Jag är social och har ett jobb där jag dessutom träffar tusentals människor varje år. Jag tar bilder av dem, och ber om korrekt stavning på deras efternamn. Jonsson med eller utan h kan göra en jäkla skillnad, men sedan är namnen oftast som bortblåsta ur min skalle. När jag skrivit ner dem är det som att hjärnan tryckt på reset, och tur är väl det. På små orter med social kontroll riskerar man lätt att bli hjärntrött. Ändå imponeras jag ibland av mig själv när jag helt apropå kan hälsa med ett "Hej Solveig" eller "Tjena Benny" ute på stan. Ofta svarar de med: "Hej, visst är det du som jobbar på tidningen" och inte med mitt namn, så jag tycks inte vara ensam med mitt korta minne.
Med två av tre stora färjor på varvet i Landskrona känns Gotland just nu aningen mera sårbart. Med min nervösa läggning vore jag direkt olämplig som kapten på den enda storfärja som upprätthåller trafiken. Antagligen skulle jag braka in i kajen bara av att tänka på att ingenting just nu får hända. Jag beundrar de kaptener som tryggt och säkert har styrt skutan till och från ön. För många gotlänningar tror jag att de är hjältar vars namn man aldrig glömmer: Kapten Ströberg och Kapten Sollerman, Kapten Mats Thor med besättning mer i nutid, och så min favorit: Kapten Wassberg. Ingen kunde så som han lugna ett helt fartyg med passagerare, medan vågor som var flera meter höga träffade fören och fick isen att smälla längs båtens sidor. En skånsk trygg stämma är precis det alla behöver på ett vinterstormande hav.
Jag vet inte hur det är för er andra, men för mig är också namnen på de första lärarna i skolan för alltid kvar i minnet. Kirsten och Janne, naturligtvis också Eivor. I femman i Hejde skola hade jag en dag med mig dragsmällare, de som blev över sedan jag knutit och apterat dem i morsans brevlåda. Jag hade kommit på att de small tio gånger högre när man drämde en träsko på dem. Så den där dagen gav jag en smällare till Tomas, som var ett år äldre än mig. Han smög bort till lärarnas rum där de satt och fikade på rast. Jag minns hur han klippte till på tröskeln med sin träsko. Och att det tog ungefär 0,2 sekunder innan just Eivor kom utrusande. Jag minns som i slowmotion hur Tomas och jag, med tillsammans tre träskor på fötterna, rusade flyende bort längs korridoren – och hur jag såg Eivors näve komma bakifrån och greppa Tomas runt nacken. Han lyftes upp med sin träsko och allt. Jag sprang vidare och kunde andas ut. Att det var min smällare uppdagades aldrig. Brottet borde vara preskriberat och kaffefläckarna på de nedspillda lärarna förlåtna. Kanske Henrik är ett namn de aldrig glömmer.