Ihreskog möter Sundstrand

Hon lever i ett gränsland nu, Maja. För mycket barn för att vara vuxen, för vuxen för att bara vara ett barn.

Vi ska prata om det, om framtiden och vad som väntar där.

En gång i tiden - nyss för föräldrarna, år sedan för Maja - lekte hon på lekplatsen som skymtar genom fönstret. Nu sitter vi i köket i familjens villa i Visby en torsdagseftermiddag i livet och Maja säger gång på gång att...

-...det är så himla mycket jag vill göra, jag har så många idéer, så många planer.

Det bara bubblar ur dig!
- Amen precis!

Så mycket att du rent av blir blockerad av allt du vill?

-Ja, haha, nästan så ibland. Men det är så spännande nu, att få se hur allt kommer att bli.

?Maja är medlem i Solbergaskolans For You-grupp, en samling kamratstödjare vars mål är att skolmiljön ska hållas fortsatt bra.
De arbetar mot rasism och för stabilitet och vänskap.
-Nu ska vi börja göra julkort och dela ut till okända, ett sätt att visa tillhörighet, säger hon.

?? Vi träffas just efter skolan, den tid hon och brorsan Joel oftast är ensamma hemma, utan föräldrar.

Det är ett slags andningshål i vardagen. Maja brukar ta svängen förbi kylen innan hon sätter sig på rummet, kanske kollar nåt tv-program eller bara slappar.

Oftast ska hon i väg till dansen sen, det är hennes intresse och passion. Hon har tränat på Visby dansskola sedan hon var nio och dansar det mesta: streetdance, disco, jazz- och showdans.

Lever mer i nuet
-Vi har jazzlektion med högklackat i dag. Förra gången kom jag hem och var alldeles slut i fötterna. Jag försökte dra ner på dansen ett tag, men det gick inte, det är så himla kul.

Vad gör dansen med dig?

-Den har blivit en del av mig, jag vet inte vem jag skulle vara om jag inte dansade. Jag blir glad av att träna, helt enkelt. Och så är jag assistent åt några barngrupper och det trivs jag med, jag trivs med barn. Yngre barn är så enkla att läsa...om man är snäll mot dem så gillar de en så himla mycket.

När passerar man egentligen den gränsen, när är man inte längre "lätt att läsa"?

-Jag vet inte...det är väl från person till person, kanske. Men när man är yngre lever man mer i nuet, tror jag. Fast jag tänker rätt mycket på framtiden, jag vet ungefär vad jag vill. Tror jag, i alla fall, haha.

Majas lillebror Joel, som är två år yngre, kommer hem när vi sitter där i köket, vi säger "hej" och han försvinner upp för trappan, upp på sitt rum.

Och vi börjar resa i tiden, Maja och jag, som är äldre än hennes föräldrar; slänger oss i tanken mellan "nu" och "sen" och "då", spännande tankeexperiment.

Nu när du går i nian, är du liten eller stor då?

-Jag tycker väl att jag är ganska stor, men...ser man bakåt så tyckte jag att jag var stor när jag gick i sexan, men när jag sen kom till sjuan tyckte jag nog att de i sexan var ganska små. Och nu...ja, om ett par år tycker jag nog jag var ganska liten när jag gick i nian.

Om du tänker dig tio år fram i tiden.

-Åh, shit, då är jag 25! Då har jag hunnit med jättemycket, jag ska gå gymnasiet, naturlinjen, tror jag, det är en ganska bred linje, sen ska jag ut och resa, till Australien, jag läste en bokserie om Australien i femman så jag och en annan tjej har bestämt att vi ska dit. Om hon kommer ihåg det, det var ju i femman vi bestämde det, jag får väl påminna henne.

Hemmabråk
Förmodligen utbildar hon sig så småningom till matte- och NO-lärare, det är favoritämnena.

Men allting är öppet, vad vet någon om framtiden.

-Just nu vill jag bli lärare. Ett tag ville jag bli polis, psykolog har jag också tänkt, frågar du nästa vecka vill jag kanske bli något annat. Men jag hinner bestämma mig, det känns inte som jag behöver veta exakt just nu.

?Om Maja äter pizza blir det oftast en capricciosa, på tv gillar hon serien "Criminal Minds" trots att den kan vara läskig, hon är inte så insatt i sport men håller på brorsans lag, FC Gute P97, och när jag ber henne säga någon som är snygg nämner hon skådespelerskan Naya Rivera från tv-serien "Glee".

?? Det bråkas ibland där hemma. Det ska städas i rummet och det ska kommas hem i tid. Det är nackdelen med vara i den ålder Maja är.

