Jag är inte "Bergmans pojke"
- Det var bara sjömansskolan i Visby som gällde. Jag ville ha äventyr, vet du. Jag ville bli del av en besättning och komma bort.
Men det blir ju sällan som man tänkt sig. Sjömanslivet i Nordsjötrafiken var inte riktigt så äventyrligt som Arne hade föreställt sig och blev mest en parentes. Men Arne Carlsson kom ut på sitt äventyr ändå - ett filmiskt äventyr, med Ingmar Bergman som "kapten".
- Att ingå i en fartygsbesättning och att vara en del av ett filmteam är i stort sett samma sak. Det gäller att man kan sina uppgifter. Det kan vara pressade förhållanden och fixar man inte det man har att göra så drabbar det allihop, förklarar Arne Carlsson.
Vi sitter vid köksbordet hemma hos Arne och hans fru Britt vid Sudersand på Fårö. Ett långt samtal blir det, med många minnen, skratt och eftertänksamma tystnader, för Arne har 40 filmår att summera.
Det är läge för en tillbakablick. Arne Carlsson har just lämnat studion Kustateljén i Fårösund. Nu är det Gotlands kommun och Film på Gotland som är huvudman för verksamheten där. Men Arne tänker inte gå i pension, utan jobbar vidare med filmprojekt i sitt eget bolag Arne Carlsson Filmproduktion AB.
Arne är eldsjälen bakom Kustateljén. Han märkte tidigt att det fanns ett behov av en rejäl filmstudio på Gotland. På 70-talet blomstrade filmproduktionen på Gotland.
I spåren efter Bergman och Lundell ville alla göra film i Gotlandsmiljö och det gick utmärkt så länge filmproduktion inte var så dyrbar. Blev det en regnig dag mitt i solskensfilmen så kunde filmgänget sätta sig ned och spela kort. Men på 80-talet, när kostnaderna för filmproduktion pressades, vågade filmteamen inte längre chansa. Alla behövde jobba i närheten av studio.
När Arne klev in i den den blivande studion i Fårösund, i samband med KA3:s nedläggning, föll bitarna på plats:
- Arkitekterna som ritade den måste ha tänkt att "när det blir fred på jorden ska vi göra film här", för den byggnaden var helt ypperlig som filmstudio.
Med hjälp av omställningspengar kunde Kustateljén förverkligas och sedan har den i princip fungerat på det sätt som Arne hoppats.
Visst kunde det ha varit fler inspelningar här. Arne hade räknat med att reklambranschen skulle ha nyttjat studion mycket flitigare än vad de har gjort. Men verksamheten har fungerat och den har lockat inspelningar till Gotland.
Med de sex Van Veteren-filmerna fick Kustateljén och Gotland visa att man klarar av en riktigt stor produktion och med senaste långfilmsproduktionen "Rosa - the Movie" finns det möjligheter att det på allvar ska börja strömma tillbaka pengar till Gotlands filmfond. Så nu tycker Arne att projektet är i hamn.
- Att jag lämnar Kustateljén ska inte ses som något avhopp. Min plan var att ta Kustateljén över den tröskel som Van Veeteren-filmerna var. Med den visade vi att kåken verkligen fungerar. Skulle jag stanna kvar på Kustateljén så skulle jag ha hamnat vid ett skrivbord och det har jag ingen lust med.
Arne Carlsson är ingen skrivbordsmänniska. Han är en filmhantverkare.
Han klev in i branschen när han som en av många Fåröbor som engagerades i Bergmans filmproduktioner.
Året var 1967 och Arne, som hade vikarierat som busschaufför på Fåröbussen, fick jobb som lastbilschaufför under höstens inspelning av "Skammen".
- Skammen var en krigsfilm - Bergmans enda "actionrulle" med eldar och granater. Det är klart att jag som var en grabb blev imponerad! När inspelningen var slut fick jag följa med filmgänget till Stockholm.
Så kom det sig att Arne Carlsson från Fårö snart satt i en bil på väg mot Norge, med Liv Ullman vid sin sida och husvagn på släp.
Liv skulle spela huvudrollen i filmatiseringen av Kristin Lavransdotter och Arne hade uppdraget att se till att Ingmar Bergmans kvinna hade det bra under inspelningen. När Liv Ullman åkte till Småland och inspelningen av Utvandrarna hade Arne samma uppgift.
