Men nu, när militärutbildningen är frivillig, är bara en gotlänning anmäld till vårens kurs.
Ryssland rustar igen. På två år ska försvarsbudgeten öka med över 60 procent. Grannländerna följer efter. Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen ökar också sina satsningar på försvaret. Östersjön är ett strategiskt viktigt område.
Svenska försvarspolitiker är oroade, särskilt med tanke på att vi de senaste tio åren dragit ner försvarsutgifterna med en femtedel. Och i juli förra året avskaffades den allmänna värnplikten.
Utvecklingen borde särskilt oroa gotlänningarna. Öns försvar har ju avlövats av de senaste försvarsbesluten. Sista regementet på ön halade flaggan för sista gången i maj 2005. Ett år senare var verksamheten avvecklad.
Nu är det hemvärnet som håller ställningarna. I stället för allmän värnplikt finns en tre månader lång utbildning för den som antingen vill påbörja en karriär som yrkesmilitär eller ta plats i hemvärnet.
Den grundläggande militärutbildningen finns även på Gotland. Den 21 februari startar vårens omgång, som lockat sökande från hela landet. Men gotlänningar är det dåligt med. Bland de 22 som rycker in finns bara en, Sasha Anderne.
- Jag har redan hämtat ut marschkängorna, så att jag kan gå in dem till inryckningen, berättar hon.
För Sasha Anderne är det inte hemvärnet som hägrar i första hand. Hon ser i stället den grundläggande militärutbildningen som en möjlighet att komma ut i världen:
- Mellanöstern eller Afghanistan lockar. Men blir jag kvar på Gotland, så blir det kanske hemvärnet. Jag har en kompis som är med. Han tycker det är jätteroligt.
Sasha Anderne blev förra året klar med utbildningen till sjuksköterska. Nu pluggar hon vidare på halvfart för att bli operationssköterska, samtidigt som militärutbildningen med skytte och fältövningar pågår.
- Det kommer att bli tufft. Helgerna som jag är ledig från det militära får jag ägna åt att plugga, berättar hon.
Efter att ha muckat i maj vill Sasha Anderne fortsätta sin militärutbildning vid Försvarsmedicinskt centrum i Göteborg. Efter det ligger vägen för utlandstjänst öppen.
- Det krävs nog en del yrkeserfarenhet först innan jag kan komma i fråga, påpekar hon.
Att det bara är en gotlänning i vårens utbildning borde oroa Gotlandsgruppens chef, överstelöjtnant Hans Håkansson. Men ser man situationen i ett lite längre perspektiv är den ändå inte katastrofal.
- Nej. Vi utbildade 33 gotlänningar förra hösten, och till hösten i år har 65 gotlänningar sökt till 30 platser, säger han.
Hemvärnet på ön har en organisation som behöver cirka 500 gotlänningar som skrivit kontrakt med försvarsmakten. I nuläget finns 430 kontrakterade. Hans Håkansson bedömer, att det på sikt ska gå att fylla alla platser.
Hemvärnets uppgift är att hålla ställningarna, bevaka livsviktiga samhällsfunktioner som flygplats och hamnar, i väntan på förstärkning. Hemvärnet lyder under Första amfibieregementet i Berga, och det är regementschefen överste Ola Truedssons ansvar att se till att Gotland så snabbt som möjligt får det understöd som behövs.
Läget 2011 är väl inte lika illa som det var i början på 1800-talet, men visst kan man dra paralleller. Då var Gotland utan eget försvar, led brist på krut och de fåtal gevär som fanns i beredskap var nästan hundra år gamla. Det gjorde att vi snabbt kapitulerade när ryske konteramiralen Bodisko invaderade ön i april 1808.
Gotland tvingades då som nu förlita sig på förstärkning från fastlandet. Det tog lite tid. Först måste fastlandet få kännedom om invasionen, sedan skulle undsättning mobiliseras. Så från det att Bodisko landstigit tog det tre veckor innan kapitulationen var undertecknad och ön befriad.
Den ryska invasionen 1808 väckte gotlänningarnas försvarsvilja. Medan övriga landsändar avvisade alla försök att inrätta någon form av allmän värnplikt, så var gotlänningarna positiva. Och de tongångarna nådde kungen via kontraktsprosten i Hablingbo, Olof Fåraeus, som representerade det gotländska prästeståndet i riksdagen. Han klagade över att Gotland "likt ett styvbarn varit lämnat utan försvar åt sitt öde". Fåhreus hävdade, att Gotland nog skulle kunna sätta upp 1 200 man, bara Kronan höll med befäl och vapen.
Kung Karl XIII nappade på idén, och sände i augusti 1810 amiral Rudolf Cederström (samme man som befriade Gotland 1808) till ön för att organisera ett försvar och träffa en överenskommelse med öborna. I december samma år hölls tre möten, på tingsställena Skogs och Allekvia samt i Visby rådstuga, för att ta ställning till det förslag till konvention som tagits fram. På landsbygden var man enhälligt för konventionen, och i Visby satte sig enbart de rikaste köpmännen emot. Sammantaget ställde sig dock en klar majoritet bakom förslaget, som skickades till kungen för undertecknande.
