Idag: rekordförsök i egotrippande

Varför publicerar jag något sådant över två sidor? Ett sätt att visa min briljans? Ett sätt att idiotförklara mig själv en gång för alla?
Möjligen det sistnämnda.
Låt mig säga så här: Det här är ett hejdundrande experiment, ett hopp utan skyddsnät och ett sätt att passera alla gränser.
Och då undrar jag ju så klart...
...hur känns det här, då?
- Lite märkligt, det måste jag säga. Inte minst genom att jag har full kontroll på vad jag frågar, det brukar ju inte andra människor jag möter ha.
Men varför ställer jag upp?
- För att jag inbillar mig att det finns ett visst läsvärde i det här, precis som det finns i de flesta intervjuer. .
Men jag har en spalt en gång i veckan. Räcker inte det?
- Uppenbarligen inte.
Är det inte en slags rekordförsök i egotripp, det här??
- Jo.

Magnus (här skriver jag plötsligt i andra person) är uppvuxen i Vetlanda och har arbetat som journalist sedan 1982, på GT sedan -92.
Han gillar att höra Fredrik af Petersens formel 1-rapporter i Sportradion, är svag för dillchips och hade en vit VW-bagge som sin första bil. På den stod det "Popitopp" i bakrutan. Dessutom tävlar han i orientering.

Men för att börja med arbetet: det här uppslaget, 2sidor, som tog över efter NU-sidorna, har funnits i GT i snart tre år. Många är de som låtit sig intervjuas av mig.
Hur hittar jag alla människor?
- Dels är det folk jag tycker verkar intressanta, som jag känner till eller läst om. Och så kommer det tips utifrån, varav jag använder en del. Jag vill gärna ha någon slags relation med dem jag intervjuar, att jag känner till dem eller kan relatera till någonting annat när vi träffas.

Asocial i centrum
Är det svårt att få folk att ställa upp?
- Nej, jag tycker inte det. Många säger faktiskt "ja" direkt. Och jag märker att det hjälper till att de får läsa och ändra i texten innan den publiceras och jag brukar också fråga om det är nåt särskilt de vill prata eller berätta om.
Hur är en riktigt bra intervju?
- När man får någon slags kontakt. En del har sagt efteråt att "nu har jag berättat sånt jag aldrig sagt till någon förut"...då det känns bra, då gäller det att försöka förmedla mötet på ett så varsamt sätt som möjligt.
Några möten du minns särskilt mycket?
- Så klart. Jag träffade Annika Aalto, som jag inte alls känner, för att hon stod först i telefonkatalogen, och mitt i en trevande intervju började hon berätta om hur hon blev svårt mobbad i skolan. Och när Svenska Spel-ansiktet Johan Lindvall efter en del tsunamiprat krävde att få berätta att hans största last är chips och dip. Det var rätt...oväntat.
Magnus gillar calzone med lök, tycker Horst är ett skönt förnamn och skulle vilja kunna gunga sin själ i en hammock.

Foto-Tommy här på GT är en av dem som övertalat mig att göra den här intervjun. Och för att få en annan vinkel på mig själv fick han förstås ställa några frågor. De här:
Finns det två sidor av Magnus Ihreskog?
- Ja, det gör det ju, Jag har nog alltid gillat att vara i centrum, samtidigt som jag är väldigt tillbakadragen.
Berätta.
- Jag tycker om att synas när jag själv har kontroll. När jag har en uppgift, en scen. Annars är jag rätt blyg och osäker och i själva verket rätt asocial.

En kännigendis
Man tycker sig ha lärt känna dig genom din spalt. Har man det?
- Absolut. Till viss del. Jag skriver ju om mig själv och mitt liv, det har jag gjort i 15 år eller vad det är. Men jag utelämnar förstås en del. Jag skriver till exempel praktiskt taget aldrig om orientering, trots att det är min absolut största fritidssysselsättning. Det känns lite för...privat. Men det är därför jag skriver även intervjuerna i jag-form, jag vet att många läsare varit med i många år.
Du är en kändis, hur hanterar du det? Nåt exempel på hur det drabbat dig eller varit till nytta?
- Kändis, vet jag inte. Kännigendis, möjligen, men visst...människor kommer fram och tackar för sånt jag skrivit, jag får mejl och en del brev...det har allra mest varit positivt och jag är väldigt ödmjuk inför allt det där.
Hur gör man för att minnas så bra som du verkar göra?
- Arbetar aktivt med minnet. Skriver listor, ger sig själv tid att tänka. Men jag minns ju inte allt...jag minns mest från de där viktiga uppväxtåren. Sånt som hände på 90-talet...där är det mest helt blankt.
Vad kännetecknar en bra krönika?
- Samma sak som alla texter...närhet, personlighet, att den är skriven med hjärta. Avsaknad av hjärta och engagemang i en text slår igenom direkt.
Har du "skrivkramp" och hur hanterar du i så fall den?
- Jag fortsätter skriva, de gångerna möjligen utan engagemang, men där har jag väl mitt hantverkskunnande att falla tillbaka på.

