"Ingen av oss ville vara hemma"

När Bengt Siggelin och Helene Andreasson på nyåret fick det första beskedet om att en av grisarna på deras gård hade smittats av salmonella tog de det ganska lugnt.
- Det brukar ju inte vara något, förklarar Bengt. Han har varit med om ett positivt salmonellatest förut, men det avskrevs när man undersökt gården närmare.
Men de uppföljande proverna från avföringen i de olika avdelningarna i grisstallet visade att den här gången var det allvar. Smittan hade fått fäste och spritt sig bland suggorna. 13 av 300 tester visade spår av salmonellabakterier.
Alla djur var inte smittade. Man hade kunnat slakta ut friska djur med specialslakt, men den tar längre tid än annan slakt och slakteriet var inte beredd att ta hand om grisarna från Allmungs gård förrän i slutet av januari.
- Det blev kaos. Salmonellabeskedet kom strax efter jul när grisslakten i alla fall hade legat nere några veckor och det var redan trångt i vårt stall. Och det fyller ju på hela tiden. Förra helgen grisade en hel grupp med suggor och då kom det 350 smågrisar till. Vi visste inte vad vi skulle göra med alla djur. Till slut tyckte Jordbruksverket att det var bäst att vi avlivade alla djur hemma på gården och skickade köttet till destruktion, berättar Bengt.

Skjuter och slänger
Att föda upp grisar till slakt är en sak. Att slakta ut en hel gård med allt från suggor till nyfödda spädgrisar är något helt annat. Det kallades in särskild personal som skulle sköta om avlivningen och transportera bort djuren. I tisdags fylldes hela gården med folk, lastbilar och containrar. Bengt hjälpte dem att installera sig, sedan lämnade han gården tillsammans med sin familj och de tre anställda som arbetar med grisproduktionen.
Bengt och personalen åkte till Tallinn. Helene och dottern Siri tog med sig hundarna och åkte hem till Helenes mamma i Slite. Och dottern Agnes tog hästarna med sig till ett tomt stall hemma hos Bengts föräldrar i Havdhem.
- Ingen av oss ville vara hemma. Det känns hemskt att avliva smågrisar som inte har fått det liv som de ska ha, säger Helene.
- Den här utslaktningen var ju inte som en vanlig slakt. Det blir något helt annat när man bara skjuter djuren och slänger dem, förklarar Bengt.
I torsdags var utslaktningen klar och då kunde familjen återvända hem till de tomma stallen.
- Det är väldigt tyst nu, konstaterar Bengt när han gläntar på dörren in till en sinsuggeavdelning.

"Det går i vågor"
Ingen kan säga var smittan kommer ifrån. Det har tagits tester på fodret, men där hittar man inga spår. Eftersom det var en form av fågelsalmonella så kan den ha kommit till gården med fåglar, men de kommer aldrig in i stallet. Kanske kan råttor ha tagit med sig smittan in till grisarna.
Nu ska den bort. Hela stallet ska saneras in i minsta skrymsle.
Bengt Siggelin har varit grisproducent sedan 1989. Efter många år i den här branschen är han van vid svängningar. De senaste årens höga priser på foder har varit påfrestande och på senare tid har varje gris som gått till slakt betytt en förlust.
Men aldrig har Bengt varit med om ett lika tungt bakslag som det här. När produktionen kan komma igång igen vet han ännu inte. Stallet ska saneras och godkännas först och det kan ta flera månader.
Sedan gäller det att få tag på ny suggor och när de väl kan betäckas kommer det att dröja mer än nio månader innan de första grisarna är klara för slakt.
Vad allt det här kommer att innebära för gårdens ekonomi har Bengt och Helene ännu inte riktigt klart för sig. Jordbruksverket betalar det mesta, försäkringsbolaget går också in, men nästan tio procent måste de betala själva. Det blir ganska mycket pengar när det handlar om mångmiljonbelopp.
Att ge upp har Bengt ändå inga tankar på. Det nya stallet är bara ett år gammalt och här vill han fortsätta att utveckla sin produktion.
- Det går i vågor. Det kommer andra tider.