"Jag har aldrig varit så rädd som då"

Det här är en sån där 2sidor-intervju som man från början inte riktigt vet vart den ska ta vägen.
Och bara det är ju naturligtvis ett journalistiskt haveri. Men också en möjlighet.
Därför kommer vi också att landa i två annandagar som verkligen förändrat hans liv.
Men det vet vi ännu ingenting om.
Johan Lindvall är sponsringschef på Svenska spel, tidigare radioröst i Radio Gotland och tv-ansikte i Canal + och Kanal 5. Kanhända känner du igen honom därifrån.
En man i smöret. I glamouren, en man på de röda mattorna.
Vi ses i septembersolen på uteplatsen vid familjens stora, gula villa i Visby. Det är tisdag eftermiddag, i fjärran smattrar en gräsklippare, Johan bjuder på bullar han köpt på en mack men kaffet har han kokat själv.

Då gick det rysningar
Okej, för att börja nånstans: kan du känna att du tar dig själv på för stort allvar?
- Yeah, vilken start! får man tänkanej, aldrig i yrkeslivet, där försöker jag nog behålla fötterna på jorden, verkligenmen med kompisarna, som i helgen när vi spelade golf, då tror jag nog gärna att jag är bättre än vad jag är.
Du har en storebror som är försäkrings-vd men ville bli hårdrockstrummis, vet jag. Du är sponsringschefvad ville du bli?
- Lastbilschaufför. Jo, det är sant. Och det blev jag ocksåkörde glass för Keges här i Visby och i Stockholm, när jag bodde där, körde jag mat till Kina-restauranger, en riktig lastbilsligist som parkerade var jag ville och kånkade rissäckar på ryggenmen egentligen ville jag köra tung trafik neråt Europadet var drömmen.
Men så blev det inte.
- Nejoch jag kan fascineras av var jag landat, det är märkligt, ändå. Om jag nu landat, livet har många mellanlandningar, tror jag.
Och nu är du polare med Zlatan.
- Nej dumen man har fått lite inblick i den världen. Det är kul. Men visstnär man vistas i den miljön är det ju vissa man kommer bättre överens med än andra, Linderoth, Alexandersson... men de är sköna killar hela gänget.
Som representant för sitt företag, en av fotbollslandslagets två tunga sponsorer, reser Johan ofta med när blågult har match.
Det var också Johan som var hjärnan och handen bakom att VM-laget, med Zlatan, Henke och Ljungberg i spetsen, verkligen kom till rosornas och ruinernas stad för uppladdningsläger i juni förra året, inför VM i Tyskland.
Kommer ni ihåg? Hur hela Visby lät som hejaklackens sus, hur tusentals personer gick till Gutavallen en vardagseftermiddag för att se när stjärnorna - tränade!
Mycket jobb låg bakom, många och långa samtal i telefon.
Men när de till slut kom, Johanhur stort var det för dig?
- En av de häftigaste grejer jag varit med om, tveklöstden haussen som det är runt laget med alla superstjärnor, jag tror inte folk riktigt förstår hur stort det är att de verkligen var här

Oväntad raggningsreplik
Johan hävdar att han inte är någon sportnörd, så därför fnissar han lite när han berättar om när han väntade på Visby flygplats:
- När de verkligen landade med det där blågula planet...det gick rysningar i kroppen, jo, faktiskt. Det var helt fantastiskt, helt fantastiskt.
Du en landslagströja, erkänn?
- Jag har nog 11, 12 styckenmin fru hatar mig för alla profilkläder man får, hon tycker
Har du dem på väggen?
- va? nej, inte på väggen, jag är nog extremt onördig på så sätt, förutom det där på flygplatsen.
Så hur träffade du din fru?
- Min fru? Det var nyårsafton, nej, fan, annandag jul -91, jag var ute med kompisar på KneippbynEva från Vibblejag hade alltid haft en trånande dröm att få tillgång till henne
Förlåt?
ja, och det var som att få högsta vinsten när hon visade intresse för mig, ha ha, men så var det verkligen och...idiot, liksom...jag inledde med att fråga om hon inte gått upp i vikt...kan du fatta! Det hade hon inte, men hon tog det och det är 16 år och två barn sen nu

Johan Lindwaförlåt, Lindvall, var för några år sedan programledare i svensk sport-tv. Europafotboll i Canal + och sen Kanal 5 och Johan var i rutan, ända tills det krockade för mycket med hans roll på spelföretaget.
Och han älskade det.
- Direktsändningnedräkningen när det drog igång, att ha koll, att försöka få experten som kanske var en mussla att öppna sigatt vara mitt i nuetja, fan, jag saknar det.

