Inga-Lill sprider ljus om fenomenet i Martebo

­ Vad skall man tro?
Den frågan ställer Inga-Lill Wallin som under tio års tid forskat kring fenomenet Marteboljuset.
128 gånger har hon besökt platsen.
Mer än 535 timmar har hon tillbringat i området.
Samman lagt har hon lagt ned ett arbete som omfattar tretton arbetsveckor à 40 timmar.
Hennes forskning har resulterat i boken Marteboljuset­myt och verklighet.
På onsdagseftermiddagen framträdde hon på Gråbobiblioteket och berättade inför ett 40-tal personer om de tio år hon lagt ned på dokumentation och intervjuande.

Gotland2004-09-09 04:00

Det är en fascinerande och fängslande berättelse.
Som mynnar ut i att hon själv under denna tid endast gjort fyra observationer som hon anser vara mycket intressanta och som inte har kunnat förklaras bort.
Det är ett imponerande och mycket seriöst arbete som ligger bakom den sammanfattning Inga-Lill Wallin nu gör.
Hon avlivar inte myten och om Marteboljuset. Men hon blåser inte heller extra liv under lågan.
Som företrädare för riksorganisationen UFO Sverige har hon gått mycket noggrant tillväga och söker förklaringarna från många infallsvinklar.
<span class=MR>300-500 observationer varje år</span>
Hon berättar att UFO Sverige får rapporter om 300-500 observationer i Sverige varje år.
95 procent kan förklaras ganska enkelt. Ofta efter samarbete med SMHI, observatoriet i Uppsala, TOI (fd FOA) och andra myndigheter.
Satelliter, strålkastare, planeter, flygplan, förklarar många observationer. Men så finns det några som lever kvar. Oförklarliga och mytomspunna.
Ett sådant fenomen är alltså Marteboljuset.
Inga-Lill Wallin berättar att ljuset första gången sågs 1922. Det var nära den bosättning som än idag heter Knuttorp.
­ Vi var aldrig rädda för det, säger än idag levande personer om fenomenet. Men de menar att ljusets sammanlagt kan ha setts 100 gånger.
Det är inte bara att åka ned i myren en kväll och tro att man får se ljuset. Den uppfattningen har många. Men ack så fel.
Har ljuset inte varit synligt före kl 23 kan man lika gärna åka hem, menar somliga.
En del har den bestämda uppfattningen att man måste gå ur bilen för att se någonting. andra tycker tvärt om.
De första rapporterna talar om ett svagt flämtande ljus. Därefter har det förekommit vittnesmål om;

Starkt lysande sken.
Ljusklot som växer.
Ljus som vandrar.
Små röda ljus.

På senare tid har observationerna ofta beskrivits som betydligt ljusstarkare, till och med som fjärrljus på bilar. Och det är det säkert också varit fråga om vid olika tillfällen.
Inga-Lill Wallin har intervjuat ett stort antal personer. Även sådana som var med "i begynnelsen" och såg ljuset som barn.
­ Ljuset har växt med tiden, menar Inga-Lill Wallin. Men man måste komma ihåg att det inte fanns några bilar att tala om på 1920-talet. Kanske fyra stycken i det aktuella området.
Teorierna om vad det "riktiga Marteboljuset" är har framför allt två huvudinriktningar. Metangas, sumpgas, som självantänder ute på myren. Elektriska fenomen är också mycket gångbara i sammanhanget.
Eller luftspeglingar som enligt meteorologerna är vanligt förekommande under vissa väderbetingelser.
Men vad anser då Inga-Lill Wallin själv.
Hon har som sagt endast gjort fyra intressanta observationer under alla timmar i mörkret i Martebo. Iakttagelser under tio års tid som inte gått att förklara.
Vad skall man tro, säger hon avslutningsvis.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om