Den 5 februari 1811, alltså på dagen 200 år sedan, fastställde Karl XIII avtalet som innebar början för Gotlands nationalbeväring - och därmed även inledningen på det som sedermera blev den allmänna värnplikten.
Första stycket i konventionen lyder: "Utskrives var man, som kan bära vapen, och icke av ålder och sjuklighet är därtill otjänlig, för att indelas uti fyra kårer av jägare, artillerister, lätt infanteri och pikförare".
Konventionen slog även fast, att ingen gotlänning skulle kunna kallas in för tjänst utanför Gotland.
Kungen hade när han undertecknade konventionen lagt till fyra punkter. Ingen över 50 år skulle inkallas, och de mellan 45 och 50 år skulle utgöra en särskilt kår av pikförare. Dessutom ansåg kungen att husbönder, arrendatorer, huvudmän för rörelser och "deras högsta oumbärliga biträden" skulle utgöra en särskild kår som bara skulle inkallas om "högsta nöden det fordrar".
Två månader innan konventionen undertecknades hade Napoleon tvingat Sverige att förklara England krig. Gotland hade genom det ett utsatt läge. För att höja beredskapen fanns manskap från Jönköpings regemente på ön, och de fick medverka när gotlänningarnas egna försvar formerades.
Gotlands nationalbeväring kunde under sitt första år mobilisera 6 760 man. Av dem var 2 479 jägare (15-29 år), 3 061 infanterister (30-44 år), 950 pikförare (45-50 år) och 270 artillerister (utan hänsyn till ålder).
Först att utbildas i nationalbeväringen blev Fåröborna, som av kapten A Barck från Jönköpingsbataljonen fick högsta beröm för sin "håg och beredvillighet att lära sig exercera".
Kaptenen fortsatte sedan i söder. Barck rapporterade från Hoburg att han aldrig tidigare "sett en massa okunnige på fyra dagar kunna danas till soldater och torde detta lättast bevisa den så allmänt rådande tonen att med nöje taga vapen."
Den 20 juni 1811 siktades en brittisk konvoj, på väg norrut, utanför Visby. Det fick Rudolf Cederström att beordra belägringstillstånd. Några incidenter inträffade dock inte. Ett tyst, vänskapligt samförstånd rådde nämligen med England. Beredskapen sköttes ändå utmärkt och Cederström rapporterade mycket nöjd till kungen att gotlänningarna minsann var att räkna med.
Gotland var först, men ganska snart följde övriga landet efter. 1812 beslutades att alla ogifta män i åldrarna 20-25 år skulle omfattas av den allmänna beväringsinrättningen. Den var alltså inte alls så omfattande som den gotländska beväringen, som gällde 35 årsklasser och hade avsevärt längre övningsplikt.
1885 omfattade Gotlands nationalbeväring 8 000 man. Det året fick fastlandsbeväringen en mer krävande värnpliktslag, men den räckte inte för gotlänningarna, som 1886 frivilligt antog en strängare lag. Mobiliseringsstyrka minskas dock till 5 000 man, men organisationen blev bättre och all utbildning koncentrerades till Visby, där Gotlands infanteriregemente och Gotlands artillerikår upprättades 1887.
Då riksdagen 1891 beslutade om en utökad värnpliktslag kunde den även gälla Gotland. Konventionen om Gotlands nationalbeväring behövdes inte längre. Men det var först när Indelningsverket upphävdes med värnpliktslagen 1901, som förhållandena mellan Gotland och fastlandet blev helt jämställda. Gotland fick dessutom av beredskapsskäl en stor fastlandskontingent.
Det nya värnpliktsförsvaret krävde fler kaserner. Infanteriet på Visborgsslätt kunde flytta in i nya kaserner 1905. Artilleriet var 1909 klart för inflyttning på Korsbetningen.
1900-talet var länge en tid av upprustning. Men försvarsbeslutet 1968 var första steget mot en nedrustning. Försvarsbeslutet 2000 innebar att MKG (Militärkommando Gotland) avvecklades, och samtidigt lades A7, Lv2 och KA3 ned. Fyra år senare beslutades om avveckling av Gotlands militärdistrikt och nedläggning av P18 Gotlands regemente, som i maj 2005 halade flaggan för sista gången.
Kvar finns nu Gotlandsgruppen, som organiserar hemvärnet. Gotlandsgruppen bildades 2000, och lyder sedan 2006 under Första amfibieregementet i Berga.
Förstärkning är dock på väg. Regeringen beslutade för två år sedan att 14 stridsvagnar borde ställas i förråd på Gotland. Men enligt de senaste bedömningarna dröjer det ända till 2013 innan de är på plats. Fram till dess får vi förlita oss till hemvärnet.