Ett planlöst sökande
Men du sågades ofta i kvällpressens bedömningar.
- Jo, man blev lite trött på det. Nån skrev att jag var mer flytboj än ett ankare, ha ha. Det var väl en rätt fyndig formulering i och för sig, men
hur tog du såna recensioner?
- Tja, vad ska jag säga...det var väl inte så kul, men SÅ dålig, det tycker jag inte att jag varoch jag saknar det verkligen.

Johans liv tog en ny vändning annandag jul 2004. Då drog tsunamin in över Pipi Island i Thailand där hans kusin Josefin befann sig under sin jorden runt-resa.
Hon var en av alla de som omkom vid katastrofen.
Nu är det september 2007 och solen ligger på. Johan rullar in några Ballerina-kex på kakfatet och hissar upp parasollet. Han är barfota, bär jeans och vit t-tröja.
Lugnet råder. Hustrun är på jobbet, barnen på dagis och skola.
Johan, som varit ivrig under intervjun, nyfiken och tittat mig i ögonen, stannar upp, tittar bortåt, inåt, inga skratt längre, inget flams:
- Josefin, hon var 20, bodde i Stockholm, men vi var ändå så nära varandraatt hon var där just då, det är osannolikt egentligen, hon reste omkring och kunde varit var som helst men hon var där ochja
Johan, hans storebror Peter, deras mor och moster, Josefins mamma, satte sig på första, bästa plan till Thailand för att
...ja, för vadå?
- För att göra nåtvi kände en enorm frustration här hemma ochjag har nog aldrig varit så rädd för vad som skulle komma, för vad som väntade oss, när jag satt på planet dit.
Vad kunde ni göra?
- Vi sökte på sjukhus, bläddrade igenom kataloger med ansikten på döda människordet där kommer aldrig att försvinna för migmed facit i hand agerade vi ganska planlöstmen det gav utlopp för frustrationen, vi måste bara dit, måste försöka.
De hittade aldrig Josefin under sina dagar på Pipi Island. I själva verket var hon en av de sista som blev identifierad.
Hur har du burit med dig den händelsen sen dess?
- Tomhet, en väldig tomhetdet är så konstigt, hon kan ju fortfarande vara där nere och båtluffa, så känns det...det har nog inte sjunkit in riktigt.
Påverkar tsunamin ditt liv i dag?
- Man försöker väl ta vara på familjenmen, jag vet inte, så säger man alltid men snart är man inne i gängorna igen, det är ju såtyvärr.

Johan Lindwajust det, Lindvall, är en man i smöret. I glamouren, en man på de rödaste av mattor.
Vi dricker kaffe i solen, talar om hans musikaliska balladfetisch ("Jag gillade de lugna på Sävefesternava fan, måste man motivera det? För att trycka, förstås"), om trädgårdsfix och om vilken mat han aldrig blir trött på.

Johans tunga last
Ett i-landsproblem, visst, men han ledsnar snabbt på representationsmiddagarnas filéer, säger han, men aldrig
-på snabbmat! En burgare med pommes, eller som i helgen efter golfen, jag tog dubbla McFeat och extra stripshelt sjuktska du inte fråga om jag har nån last, förresten?
Okej?
- Chips och dip.
Chips och dip?
- Potatischips med lökdip, det är godast med de tunna potatischipsen, men vickningschips är bra också, de håller bättre, man får på mer dip utan att de bryts av
Det har jag aldrig tänkt på.
-jo, jag kan ersätta middagar med detmin fru tycker
* * *
Nej, vi stannar där. Vissa saker faller utanför det oavvisligt allmänintressanta och vad hustrun Eva verkligen tycker om Johans chipspåsar...nej, inte den här gången.

"Jag har aldrig varit så rädd som då"

Och det sista han säger, när intervjun är över, är:- Jag stavar Lindvall med "v", det vet du, va? Det är märkligt hur många som tar för givet att det ska vara "w". Varför är det så?Ja, varför är det så? Vem vet?Inte Johan Lindvall, uppenbarligen, mannen utan dubbel-ve.