Emma Jangestig, 27 år, för många känd som Arbogamamman, har varit med om det värsta en förälder kan tänka sig. 2008 förlorade hon sina två små barn i ett brutalt våldsbrott. Men hennes sorgearbete har inte bara varit hennes, utan hela Sveriges. Många följde rapporteringen kring det brutala mordet på de två små barnen hemma i familjens villa.
En vanlig kväll, då Emma var ensam hemma med Max och Saga, knackade det på dörren. På andra sidan stod hennes barns mördare, i medierna kallad "tyskan". Med en hammare slog hon Emma i huvudet femton gånger och dödade barnen. Hon dömdes senare till livstids fängelse.
Dagen efter begravningen intervjuades Emma av Aftonbladets reporter. Då hade hennes pappa, barnens morfar, redan hunnit bli intervjuad flera gånger. Efter det följde löpsedel på löpsedel, bild på bild i riksmedia. Mordet på hennes två barn Max, 3 år, och Saga, 1 år, och mordförsöket på hennes själv är ett av 2000-talets mest uppmärksammade rättsfall. Att Emma Jangestig, i princip så fort hon klivit ur sjukhussängen, valde att berätta offentligt har hon inte ångrat en sekund.
- Jag har alltid velat prata. Jag är sådan som person, det är mitt sätt att få ut känslor. Jag ville berätta för de som var intresserade och det var ju hela Sverige, säger hon under ett Visbybesök.
Frågorna från journalisterna beskriver Emma Jangestig som en hjälp och inte alls påträngande. Att behöva svara på dem gjorde att hon var tvungen att sätta ord på sina känslor och förstå sig själv, förklarar hon.
- Journalisterna vågade ställa de nakna frågorna och jag ville ha dem, säger hon.
Ett tydligt minne var när hon precis fått se sina döda barns kroppar för att säga "farväl" och en reporter ställde frågan "hur kändes det?".
- Bara den frågan är svår att svara på, men då frågade de om jag var arg eller ledsen eller vad det var jag kände. Då var jag tvungen att förstå mig själv om jag skulle berätta för andra.
Det fanns ingenting som Emma Jangestig inte svarade på, förutom en del frågor om sin sambo. Inte ens frågan "hur mycket blod var det i hallen?" fick henne att backa. Hon säger att det hela tiden kändes rätt i hjärtat, att prata, men det fanns de som inte ville se några intervjuer.
- Jag kände mig pressad, inte av tidningarna, men hela familjen hade så många restriktioner. Polisen hade helst velat att jag inte pratade alls, säger hon.
I efterhand har hon dock fått höra att polismannen som ledde utredningen sagt att "hon skötte det ganska snyggt".
Många artiklar blev det och hennes föräldrar sparade varenda en. När Emma kom hem efter en tid på skyddat boende upptäckte hon travar med tidningar.
- Jag började läsa allihop. Det var så sjukt att se mig själv på framsidan på tidning efter tidning. Det var som att se en film om mig själv, beskriver hon.
Känslan var speciell.
- Det var ju så stort för mig, jag hade mist mina två liv. Men att hela Sverige tyckte att det var lika stort som jag. Det var dubbla känslor.
Förutom att Emma Jangestig delat med sig av sin sorg i tidningar har hon även skrivit en bok och startat en blogg.
- Det är ett skönt sätt att få ut min bild av saker. Jag kan styra själv, precis som när jag skrev boken.
Men bloggen har också gjort att Emma får ta emot fler negativa kommentarer. Hon har fått höra att hon är en mediehora och att "vi är trötta på dig nu." Hon läser alla kommentarer, men hon bemöter bara dem som innehåller frågetecken.
- Jag tar inte åt mig. Jag brukar svara även på de elaka frågorna. Då skriver jag kanske "tråkigt att du känner så".
I dag har Emma hemlig adress, även det en följd av den öppenhet hon visat.
- Det finns människor som inte tycker om att jag pratar på det här sättet. Det känns säkrast att ha skyddade uppgifter.
Men genom öppenheten har Emma Jangestig även fått stöd från många. Hennes ansikte är känt, inte bara i hennes hemstad Arboga.
- Folk kommer fram och säger "Du är så stark". I början hade jag svårt att bemöta det. Jag känner mig inte så stark, jag känner mig bara som mig själv. Men det värmer, säger hon.
Stödet har hjälpt henne framåt, men det är de allra närmsta som betytt mest. Mamma, pappa, de två systrarna och sambon. Idag finns det även ett barn med i bilden, Julia två år.
Medan Emma valt att berätta om sorgen, har hennes sambo hela tiden valt att hålla sig undan mediernas bevakning. Något som ibland skapat konflikter i relationen, men idag har de en bra balans.
- Han är den som vågar säga ifrån ibland och är ärlig mot mig. Jag hade inte orkat med en förlorad kärlek också, säger Emma Jangestig.
I framtiden planerar Emma och sambon ett syskon till Julia, men för tillfället har hon fullt med allt annat. Efter en undersköterskeutbildning har hon fått ett vikariat på BB. Att vårda barn har hon stor erfarenhet av. Dottern Saga led av tunntarmsattresi, vilket gjorde att hon krävde daglig omvårdnad.
- Det skulle kännas konstigt att kasta bort all den kunskap jag fått av Saga. Nu får jag utnyttja den.
I dag har mediebevakningen kring Emma Jangestig mattats av, men hon följer själv allt som skrivs. Mest av nyfikenhet om vad som händer.
Anhöriga som förlorat en eller flera kära kan ofta uttrycka en önskan om att det vore de som dött istället. Men så känner inte Emma.
- Självklart önskar jag att de hade överlevt båda två, men nu är det såhär. Jag är jätteglad att jag lever. Vem hade annars kunnat berätta om alla de stunder som bara jag, Max och Saga haft? Jag känner ingen skuld över det, avslutar hon.