Ingen säljer ut Bergman
Fyra svenska filmer har vunnit Oscar för Bästa utländska film. Tre av dem är Ingmar Bergmans. Med hela världen som alternativ hittade han sin fristad i livet, på lilla Fårö, på Gotland.
Priser och nomineringar har med åren blivit frekventa inslag i Bergmans liv.
En man med Bergmans dignitet, som lyser med sin frånvaro, blir snart mytomspunnen och ett intressant objekt för media och allmänheten. Han har jagats av pressen, och tröttnat. Bergman bytte strålkastarnas bländande ljus mot kalkstenens vita strålglans på Fårö.
Om man frågar en gotlänning var Bergman bor får man inget svar alls, eller så pekar de åt fel håll. Likt Visbys ringmur bildar öborna ett hägn runt Bergman. Många journalister och entusiaster har genom åren försökt ta sig igenom, men som vore det en oskriven lag, sluter folket sina läppar och inte ens en viskning når ut. En journaliststudent fick i uppdrag att göra en intervju med Bergman. Förmodligen en plojgrej, men han gav sig hoppfull iväg till Fårö. I en butik frågade han om vägen och fick ett kort svar;
- Om du fått en tid för intervju, borde du inte ha passat på och frågat om vägen då?
Ingen säljer ut Ingmar Bergman.
Vackert.
Bergman har gjort mycket för Gotland och speciellt för Fåröborna. Under sina produktioner på ön har han ofta använt sig av "fåröisk" arbetskraft; som byggarbetare och statister. För att inte tala om de skattemedel han dragit in till ön. Sju av Bergmans filmer spelades in på Fårö och han är ständigt en inspirationskälla för filmskapare runt om i världen. "The world?s greatest living filmmaker." Skriver Time Magazine, 11 juli, 2005.
Alla vet hur han mår
Kerstin Kalström, fåröbo och styrelseledamot för Fårö Framtid, berättar att för dem är han bara gubben på Fårö, inte filmskaparen.
- Alla vet hur han mår och vi vet var han bor. Men vi tycker att han kan få vara ifred.
En respekt som verkar finnas endast för Bergman.
- Andra kändisar skyddar vi inte på samma sätt, men ja, jag vet inte. Det är annorlunda med honom på något vis.
För visst ligger det folk och lurar på Fårö, med kameror och kikare i hopp om att få se honom, och inför Bergmanveckan är det extra hårt tryck i buskarna.
Själv har han aldrig bett om något, det var Fåröborna själva som såg hur jagad han var och tyckte att det var inhumant, och sa ifrån. En oskriven lag som sedan anammats av hela Gotland.
- Folk är sanslösa. Man måste respektera människors integritet. Bergman var en slitvarg. Han jobbade, och jobbade, och jobbade. Han förtjänar lugn och ro på äldre dagar, säger Kerstin Kalström, som för cirka tio år sedan skrev ett brev till Bergman och berättade att de var i knipa. Fårö bygdegårds ombyggnation drog ut på tiden och skulderna växte. Bergman hörde av sig och bestämde träff med Kerstin och hennes man på banken.
- Vi pratade lite och han var väl insatt. Han satt där med alla papper framför sig och brevet som jag skrivit. "Jag tar det, sa Bergman. Är det något mer ni behöver?"
Det var som en högvinst berättar hon. Närmare 300 000 kronor skänkte han.
Bergman har sin fristad
Där uppe i det karga landskapet på Fårö strosar han förmodligen omkring, försöker erinra sig om ett musikstycke och filosoferar över livets stora frågor. Han andas frisk havsluft och byter några fraser med en avlägsen granne som passerar hans väg.
En bil med två turister stannar och frågar en kvinna om vägen till Bergman.
Kvinnan rycker på axlarna med en uppgiven min. Hon bemödar sig inte ens att svara.
Kanske att hjälpen till bygdegården var Bergmans sätt att säga tack.
Så jobbar vi med nyheter