I kamp med dansken

Den 27 juli 1361 har den gotländska bondhären ställt upp sig framför Visby ringmur. Efter att ha blivit besegrade två gånger tidigare är det här gotlänningarnas sista chans att stoppa den danske kungen Valdemar Atterdag från att inta Visby. Iklädd rustning förbereder de sig på ett slag som ska komma att bli ett av svensk medeltids kletigaste.
I tidsenlig mundering
Några hundra år senare har det blivit dags för mig att iklä mig en sådan gotländsk rustning. Inte original kanske, men definitivt tidsenlig.
Utanför Snäckgärdsporten möter jag Fritjof Svensson och André Flygebrandt, från medeltidsföreningen Styringheim. Upprustade till tänderna. Solen står i zenit. Vindpustarna lyser med sin frånvaro.
Jag plockar ur mobiltelefonen ur byxfickan. Det blir min sista kontakt med den urbana nutiden.
I en väska på marken ligger rustningen. Det som ska bli min rustning.
Armbågs- och knäskydd påminner om de på en hockeyspelare. Min överkropp täcks av gulaktigt läder med plåtar på insidan. Det är rejäla grejer.
- Ett typiskt gotländskt harnesk. Det var såna här som många av gutarna hade vid slaget utanför ringmuren. Det gick ju - inte så bra, säger Fritjof Svensson.
Till sist kommer hjälmen. Hålen för ögon och mun är min enda visuella kontakt med omvärlden. Det känns i nackmusklerna. Min nacke brukar vanligtvis inte belastas med en fyra kilo tung hjälm.
Med rustningen har min matchvikt gått upp med 25-30 kilo. Och då har jag sluppit ringbrynjan som väger 10 kilo till.
Bara att hålla uppe kroppen i rustningen och andas tar på krafterna. Skickar en tanke till 1361:s riddare utanför ringmuren. Hur länge kan de ha orkat? Vad gjorde de då? Det kan kanske inte varit läge att ta vattenpaus.
Svinga
Vi beger oss mot ett av krönen bredvid ringmuren. Den gassande solen och torra luften gör det inte direkt lättare att gå i uppförsbacken. Och då har vi inte ens börjat.
- Låt svärdet göra jobbet. Det är grundläggande, förklarar Fritjof.
Han demonstrerar. Låter svärdet falla och vrider kroppen.
- Som en golfsving, typ.
Jag tar det vadderade svärdet och testar. Känns inte riktigt så naturligt. Att jag har en rejäl sköld på vänster arm gör det inte heller lättare för motoriken. Men efter några försök sitter svingen. Skapligt, i alla fall.
Efter att fått träna svingen några gånger är det dags. Timman är slagen. Sanden har runnit ut. Tid för strid.
André Flygebrandt tornar upp sig några meter framför mig. Jag möter hans ögon bakom hjälmen. Skoningslösa. De ögonen tar inga fångar. Han nickar, jag nickar.
Jag närmar mig försiktigt. Attackerar med svingen från höger sida. Andrés sköld är där. Svärdet träffar med en dov duns. Kan inte känts mer än att en fluga kört in i den.
Försöker från andra sidan. Med en backhand. Blockering igen.
En gång till. Forehand, backhand. Block, block. Försöker gå bärsärk. Men adrenalinet som burit uppe min kropp håller på att rinna av.
Jag backar, André kommer mot mig. Hans ögon berättar att nu är det hans tur.
Orken tryter
Slagen börjar hagla över mig. Mot skölden. När jag håller upp den går han runt och träffar mitt bakhuvud. Jag orkar inte ens parera.
Han rör sig majestätiskt. Dansar fram och tillbaka på ett par kvadratmeter. Låter svärdet falla. Skyddar sig smidigt med skölden.
Han ska senare säga att han "tog det väldigt försiktigt" med mig. Försiktigt, kanske. Men faktum är att mot den här stridsmaskinen har jag inte en sportslig. Inte ens i närheten.
Den brinnande lusten att fortsätta finns där, men den kan inte stå emot.
Jag ber om en paus. Sjunker ned i gräset. Tittar på när Fritjof och André visar upp sina färdigheter med svärden i en intensiv och underhållande kamp.
1800 gutar stupade framför murarna. Nu känns det nästan som en till.

I kamp med dansken

Ögonen innanför hjälmen gnistrar ikapp med blänket från rustningen. Han tar ett steg fram mot mig. Vrider upp kroppen. Höjer svärdet. Jag försöker tvinga vänsterarmen att bära upp skölden. Blundar.