Hon skulle inte vilja träffa sig själv
Det här är Astrid Carlsson, en 20-åring från Vibble.Förra året såg hon en björn på väg till skolan.Men det återkommer vi till.
Foto: Tommy Söderlund
Astrid Carlsson är, tycks det, som vilken ung tjej som helst. Omger sig med kompisar, funderar på framtiden och låter barnet inom sig leva.
- Ska jag fråga om jag ska bjuda på nånting eller hur gör man? undrar hon när jag kommit innanför dörren.
Jag säger att det behöver hon inte alls och frågar istället, när vi satt oss vid köksbordet, vad hon förväntar sig av den här intervjun.
- Jag vet inte, jag är ju ingen speciell. Men alla har vi ju våra egenheter. Många målar nog upp en bild av mig som en naturfreak... jag cyklar och paddlar kajak och...ja, såna saker. Pappa är naturintresserad så jag har väl fått det därifrån.
Är det dina egenheter?
- Jo, jag tycker om att vara utomhus, det gör jag, men jag gillar ju andra saker också. Vara med kompisar, gå på bio...sånt som man gör.
Varför är friluftslivet viktigt för dig?
- Det är väl det klassiska...man blir harmonisk ute, man mår bra av att röra på sig...man kommer ifrån stressen i skolan. Jag var utbytesstudent i Kanada i fjol, där förstod jag hur viktig självständigheten, friheten, är för mig, där var jag ofta ute och cyklade.
Vi talar om det där ett tag, det hon själv snuddade vid: hur andra ser på henne. Att hon kanske hamnat i friluftsfacket, fast hon så klart är betydligt mer mångfasetterad än så.
Ångestmänniska
Och det var just friluftsdelen, ingenting mer, av henne även jag kände till när jag tog kontakt för en intervju.
Hur känns det, Astrid, att hamna i det facket?
- Ibland är det väl kul, men...lite trist att bara vara en naturintresserad bullmamma, liksom, haha.
På vilket sätt är du inte det, då?
- Jag menar, samtidigt är jag ju ung, jag går ut med kompisar, till Nunnan ibland när det är musik, till Effes eller Surfers eller Club Digger...det är väl dom ställena. På Club Digger har de temakvällar ibland, då får man klä ut sig, det är kul.
Nej, det är det inte.
- Tycker du inte! Jo, en gång var det schlagertema, då var jag jätteglittrig, haha, och så dansade man hela kvällen. Jo, det är kul att gå ut.
Om du mötte dig själv på en fest, vad skulle du tycka om den personen?
- Om jag hade en dålig dag, då vet jag inte om jag skulle vilja vara kompis med mig själv. Går naturlinjen, lagar ekologisk mat, är ute och rör på mig...jag skulle inte vilja känna en person som bara ska vara så duktig. Det ger en ju bara ångest.
Astrid Carlsson är, liksom övriga familjen, folkbokförd som Karlsson och stavar därför med "K" på viktiga papper. I medvind cyklar hon från Vibble till stan på tio minuter. Dessutom firar hon alltid nyår kvällen före nyårsafton.
Vi ska snart berätta hur det går till.
Men först en sväng till Kanada. Till den lilla staden Nelson i British Columbia, nära klippiga bergen, åtta timmars resa från Vancouver.
Nelson är en liten stad, det krävs en detaljerad atlas för att hitta den. Ännu mindre är det lilla samhället Crescent Valley två mil därifrån.
Björn på vägen
Det var där Astrid tillbringade ett år hos sin värdfamilj. Hon kom hem till Sverige och Gotland förra sommaren.
- Folk tycker bussförbindelserna här är dåliga, men där...man var liksom fast i en dalgång. Det var helt okej, men samtidigt...
Ja?
- ...alltså, det var lite ensamt. Det var då jag insåg att jag behövde komma bort ibland, jag gav mig ofta ut och cyklade och vet du...
Vad då?
- ...en morgon på väg till skolan såg jag en hund på långt håll, men det var ingen hund, visade det sig utan en björn!
Och hur var det!?
- Det var ju inget man väntade sig, jag gick och lyssnade på "Yellow Submarine", jag tror det är Beatles, va? Jag var helt inne i den. Men björnen var väl beviset på att man verkligen bodde långt ute i ingenstans.
Astrid säger att den upplevelsen inte skrämde henne, att det var värre med alla lösa hundar som gärna tog upp jakten på människoben.
Hon säger också att hon inte vet hur det där året påverkade eller rent av utvecklade henne, kanhända märker hon det i framtiden.
Längtade du hem någon gång?