Under den inspelningen träffade han barnflickan Britt - samma Britt som sitter med vid köksbordet i villan vid Sudersand.
Men Arne var också intresserad av själva inspelningsarbetet. Från sin plats i filmteamets utkant följde han nyfiket hur det gick till. Filmhantverket fascinerade honom så mycket att han ville bli kvar i branschen, också sedan det gått upp för honom att inte alla Bergmanfilmer var lika action-fyllda som Skammen.
- Nej i nästa film var det något helt annat. Då satt skådespelarna på varsin sida om ett köksbord och gjorde upp...
Som en av fyra anställda i Bergmans bolag Cinematograph fick Arne Carlsson rycka in där det behövdes folk. I "Scener ur ett äktenskap" och "Ansikte mot ansikte" hade Arne ansvar för B-ljud, men målet var att komma in på foto-sidan.
Det intresset väcktes i en lammhage på Fårö, under inspelningen av Fårödokumentet 1969:
Arne skrattar gott åt minnet: Han och fotografen Sven Nykvist satt i en husvagn i en hage och väntade på att lammfödslarna skulle komma igång, men bonden hade räknat fel och Arne och Sven fick flera dagar av väntan tillsammans.
- Sven Nykvist var en underbart generös och trygg kille som bjöd på sig själv. Jag var så glad över bondens felräkning för medan vi väntade, åt smörgåsar och drack choklad så berättade Sven Nykvist så mycket om sig själv, sitt liv och sitt yrke. Han berättade vad det hade betytt för honom, men också vad det hade kostat honom och hans familjeliv.
Efter de där dagarna av väntan i lammhagen skulle det dröja flera år innan Arne fick börja filma.
Till "Viskningar och rop" hade Ingmar Bergman köpt in en super 8-kamera till sig själv och den fick Arne låna. Han dokumenterade filmteamets arbete och gjorde det så bra att Ingmar Bergman lät honom gå en lärlingsutbildning hos en reklamfilmare.
Vid inspelningen av "Höstsonaten" 1975 fick Arne Carlsson göra "filmen om filmen" och ansvara för stillbildsfotot.
- Det var andra tider då, konstaterar Arne. Det tog sju år innan jag kom över tröskeln och fick börja arbeta med kamera. I dag är filmbranschen någonting helt annat. Det kan gå fort för ungdomar att ta sig in i dag. Ibland är det säkert bra, men filminspelningar kostar pengar och de har inte alltid hunnit skaffa sig full koll på det praktiska.
På Folkhögskolan i Fårösund har Arne varit lärare på utbildningen för filmarbetare. Här försöker han att förmedla arvet från Bergman och Nykvist, genom att lära eleverna filmarbetet från grunden. Men han vet att den bransch de vill ta sig in på är en helt annan än den han själv körde in i med sin lastbil på 60-talet.
Visserligen kan de unga avancera snabbt, men det har också blivit en hårdare bransch:
- Unga utnyttjas på ett annat sätt i dag. Det har blivit ett sådant sug efter att komma in i filmbranschen. Man trampar på varandra och passar det inte så är det bara att sticka. Jag ser att de har det tufft och jag tror inte att jag skulle orka vara så "på". Den där besättningen som håller ihop och ställer upp för varandra, den finns nog kvar ute till havs men i filmbranschen verkar den vara borta.
Arne Carlsson har jobbat med flera olika regissörer, men ingen som Bergman. Förstås.
- Jag hade tur som fick arbeta med Bergman. Han var en tuff men bra "kapten" som hade stora krav både på sig själv och sin besättning. Han var alltid enormt förberedd och hade en kristallklar plan. Det var inte tal om att försova sig. Det var tre väckarklockor som gällde. Men det var ändå inget skräckvälde. På 50-talet hade han nog haft ett annat temperament, men när jag kom in var han så rutinerad och hade full koll. Jag fick också utskällningar, men bara när det var befogat.
- Bergman var fin. Han kunde tala på ett sätt med folk från branschen och sedan på ett helt annat sätt med en fårögrabb som mig. Vi kom jättebra överens. Med åren blev vi jäkligt tajta.
- Men jag är inte "Bergmans pojke". Vi är hiskeligt olika.
Att Arne har varit en av Ingmar Bergmans närmaste medarbetare, har också inneburit att han i alla år också har fått skydda
Så jobbar vi med nyheter