Ingen konst för Evert

Som en i församlingen på bygdegården sitter jag och lyssnar, allas vår vaktmästare Olle har blivit inhoppare istället för Sven A Ohlsson som skulle ha hållit en föreläsning om den gotländska konsten i postmodern belysning. På en vit duk visas bilder och målningar medan Olle läser innantill ur den egentliga föreläsarens anteckningar.
Tavlar är väl ingen konst är specialskriven för Evert Jansson av Ulf Palmenfelt, den visas ett 40-tal gånger på 35 bygdegårdar runt om på ön och på Länsteatern. Namnet på pjäsen kanske utstrålar humor och en viss föraning om hur det ska bli, då vaktmästaren får hålla en föreläsning eftersom föreläsaren är sjuk. Men det blir inte som jag har tänkt mig. Ganska snart får publiken ogenerat Olles personliga historia kastad i ansiktet, du ges inget val. Faktum är att jag känner mig lite obekväm, skruvar mig på stolen och får känslan av att vilja vara någon annanstans när Olle berättar om sina tragedier. Men där emellan så kommer ögonblick av fniss och stundtals hysteriska skrattanfall. Evert Jansson kan verkligen förmedla, och just därför blir inte bara hans karaktär levande, utan även bygdegården och publiken.

Ingen konst för Evert

Förhäxade hundar, otrohet, död och Domkyrkan. Det är tvära kast i pjäsen Tavlar är väl ingen konst. Skratten fastnar i halsgropen, ansiktet antar en rödlätt ton och pannan rynkas i förundran och medlidande.