I går blev jag skakad

I går blev jag riktigt skakad. Jag mötte ungdomar här i Visby som inte ville vara med på bild i tidningen, som inte ville att jag skulle sätta ut deras efternamn i texterna. Varför? Det fanns många skäl, sade några. En del ville inte förklara närmare, men några gjordet det. Det handlade om hot.
- Jag har skyddad identitet, jag har blivit misshandlad av nazisterna, därför vill jag inte vara med, sade en.
En annan ringde mig i går, sedan jag intervjuat honom, och sade att han samma dag blivit fotograferad av nazisterna och därför inte ville ha med sitt efternamn i tidningen.
Att unga människor, som träffas i Ungdomens hus för att hålla eller lyssna till föredrag och musik, träffa kompisar från andra delar av landet, gå och bada tillsammans, ska göra det under hot är förfärligt! Att de av samma anledning inte vill framträda i medierna fast de har angelägna saker att säga, är skakande.
Såväl nationaldemokraterna som sverigedemokraterna annnonserar sin närvaro i Visby denna vecka. Jag tror inte de är särskilt rädda. De kan röra sig på gatorna och få tillstånd att hålla torgmöte. Jag tror inte de skulle be mig utesluta deras efternamn om jag skulle intervjua dem.
Det är en värld mellan beslutsfattarna nere i kvarteren kring Almedalen och ungdomarna uppe på Norra Hansegatan. Jag undrade varför de ungdomar som jobbade i Nätverket Ingen människa är illegal inte försöker ta kontakt med politikerna, nu när de är nära, för att diskutera flyktingpolitiken. Nej, det är för stort. De säger att de efter moderatledarens tal hade vecklat ut en banderoll i Almedalen. Avståndet är långt mellan världarna.
Jag kunde förstås lika gärna fråga partiledarna varför de inte besöker Ungdomens hus.
Men aldrig verkar de två lägren mötas i Visby fast de är här samtidigt. Ungdomarna bor på madrasser i Ungdomens hus eller på Södervärnsskolan. Politikerna bor på hotellen i innerstaden. Ungdomarna äter till självkostnadspris mat de själva lagar. Det gör inte politikerna. De äter annan och dyrare mat, som de förmodligen slippa betala själva.
Men ungdomarna kan bada, tassa barfota på stengolven, kramas i soffan och ta en fika på gräsmattan. Kanske inte lika lätt för Lars Leijonborg och Marita Ulvskog? Men inte uppväger det den brist på uppmärksamhet som Alternativveckan får.
2006 är det valår. Kanske dags för partierna att då upprätta någon sorts dialog med Alternativveckan? Och framför allt ta upp till diskussion det faktum att det finns unga människor i dag som, i likhet med många politiker, faktiskt lever under hot.