"Jag är aldrig elak eller retar någon"

Det här är en önskeintervju. Det händer att det kommer förslag på personer att intervjua på 2sidor och Stefan Ene är en av dem.
Vi ses i Sandkvie-studion på hamnen i Visby, hela orkestern är på plats för att spela in en ny skiva.
Mötet är avtalat sedan flera veckor men ändå tvingas vi hoppa omkring mellan studions rum för att hitta en plats; det ska ätas hämtlunch här, göras sångpålägg där och oväsnas i största allmänhet både här och där.
Men till någon slags ro kommer vi så småningom, med kaffe, mineralvatten, block och penna.
En önskeintervju, hur känns det?
- Det är kul...vi håller ju inte på för musiken, egentligen, vi håller på med Smaklösa för oss själva i gruppen, egentligen...det är som bowling i gärdsgårdsserien "oj, han fick ner en kägla, liksom!".
Men ni märker väl publikens uppskattning?
- Oja. Ett tag var vi inne på om det var skadeglädje, men det är det nog inte, det är nåt annat. Det är ju obegripligt att folk kan våra låtar, att de vill se och höra oss. I går snackade vi om alla original som fanns överallt, såna som man inte ser längre, men sen kom vi på...tänk om det är vi som är originalen!?

Burgare i väntan på burgare
Har vi nåt ansvar för att den här intervjun blir bra, tycker du?
- Ja, det har vi.
Okej, då kör vi. Vilken fråga hade du velat ha svar på?
- Inte många. Möjligtvis "är han så på riktigt?" och svaret är: Jo, det är nog så. En del tror att vi är som en teaterföreställning som åker omkring, men ibland är vi mycket mer Smaklösa före spelningarna. Vi har jävligt kul ihop, jag vet inte vad jag skulle göra annars.
Är du stolt över det ni uppnått?
- Det vete fan. Stolt...då har man gjort en prestation, men vi ÄR ju så här, vi gör oss inte till, vi har lika kul hela tiden, jag tröttnar aldrig på våra skämt.

Vi ska komma in på andra saker också, men först blir det lite Smaklösa, detta oefterhärmliga band som startades av Ene, Pelle Sundberg och Ulf Grönhagen för 35 år sedan, 1973.
De tre hade då känt varandra sen de började första klass på Norrbackaskolan.
Vi pratar om den relationen, att känna andra människor så utan och innan. Tryggheten som finns i det.
- Det händer nåt när vi är tillsammans, ja, alla i Smaklösa. Ett plus ett blir tre, det är så, vi har personkemin som gör att vi har jävligt kul ihop. Och så är det ju en trygghet, att ha en historia tillsammans.
Det är söndagseftermiddag när vi träffas, Ene ska resa tillbaka till Stockholm samma kväll. Det blev en snabbis den här gången, i fredags kväll kom han till ön.
Redan under lördagen stötte vi på varandra på McDonald's och Ene frågade på Ene-vis om jag hade nåt på menyn att rekommendera.
Och när jag första gången ringde för att komma överens om intervjutid blev han, som jag uppfattade det, Smaklösa-Ene på en sekund.
Hur stor del av din identitet ligger i Smaklösa?
- Ja, du...det vete fan...det skiljer nog lite om jag är här eller på fastlandet. Men jag är nog ganska mycket Smaklösa då också. Jag gillar ordvitsar, fy fan vad det är kul, det triggar igång associationerna...ironi också. Ironi tycker jag är kul...var hamburgarna goda, förresten?
Jajamen, jag tog en dubbel.
- Det är som Rolle (Löfqvist, basist)...det här är typiskt Rolle, en gång beställde han en Big Mac men den var inte färdig så medan han väntade hann han smälla i sig två fiskburgare!

Komplicerat arbete
Vi byter rum, från studions pentrydel till ett av inspelningsrummen, massor av instrument, massor av lampor och knappar.
Jag ber Ene berätta om en vanlig dag i sitt liv i Stockholm och han säger att han helst börjar dagen med ramlimpa. Sen är det buss och tunnelbana från villan i Nacka till jobbet på Stockholms universitet.
- På väg dit hinner jag läsa böcker, när skulle jag annars hinna det? Senast läste jag en jävligt bra bok, "Den-Därs memoarer". Det handlade om en namnlös statare, därför "den där". En fantastisk bok om hur folk hade det, de svalt ihjäl och det är ju inte så länge sen ändå, 20-, 30-talet, våra föräldrars generation.
Ene är GIS-utvecklare på Stockholms universitet; Geografiska informationssystem. Vi går inte in på det mer än så, det är just ingen idé.
Det verkar alldeles för avancerat och rent obegripligt när han försöker berätta. Och, som han säger:
- Jag har i ett helt liv aldrig lyckats förklara för mina föräldrar vad jag gör.
Han hamnade där av en slump.
Han läste miljövård, konstvetenskap, filmvetenskap, psykologi ("jag hoppade av, det var så många med psykiska problem på kursen") och tänkte sen läsa naturgeografi men gick fel och hamnade på kulturgeografiska institutet och...
- ...där var det en pudding som bjöd på kaffe så jag började där istället.
Men till slut, efter att ha läst en artikel om ett projekt om 1700-talets markanvändning hamnade han där han är i dag, bland kartor och databaser och...ja, vi sätter punkt där.