- Jo, det gjorde jag ju, det gör man väl? Till kompisarna, till familjen. Och till dofterna, faktiskt, som nu, Gotland på våren, det saknade jag. Det är ju andra dofter på andra platser.
Hur går den här intervju, tycker du?
- Jag vet inte...men nu har jag ju kommit igång, det är kul att prata om sig själv, det blir nog en bok av det här, haha.
Jag frågar hur Astrid gör för att leva i nuet, för att fånga dagen. Det är ju kanske den svåraste utmaning vi människor har; att ta vara på det vackra som händer precis just i den stund vi befinner oss.
Hon funderar ett tag, tittar ut i grönskan, det står en grill på bakgården, en verktygsbod.
- Det är svårt...jag är väldigt självreflekterande, "varför gjorde jag så?", "varför sa jag sådär?". Jag tänker mycket bakåt och framåt också, på framtiden, så när är man i nuet? När jag är med kompisar, kanske, när vi gör nåt kul.
Resorna lockar
Om en knapp månad tar Astrid studenten från naturvetenskapliga programmet. Det blir en hektisk dag, tror hon,
Nästan så att det blir för mycket.
- Mösspåtagning, balen...mycket ståhej. Jag vill ju bara känna att jag är färdig med skolan.
Finns det någon känsla av oro i att sluta skolan?
- Då lämnar man ju anledningen att gå upp sex och tjugo varje morgon och ta sig till skolan, rutinerna försvinner...det är lite läskigt. Men samtidigt spännande.
Hon säger att hon inte vet vad hon ska göra med sitt liv. Framtiden är öppen på en för henne väldigt vid gavel.
- Jag vill iväg och resa, tågluffa eller nåt, kanske resa till Kina, Japan...eller se hur det är på Island. Jag har alltid tycket om att resa...det kan jag fundera på, hur man ska få pengarna att räcka till eller om miljön räcker till i framtiden.
Vad ska du bli när du blir stor, då?
- Jag vet inte. Hur vet man det?
Men nån idé har du väl, kan du lika gärna bli bilmekaniker som sjuksyrra?
- Ja, jag tror det, det är ju så mycket jag aldrig provat...hur visste du vad du ville bli?
Så jag berättar det. Om uppsatsskrivningen på svenskan och prao-veckan sen på lokaltidningen där jag växte upp.
Astrid lyssnar, skakar lätt på huvudet, säger sen att hon helt enkelt inte vet. Verkar inte ha den minsta aning.
Jag frågar vad hon gör om tio år, vad hon har för känslor kring det.
- Jag tycker fortfarande jag är ganska barnslig, jag hoppas jag har det kvar. Och sen...att jag är lite mer säker på mig själv, kanske, har lite klokare framtidsplaner...ska jag ha familj och barn eller ska jag inte det? Vad ska jag jobba med? Det finns så många frågor...
Lugnet i tillvaron, kanske också ett sätt att fånga dagen, känner hon gärna i en havskajak. Eller under ett yoga-pass. Hur hon kommer in i en rytm, kommer till ro, hur allt blir som ett enda flöde.
Och hur hon kan sakna det ibland när hon varit ifrån det en tid; "nu skulle det vara skönt med ett yoga-pass", så kan hon tänka.
Men allt det där gör hon utan att tävla.
För att hon är så tiävlingsinriktad!
- Jag har aldrig gillat att tävla. Någon kommer sist och då blir den ledsen, någon vinner och då får den prestationsångest till nästa gång.
Tänker du så?
- Ja. Vinner inte jag så blir jag sur och jag tycker inte om att jag känner så så därför tävlar jag inte. Varför måste någon hela tiden var bäst?
Domkyrkans klockor
Ja, du, Astrid, ska vi runda av här? Hur blev intervjun, tycker du?
- Ingen aning. Det kändes väl mer som ett utvecklingssamtal eller nåt.
Ja, just det, nyårsafton. Jodå, familjen Carlsson firar sedan länge nyårsafton den 30 december.
Vanan finns kvar sedan många år, då mamma Ninas kompis skulle resa från ön på nyårsafton eller hur det nu var, strunt samma egentligen.
Men den kvällen är det nyårsmiddag, raketer och till och med domkyrkans klockor hemma hos Carlssons. Pappa Björn är tekniker på Radio Gotland, nämligen, och har spelat in den dånande klangen vilken åtnjuts i det röda trähuset via seriekopplade högtalare.
Visst är det konstigt?
Det är det nog inte bara grannarna som tycker.
Ålder: 20. Bor: Vibble. Familj: Mamma Nina, pappa Björn. Yrke: Student. En bra bok: Serien om Damernas detektivbyrå - Alexander McCall Smith. En bra skiva: Simon and Garfunkel.
Så jobbar vi med nyheter