Det säger Ulla Ronström Lundgren som var ute för ett rån i sin butik i Visby 2007. En helt vanlig novemberdag som började precis som vanligt. Med morgonkaffet upphällt på bordet i butiken. Då rusade tre ynglingar in.
Fem år har alltså gått sedan tre pojkar kom in i butiken med yxa och kniv. Det kan tyckas lång tid. Men för Ulla Ronström Lundgren sitter minnena kvar starkt på näthinnan.
- Jag kan fortfarande bli rädd och rycka till när någon viftar med armarna eller har ansiktet täckt. Och när jag är ute och går vågar jag inte ha musik i lurarna.
Rusade in i butiken
Ulla Ronström Lundgren stod i sin lilla affär på Neptungatan i Visby när tre beväpnade ynglingar rusade in i hennes affär.
- Jag skrek till dem att sticka ut från butiken. De fick inte med sig några pengar, men jag hade nästan önskat att jag hade haft en femhundring så att de försvunnit snabbt.
Hon började istället att jaga ut killarna ur butiken. Var hon fick den kraften ifrån vet hon inte, men efteråt kom det riktiga traumat.
- Nu har det ju gått fem år sedan det hände. Precis efter fick jag hjälp att prata. Och det hjälpte.
Hejar på dem på stan
Ytterligare en viktig sak som bidragit till läkandet är att Ulla Ronström Lundgren fick träffa de tre killar som utsatte henne för rånet.
- Direkt efter träffades vi genom något som kallas medlingshjälp. Då såg jag ju: det här var tre små skitungar som inte kändes direkt farliga. Det var ju inte mig de var ute efter, utan det var enbart pengarna.
Hon berättar att hon ibland träffar på killarna på stan och hejar på dem.
- Hade vi inte gått i medlingshjälp hade jag nog blivit livrädd. Men nu vet jag att de inte är farliga. Killarna har bara hamnat snett. När vi pratade senare sa de att de upplevde det som att de rånat sin egen mormor. Då är det lättare att försonas.
Stängde butiken
Ulla Ronström Lundgren stängde sin butik efter rånet. Det gick inte att fortsätta.
- Jag kan ju bli arg för att de förstörde mitt livsverk. Det där var ju min alldeles egen grej.
Idag jobbar Ulla Ronström Lundgren på Labans kvarn i Roma. Det går bra säger hon. Men påpekar samtidigt att hon varit noga med vissa saker:
- Jag behöver en flyktväg. Jag har varit jättenoga med att det skall finnas en utgång på baksidan av butiken. Och att kassan måste stå på ett visst sätt. Då kan jag känna mig trygg.