Hemlängtan
Han skrattar mycket då han pratar, Ene. Drar sig till minnes episoder från de flesta sammanhang. Han säger att han är ganska positiv av sig.
När tycker du inte livet är roligt?
- Som jag sa, jag är en positiv människa...det där är en sån där terapifråga som man kanske borde ställa sig, vad är viktigt och oviktigt, men det vågar man aldrig göra.
Hur får du ihop din vardag?
- Det får jag inte. Det är kaos. Förra veckan missade jag tandläkaren tre gånger. De första två tiderna glömde jag, till den tredje var jag på väg men då var det stopp i t-banan. Sånt händer hela tiden.
Ene har bott i Stockholm i över 20 år och är van vid köer. Den stora nackdelen med att komma till Gotland är, säger han, att han ser köerna, stockningarna, på annat sätt då han är tillbaka i vardagen.
- Det kan ta en hel dag att köpa skruv...det är ju för fan overkligt! Det är så enkelt här, helt fantastiskt.

Plötsligt öppnas dörren. Sundba ska göra sångpålägg.
- Har jag varit med på en sån där intervju? frågar han.
Nej.
- Men min fru (tv-ansiktet Lotta Bouvin Sundberg) har, va?
Ja.
- Okej, då så.

Stefan Enes barn säger att han inte är ett dugg rolig, bara pinsam. Dessutom tycker de han har kass musiksmak, trots att han säger att han aldrig lyssnar på musik.
Själv säger Ene att han är snäll. För även om han är en skämtare är det aldrig taskiga skämt på någons bekostnad.
- Jag är aldrig elak eller retar upp nån, det har jag nytta av som lärare, vilket jag är ibland. Det bästa jag vet är att ha en föreläsning där man möter ett motstånd från början och sen, när det är slut, har de som lyssnat blivit intresserade, det är jävligt stimulerande.
Så om jag ringt dig och frågat om GIS...
- ...så hade jag kanske inte varit lika mycket Smaklösa-Ene, men samtidigt hade du fått en jävligt rolig föreläsning i telefon, det tror jag.
Känner du nån gång att scen-Ene blivit som en mask?
- Jag tror inte det...men ibland är det kul att vara pajas, haha.

Trots att Ene bott så länge i Stockholm och har en familj som är rotad där är Gotland hemma för honom. Här finns hans ursprung, härifrån utgår alla hans referenser.
Längtar du "hem"?
- Jo, det kan jag göra...nu har mina föräldrar gått bort och jag fruktade ett tag att min koppling till Gotland skulle försvinna...men det blev inte så farligt. Vi har ett fritidshus i Klinte som vi åker till då och då.

Kloka ord
En annan sak, du som alltid är så glad. Finns det någonting som gör dig nedstämd?
Ene tänker en stund, drar handen genom skägget:
- Jo, "Smultronstället". Ingmar Bergman. En fantastisk film. Den handlar om en man som ser tillbaka på sitt liv och det har bara varit skit. Det är lite "Citizen Kane". Allt han gjort är inte värt vatten...den kan jag bli lite tung av.
Får du själv såna tankar?
- Alltså, den bästa valaffisch jag sett hade folkpartiet, jag tror det var på Westerbergs tid. "Hur många män önskar på dödsbädden att de tillbringat mer tid på kontoret?". Jag tänker på det ibland...det är kloka ord.
Är du för mycket på jobbet?
- Nja, det tror jag inte...men jag tänker på de krav som finns ute i samhället, att man "måste prestera", det är så sjukt, jag blir förbannad när jag tänker på det.
* * *
Intervjun är slut. Vi har suttit i en timme nu. Ene frågar om mitt jobb och säger att han aldrig skulle kunna jobba på en tidning för...
-...tänk om man gjort världens artikel om en kalvning i Halla och så går man hem och det är typ 11 september. Jag skulle aldrig kunna gå från jobbet, tänk om man missar nåt!
Ehh nähä. Jaha...blev det bra det här nu, tror du?
- En klassiker.
Nja, fan vet.

"Jag är aldrig elak eller retar någon"

Stefan Ene är galningen som lärt oss att torsken har såväl gälar som skägg i ett av sina paradnummer med Smaklösa.Men vem är Ene egentligen?Ja, fan vet.