det är som jag valt mitt jobb för att utsätta mig för det...och man lär sig ju med åren. Det fick jag alltid höra att jag var så blyg när jag var liten.
Men att stå och kallprata...
- ...man lär sig, helt enkelt. Man lär sig.
Vi sitter vid en bardisk och klockan har passerat halv tio den här måndagsmorgonen. Pelle dricker ett glas julmust, själv tackar jag nej till dryck. "Du kan få en gin & tonic om du vill" flinar han.
Baren, med stora glasdörrar ut mot trädgården, den gröna bruna går, är inredd med kärlek. Personliga attiraljer, minnen från en 40-årsfest.
Tre raggade bakom Bur
Hela huset tycks för övrigt inrett med just kärlek. Det är en hobby både för Pelle och "frugan", Birgitta, visar det sig.
- Jag höll på att möblera om rätt mycket redan i mitt pojkrum och sen har jag fortsatt...jag tycker om det, att dutta i ordning, haha. Och vi sitter rätt mycket här i baren, käkar frukost och så där.
Och även när det är bjudning hemma, fest, kalas, hamnar han vid bardisken. Eller snarare bakom. Fast han egentligen tänkt sig att då hålla till på andra sidan.
Men det är väl så. Rätt man på rätt plats. Och det kan vara svårt att slita sig från den person man är.
När du går ut, då? Hur yttrar sig yrkesskadorna då?
- Nu går jag inte ut speciellt ofta, men...jag känner mig ofta osäker när jag ska beställa, faktiskt, hur jag ska bete mig, liksom.
Är det så?
- Ja, trots att man vet så väl...jo, så är det. Visst är det konstigt?
Pelle och hans Birgitta träffades för 17 år sedan. Jag frågar om han raggade upp henne på krogen och får hälften rätt.
På krogen var det, på Burmeister, där de båda jobbade i baren.
- Men det var hon som raggade.
Berätta.
- Det var efter vi slutat...det var rätt kul, egentligen. Bakom Bur stod det två tjejer med en folka-bagge och ville jag skulle följa med och så stod hon med en Volvo 343, tror jag det heter, med en barnstol i och frågade om jag skulle med ut till Gnisvärd...och det gjorde jag.
...och sen var det klippt?
- Ja. Och det ångrar jag inte.
Hur påverkas familjelivet av dina tider? Hem halv fyra och massor av helger?
- Alltså...i och med att hon också jobbat på krog vet hon ju vad det handlar om...det funkar bra. Söndag blir vår heliga dag. Samtidigt är det ju då hon börjar varva upp för nästa vecka, så i det avseendet kan man väl känna sig lite ensam.
Jag arbetar också mycket kvällstid alternativt är helledig, jag kan sakna det där att komma hem klockan fem en fredagskväll, "nu är det helg", liksom.
- Jo, faktiskt...den där känslan, jag förstår vad du menar. Men vad fan, det blir ändå bara att hon somnar i soffan och så sitter jag där och är skitpigg!
Tankarna på framtiden
Måndagsmorgon. Vi sitter i baren. Pelle viker lite från de personliga frågorna, reflektioner över tiden som går och hur han själv förändrats genom åren.
Det blir lätt prat om jobbet istället. Om krogen och livet där.
Jag försöker komma runt och undrar hur en perfekt lördagsmorgon är i hans liv. Det visar sig vara en dum fråga.
- Lördagsmorgon!?
Ja?
- Du, det var fan ingen bra fråga! Man ska väl sitta och käka frukost tillsammans eller nåt...men jag blir bara irriterad av alla frågor, jag har lärt mig äta frukost ensam och vill bara läsa tidningen för mig själv.
Trivsam kille...är du morgon- eller kvällsmänniska?
- Jag är nog kvällsmänniska...men när jag är ledig en längre tid, när jag vrider tillbaka dygnet, då skriker kroppen om att gå och lägga sig och sen gå upp tidigt...så på så sätt tar kroppen stryk.
Pelle har som dröm att komma till Hawaii och surfa någon gång i livet men också att öppna nåt eget ställe på landet. En krog, kanske ett pensionat.
Du tänker mer framåt nu än den där synthkillen 1986?
- Ja, det tror jag nog att jag gör.
Intervjun är slut. Jag påminner om att han tvekade lite när jag först ringde och bad honom ställa upp.
Han drar på det, säger sen att det var den där blygheten igen.
- Jo, så var det. Men som sagt, man lär sig. Man gör ju det.
Så jobbar vi med nyheter