Inte nog med sex alpackor -för Birgitta

Allting började 2005 med ett tidningsurklipp ur Allers veckotidning. Birgitta har alltid omgett sig med djur och kan inte tänka sig ett liv utan. Artikeln handlade om en familj i Skåne som hade alpackor, vilket kanske inte är det vanligaste husdjuret. Men Birgitta föll direkt och sökte under semestern tillsammans med sin man upp familjen i Skåne för att lära sig lite mer om djuren, för att sedan återvända hem till vardagen.

Trött på vardagen
Birgitta var under den perioden riktigt trött på sitt arbete som personlig assistent och kände att hon inte fick någon uppskattning. Därför ansökte hon 2006 om att få friår från sitt arbete för att gå en ettårig tovningsutbildning vid Gotlands folkhögskola. Intresset för ull hade Birgitta sedan tidigare, och tillsammans med sin man hade hon planer på att skaffa lamm för att kunna ta vara på ullen. Men mötet med de brummande alpackorna året innan hade satt sina spår, och i augusti 2007 hämtade Birgitta hem sina första alpackor - två ston och ett hingstföl.
Nu arbetar hon deltid som personlig assistent, driver hunddagis och tar hand om alpackorna.

Mycket kärlek
Hon fullkomligt strålar av kärlek till djuren när hon pratar om dem där vi sitter i köket i Boge. På golvet ligger hundarna och sover, förutom en som trycker sig mot mig för att bli kliad, och i ett stort inglasat parti längs ena väggen flyger zebrafinkarna.
- Min man brukar säga att vi aldrig kommer få någon ekonomi i det här om jag fäster mig för mycket vid djuren, säger Birgitta och syftar på det lilla alpackahingstfölet Okee, som i somras föddes på gården.
Hon skulle kunna sälja fölet och få runt 20 000 kronor för det. Men det vill hon inte eftersom det är hennes förstfödde så att säga. Ullen, som är väldigt exklusiv, kan hon få en hacka för om hon säljer, fast den har hon hittills behållit för sig själv, och lite har hon gett bort till bekanta.

Spottas och sparkas
En gång om året måste nämligen alpackorna klippas eftersom håret är så tätt och varmt och de kan drabbas av värmeslag annars. Men den proceduren är inte helt enkel enligt Birgitta, som berättar att andra uppfödare gärna tar hjälp från professionella klippare från exempelvis Tyskland. Alpackan som är besläktad med laman, tar även den till loskan i stressade situationer, och så sparkas den. Trots det gav Birgitta sig på att klippa sina djur i våras.
- Du håller så klipper jag, sa jag till min man. Det blev lite ojämnt och så där, men det gick ändå ganska bra, och jag blev inte loskad på.
Även om hennes uppsåt från början var att skaffa alpackorna som sällskapsdjur, så sticker hon inte under stolen med att hon hoppas kunna få ekonomi i det hela så småningom. För det är djur hon vill hålla på med, och med lite tur så blir det ett tillskott till truppen med tre friska alpackaföl i mitten av juni.

Inte nog med sex alpackor -för Birgitta

Mitt i korset i Boge bor Birgitta Rasmusson. Hennes hem kännetecknas av ett högt staket där sex lite småudda djur står och brummar. Djuren är alpackor och Birgittas små älsklingar, liksom hennes två egna hundar, ett gäng med dagishundar och en flock zebrafinkar.