Jag frågar vilket som är det bästa med att vara 15 och hon säger att det är att få ta eget ansvar:

-Föräldrarna behöver inte ringa efter en hela tiden, inte alltid veta exakt var man är. Man är någonstans mellan barn och vuxen, man får ta eget ansvar men samtidigt inte för mycket ansvar.

Och det sämsta?
-Samma saker, egentligen. Det förväntas mer av en, man måste visa att man kan ta ansvar, men samtidigt finns det saker man inte får ta ansvar för. Man har fortfarande tider och så.

Är det bra tider?
-Jo, frågar du mamma så tycker hon det...men jo, det är bra, det är bra att de bryr sig. Men det är klart jag önskar att jag fick vara ute längre en del kvällar.

Vänner fram i tiden
Längtar du efter att bli vuxen?
Maja svarar ofta direkt på frågorna, orden bubblar ur henne, hon har sett fram mot den här intervjun under några dagar, det ska ju bli så kul att berätta, att få vara med i det här sammanhanget. Men här tänker hon länge och väl, fingrar på sin tekopp, säger sen:

-Jag tror inte det faktiskt.

Varför då?
-Att vara vuxen...då får man ta så himla mycket ansvar och måste tänka på mer än sig själv. Som nu, nu kan jag ligga och bara ta det lugnt en lördag, men när jag blir vuxen är det så mycket annat, man måste laga mat eller ut och måla staketet...sånt slipper man nu. Men det finns nog fördelar också.

Som vad då?
-Tänk att ha ett barn, nån som ser upp till en! Och så har man nog mer koll, vet mer vem man är och vad man står för, såna saker.

?Maja tycks mig äldre än sina 15 år, mognare, trygg i sig själv, relativt självständig. Det är den bild jag får.Hon hade det knepigt i sexan, säger hon. Var rädd att göra fel och för vad andra ska tycka. Den känslan har hon till största delen övervunnit.

?? Maja har två grupper av kompisar, säger hon. De som dansar och de som inte dansar. Med de senare gör hon allt det där vardagliga, hänger hemma hos någon, tar det lugnt, kollar tv, pratar om killar.

Några av polarna kanske följer med fram i tiden, andra försvinner nog längs vägen. Ingen sitter med facit, det blir som det blir.

Hon har en kompis, Sofia, som betyder mycket. De hjälpte varandra fram när det var kämpigt där i sexan.

-Jag hoppas vi kommer att hålla ihop, jag tror alltid hon kommer att vara en del av mig, även om vi gör olika saker. Sen vet man aldrig exakt vad som händer.

Jag frågar om hon känner oro inför framtiden. Att saker och ting kanske inte blir som hon vill och tänker sig.

Hon säger att det gör hon. Hon gillar att ha koll och det är klart att hon funderar. Men inte för mycket. Framtiden är både kul och skrämmande men det hon har det har hon nu, och det är där hon försöker leva, i nuet.

Mycket glädje och sorg
Snackar ni mycket om framtiden, när du träffar kompisar?
-Nej, det är mest festen nästa månad och vilka som ska med till danstävlingen och sånt. Men jag tänker mig ibland mina klasskompisar i olika yrken; han kanske blir polis och hon kanske blir det...det är rätt kul.

Kommer du ihåg vad du ville bli när du var med i "Vi i ettan"?

-Florist. Jag har alltid gillat att pyssla. Jo, florist. Men det vill jag inte längre.
Nu sitter du här och snart kommer din mamma hem. Om 30 år är det du som kommer hem, kanske till en dotter som sitter i köket och då är din mamma plötsligt mormor...om du tänker dig dit.
-Oj...det verkar både kul, men också skrämmande, det är så mycket jag vill hinna! Om 30 år, hur gammal är jag då...45! Hjälp! Det är så långt, långt fram.

Mycket glädje och en del sorg som väntar fram i tiden.

-Ja. Besvikelser, kanske. På mig själv, att jag inte nått det jag vill. Och så klart döden...jag har varken morfar eller farfar kvar. Fast jag var rätt liten när det hände så jag förstod inte så mycket. Det var skönt, att vara så liten. Nästa gång det händer förstår jag mer...det blir nog jobbigt.
Det blev rätt flummigt det här, eller hur?

-Ja. Jo, faktiskt, men det är kul att tänka så.

?Jag tänker på när jag var 15. Wrangler-jeans och LP-skivor, rökrutor på skolgården. Hur jag var kär mest hela tiden, men knappast visste vad jag ville. Men hur längtan mot framtiden var så stark, en längtan som mattas med åren, det är inte längre lika kul att fylla år.
Ingen av klasskamraterna följde med genom livet, en del kontakter är återknutna via Facebook.
Tiden har gått vidare.
Det är ju så.