I februari 2005 fick Sara Nilssons mamma diagnosen bröstcancer.
Medan den då 19-åriga Sara tog studenten från gymnasiet genomgick hennes mamma behandling, och i november samma år visade blodprover glädjande resultat. Men det hann bara gå någon månad innan det stora bakslaget kom. Saras mamma hade börjat få svårigheter att röra sig och tappade talet.
En magnetröntgen visade att cancern var aggressiv och hade spridit sig.
- Då tänkte jag att mamma kommer att dö. Vi samlades tillsammans med en läkare och när vi frågade om det fanns någonting man kunde göra så skakade han bara på huvudet, berättar Sara Nilsson.
Vårdades hemma
Sedan gick allting väldigt fort. Saras mamma, som var 42 år när hon fick diagnosen, blev bara sämre och sämre där hon vårdades hemma i vardagsrummet. Sara har två systrar, en äldre och en yngre, och även om alla hanterade sjukdomsperioden olika, så stöttade de varandra.
En torsdag i juni skulle Saras mamma vara med på en syjunta tillsammans med några grannar, vilket hon brukade vara, men under hela kvällen sov Saras mamma och alla förstod att det var något på gång. Under fredagen var Sara på sin folkhögskola, där hon gick en ettårig utbildning, och hon var mitt uppe i att förbereda examen när hennes pappa sa till barnen att komma hem.
På kvällen samlades släktingar i köket, hemma i huset. Sara berättar med tårar i ögonen, om hur hennes pappa kom in och sa "nu är det dags".
- Mamma ville dö och om det funnits dödshjälp så tror jag att vi hade hjälpt henne tidigare, säger hon.
Sara gick till skolan de två dagar som var kvar och avslutade sin folkhögskoleutbildning. En månad tidigare hade Saras morfar begravts efter en ganska hastig bortgång.
- Jag tror att det gav stöd till mamma, att det fanns någon på andra sidan som väntade på henne.
Beskedet
Efter några veckor fick Sara veta att hon kommit in på en utbildning som hon sökt på Högskolan på Gotland, och det kändes helt rätt att flytta, men den dystra släkthistorien gick inte att fly ifrån. Saras mamma var långt ifrån den enda kvinnan i släkten som gått bort i bröstcancer.
Det visade sig att Saras mamma hade burit på en ärftlig cancergen, BRCA1, och det var nu femtio procents risk att även Sara bar på genen. Det visade sig, genom ett blodprov att Sara och hennes lillasyster bär på den ärftliga genen, medan deras storasyster är fri från den.
- Skit också, tänkte jag när jag fick beskedet, men nu vet jag i alla fall vad jag ska göra, säger hon.
Sara beskriver sig själv som en tickande bomb, men genom att operera bort bröst och äggstockar kan hon också ta bort risken att utveckla, i alla fall just den här typen, av cancer.
Saras lillasyster har nyligen satt igång med förberedelserna inför en bröstoperation.
- Jag tänkte njuta lite till, säger Sara och ler, men hon vet samtidigt att hon inte har så lång tid på sig. Sara bör operera bort brösten inom fem år och strax därefter äggstockarna.
- Jag ska ha barn innan, men så fort jag är klar med det då ryker äggstockarna, säger hon.
Sara bor tillsammans med sin pojkvän och hon inser att när det är dags för dem att bilda familj så är risken femtio procent att deras barn kommer att få genen.
- Första dejten vi gick på tog vi en lång promenad runt ringmuren och då berättade jag. Det var lika bra att få ut allt, så att han visste vad han gav sig in i.
Sambons stöd
Sambon har varit ett stort stöd som funnits med vid de flesta läkarbesök och nästa vecka är det dags för Sara att träffa en plastikkirurg, för ett förutsättningslöst samtal.
- Jag vill ändå gå igenom vilka alternativ det finns. Implantat, egen vävnad och om man ska lägga brösten innanför eller utanför bröstmuskeln och om jag kan ha kvar mina egna bröstvårtor eller inte, säger Sara Nilsson, som har många val framför sig.
Men det största valet har hon redan gjort, att brösten och äggstockarna ska bort, hon vet bara inte när det sker.