Okej, där tackar jag Tommy för frågorna.
Det är helt tyst när jag skriver det här, bara ett kylskåp här hemma som rent privatekonomiskt surrar alldeles för högt och mycket.
Inte ett enda skratt under mötet med mig själv, tycker att jag framstår som rätt...torr.
Ute faller regnet, ett strilande vårregn över gräs och rabarber. I går hittade vi en död igelkott i gräset, vi begravde den värdigt och pyntade med sten och röda tulpaner
Jag trivs i tystnaden, på platser där det ges utrymme att tänka. Jag går sällan ut längre, inte som förr.
Men härom veckan var jag faktiskt på stan, åt fish’n’chips och drack öl som var skummande svart. Det var en glad afton.

Vi som lever då och nu
Hur är det nu, Magnus, lever jag i nostalgi, jag skriver ju så mycket om det som var förr i mina spalter?
- Både ja och nej...jag lever ju ett inrutat nutidsliv, såklart, men jag tänker mycket på tiden när jag växte upp, det gör jag.
Vad fascinerar mig med det?
- Jag har alltid varit fascinerad av spannet mellan nu och då, hur människor formats till det de blev. Jag älskar att se på gamla foton och tänka att "fem år efter den bilden hände det här, hur lite visste vi inte då!".
Berätta om en stund som betytt mycket för mig?
- Det är svårt...jag får nog säga när jag träffar de vänner jag växte upp med. Vi som fortfarande är nära, vi som vet var vi kommer ifrån och känner varandras rötter. Vi är de enda som kan leva i ett gemensamt nu och då samtidigt. Det är relationer man aldrig kan få senare i livet. Jag har ytterst få nära vänner och bor alldeles för långt ifrån dem.

Magnus tycker om kroppkakor med lingon och grädde, håller på Vetlanda BK (bandy), tycker Juliette Lewis är snygg och på frågan "när känner du dig ensam?" svarar jag: ofta.
I spalten till höger på det här uppslaget skriver jag ganska mycket om gamla flickvänner, "du skriver bara om gamla tjejer" säger en del.
Är det så, saknar jag mina gamla kärlekar?
- Ja, till viss del är det så. Jag träffade en av dem i en affär i Funäsdalen härom året och jag blev alldeles stirrig, som när jag var 16!
Var det så!?
- Ja, larvigt, va? Det är inte så att jag vill byta det jag har nu, men ändå: de man varit kär i och som det aldrig blev något med...om det verkligen blivit något helt, hur hade det då varit i dag? Så kan jag ofta tänka. Det är det där spannet mellan nu och då igen.
Något helt annat: vad tror du folk säger om dig?
- Efter det här? Patetisk och "för mycket"...pinsam, rent av. De som känner mig säger nog tokig och tankfull", de som inte känner mig tycker säkert jag verkar knepig. Annars: pålitlig och lugn, kanske.

Skönt att inte vara 20
Jag brukar ju fråga en del jag intervjuar om deras mörka sidor...berätta om mina mörka sidor.
- Jag har lätt att bli rastlös och kan drabbas av att tiden går så fort...då blir jag lätt orkeslös och får ingenting gjort.
Jag har två halvsmå barn, hur tänker jag när jag tänker på dem?
- Bara kärlek. Att vara blixtrande arg för att tio sekunder senare ha avväpnats helt. Men också insikten att de inte alltid kommer att vara små som nu. Att de inte alltid vill sitta i mitt knä.
Någon jag skulle vilja träffa?
- Mina barn om 20 år. För att se vad jag har att se fram emot eller kanske om det är något vi skulle kunna undvika. Och så Alice Cooper.

Några snabba. Vad är jag bra på? "Att passa tiden". Vad är jag dålig på? "Teknik, kallprat, använda tandtråd". Vad saknar jag? "Att sjunga och spela som jag gjorde förr, skivaffärer och förmågan att däckas av en ny skiva".

När den här texten är klar ska jag löpträna, tar en sväng bortåt Snäck. Sen, klockan ett, börjar jag jobba. Ännu en kväll som nattchef på tidningen.
Till sist, den klassiska 2sidor-frågan: vad gör jag en fredagskväll?
- Antingen jobbar jag på redaktionen, eller är jag hemma med familjen. Äter tacos eller pizza eller lagar nåt kul, jag gillar att laga mat. Sen ser vi på tv. Jag gör helt enkelt sånt som jag som 20-åring aldrig trodde att jag skulle göra och tycker det är så jäkla skönt.
Okej, tack för att jag tog mig tid. Men den där frågan "varför?" blev aldrig riktigt besvarad.
- Nej, det har jag kanske rätt i, men...hybris, kan det vara något annat?

Idag: rekordförsök i egotrippande

Alltså, i dag är det väl bara för mycket.En intervju med - mig själv.Jodå, så att.