I gemenskap växer världen

Det händer att Johan tar en sväng med sin bil tillsammans med någon av medarbetarna på Hajdes, men eftersom han inte har körkort så brukar han mest bara pyssla om bilen, eller sitta bakom ratten med musiken igång. På senare tid har Erik Goblirsch brukat hänga med ut. I den stillastående bilen har Erik och Johan tagit ett jättekliv framåt.
Skogsgården Hajdes är ett socialterapeutiskt bykollektiv med antroposofisk inriktning. Här bor vuxna med utvecklingsstörning och diagnosen autism. Att hitta en vän och komma in i en gemenskap kan vara ett stort steg för den som flyttar in här.
- Har man autism är ens värld väldigt liten, förklarar Sven-Göran Algotsson, som är verksamhetschef på Hajdes.
Arbetslaget på Hajdes arbetar för att skapa en trygg plattform för dem som bor här. Därifrån kan man våga ta steget ut, låta världen växa lite och kanske fråga en kompis om han vill hänga med ut till bilen.

När Sven-Göran första gången såg hur Erik och Johan skrapade is från bilrutorna tillsammans blev han därför alldeles varm i hjärtat.
- Att Erik och Johan går ut tillsammans på eget initiativ är stort.
Individuellt liv i gemenskap. Det är nyckelord för verksamheten på Hajdes.
Här har de boende egna bostäder, men alla lägenheter grupperar sig omkring rum som kallas för "samvaron" där det finns plats för alla att vara tillsammans. Om man vill.
Ibland tar det tid att hitta fram till den där viljan. För en av de boende tog det tre år innan han ville delta i den morgonsamling som inleder varje arbetsdag. Men det fick ta tid och nu sitter han där varenda morgon.
Samvaron är viktig, tycker Magnus Persson, som har bott här på Hajdes i 14 år. Han bor numera lite för sig själv vid "Emmys gård", som också hör till verksamheten, men han är mån om att komma till de gemensamma måltiderna:
- Alla behöver vara tillsammans i livet. När vi har ätit tillsammans så kan man stanna kvar eller gå hem. Det är det som är så skönt här. Man gör som man vill och de sätter inte press på en, säger Magnus.
- Jag tycker att det är fascinerande att se hur man kan stötta dem att utvecklas, säger Sven-Göran Algotsson och fortsätter:
- Varje person har en frisk kärna någonstans och det är den kärnan som vi ska söka efter och jobba med så personen mår bättre.

På Hajdes finns jobbet och hemmet på samma område. Världen blir en greppbar helhet. Rutiner är också viktiga. Personalen jobbar med fasta fyra-veckors-scheman och varje arbetsdag följer samma mönster: Den inleds med samling, där man sjunger, läser några ord och får klart för sig vilka som finns på gården under dagen och vad som kommer att stå på middagsbordet. Efter en promenad är det dags att dra igång arbetet.
Hajdes var skogsbruksskola under 60-, 70- och 80-talen. Sedan bykollektivet startade 1994 har lokalerna byggts om så att de passar för boende och den mångfald av verksamheter som finns här. Just i dag samlas de flesta i "Hantverket", där man jobbar med ull, tygtryck, vävning och papper, men andra dagar är det full fart i verkstaden, snickeriet, tryckeriet eller på vedbacken.
Vedhanteringen är ett bra arbete, tycker Sven-Göran Algotsson. Ett bra arbete ger självkänsla och insikt om att man är viktig i ett sammanhang och allt det där finns i jobbet på vedbacken. Här förvandlas stock från den egna skogen till vedklabbar som packas i säckar. Några sågar, andra klyver eller packar.
- Var och en ska göra vad de vill och vad de är bra på och hur stora svårigheter man än har kan man alltid packa en säck, säger Sven-Göran.
Ett annat sätt att få självkänsla genom arbetet är att ta tillvara och lyfta fram det som de boende själva skapar.
En tjej tycker om att riva sönder papper i små, små bitar, en kille gillar att klippa. Deras pappersbitar tas tillvara i hantverket. Och fina teckningar lyfts fram. I dag hjälper Eva-Lena Bergendahl Karin Jacobsson med att omvandla hennes tecknade giraff till ett färgsprakande tygtryck.

Det är stormöte på Hajdes den här dagen och temat för mötet är just arbetet. Varför ska man egentligen jobba?
"Man jobbar för att få fritid", förklarar en av de boende insiktsfullt.
På mötet får alla berätta om vad de jobbar med och här blir det tydligt vad arbetet innebär för självkänslan.
Det är inte utan stolthet som Erik berättar om hur han släpar ris och grenar och Daniel redogör för hur han fyller på pellets, städar i verkstad och snickeri och tar ansvar för posten.
För några av medarbetarna vävs jobb och fritid samman genom att de bor på Hajdes. Yvonne Muttoni och Sven-Göran Algotsson bor i en medarbetarbostad. Att de lever sina liv här bidrar till att bygga upp en naturlig gemenskap, tycker Yvonne. Katarina Carlsson håller med. Hon tycker att den gemenskapen blir till glädje för alla parter:
- Det funkar jättebra! Mer positiva grannar får man leta efter. Visst händer det att de som bor här kommer och knackar på när jag är ledig, men det är ju så det ska vara med grannar.

Sven-Göran är bekymrad över att kommunen numera bara satsar på servicebostäder för utvecklingsstörda. Risken finns att det självständiga livet leder till isolering.
- Alla har inte förmågan att ta sig ut och knyta kontakter. Man kan tycka vad man vill om gamla institutioner som Klintehemmet, men där fanns i alla fall en gemenskap. Det är konstigt att det ska vara så antingen eller, när vi har ett ord som heter "lagom".
Han är också fundersam över vad som händer med omsorgen i dag, när många verksamheter läggs ut på entreprenad och ska generera vinst.

Hajdes startade som ett föräldrainitiativ 1994. Verksamheten drivs av en ekonomisk förening och redan från början slog man fast att den ska drivas utan vinstintresse.
- Vår grundsyn har alltid varit att man inte ska göra profit på omsorg. Vi går gärna med vinst, men det överskott som uppstår återinvesterar vi i verksamheten, berättar Sven-Göran Algotsson.
- Jag säger inte att de gör ett dåligt jobb i andra verksamheter, men jag tycker att grundsynen är fel. Med vår inriktning har vi möjlighet att ha en hög medarbetartäthet och ge de boende ett stort stöd.
Hajdes har vuxit stegvis. För några år sedan tillkom "Emmys gård" som ligger någon kilometer bort och för bara någon vecka sedan invigdes det senaste tillskottet: Ett helt nybyggt hus med fem lägenheter som ligger i anslutning till Emmys. Planeringen har tagit tid, men nu ligger det där, med lägenhetslängor i vinkel och en "samvaro" i mitten.
- Som en famn, där samvaron fungerar som hjärtat som skapar pulsen, förklarar Sven-Göran.

I gemenskap växer världen

Det här är en gullebil. Snusfin, säger Johan Berntsson. Han sparkar lite på däcken och tynger ned motorhuven. Jo minsann. Fjädringen är bra. Bilen fungerar. Snusbra!