MORMOR ÄR DÖD I januari dog Anette Torgnysdotters mormor Asta Bohman, 104 år gammal. Den här intervjun handlar om relationen mellan en mormor och ett barnbarn. ”Det är så konstigt att någon som alltid funnits inte finns längre” säger hon.
Mormor Asta bodde i egen lägenhet på Hemse ända in till slutet. Genom åren alltid nyfiken, alltid uppdaterad på nyheterna, men i elfte timmen tröt ändå orken till slut.
Över jul och nyår gick det bra, men en bit in på det nya året var glimten i hennes ögon borta.
– Hon orkade inte mer, hon var klar. ”Vet du, i morse när jag vaknade, då ville jag inte mer” sade hon, berättar Anette, ett av två barnbarn.
Hur kändes det för dig? Att hon som stod dig nära var färdig med livet.
Anette sitter tyst ett tag i lägenheten i Klintehamn, en vit katt sover på soffan.
– Hon började tappa kontrollen, vilket var något hon aldrig ville. Samtidigt som det förstås var sorgligt att höra var det ändå skönt, hon fick gå när hon själv ville det.
Den 12 januari var ett långt liv över.
Den här intervjun handlar om bandet mellan Anette och Asta, tillkomsten är en fin uppdatering på Facebook där Anette berättade om sin mormors bortgång. Samtidigt är det en berättelse om alla andra som förlorat någon ”som alltid funnits”, någon ur den bortre generationen.
Anette Torgnysdotter är sedan elva år bibliotekarie på Hemse bibliotek. Hon växte upp på Tjengdarve i Hemse, en gård som gått i släkten sedan farfars far köpte den i tidigt 1900-tal.
Alltid en lantis, men samtidigt ett kulturbarn, om det nu finns en motsättning där. Böcker, musik, film och teater blev tidigt hennes forum.
Det var inte alltid enkelt att stå upp för det intresset, Sudret är hårt på det viset, säger hon:
– Högstadiet är jobbigt för alla, men det kändes extra tufft att som tjej söka sin identitet. Försökte man tänja gränserna för att hitta sin väg hamnade man snabbt utanför.
Gymnasiets musikestetiska utbildning blev en lättnad, där fann hon den hon verkligen var och är. Sedan – några snabba pennstreck här bara – bar det av till Stockholm där hon utbildade sig till lärare. Efter sex år, 1997, återvände hon till Gotland som lärare på Högby, samma högstadieskola där hon själv haft sina hårda år.
I dag är hon alltså bibliotekarie, hon får sin livsnäring genom berättelserna, i skrift, toner eller genom film på vita duken.
Berättelserna är en rikedom att ösa kraft ur, även när livet har uppförsbacke och solen gått i moln.
Berättelsen om mormor Asta börjar i Roma 1915, där hon föds mitt under brinnande världskrig. Pappa jobbade på järnvägen och mamma var glansstrykerska med specialitet att stryka lösa kragar och manschetter.
Vid sidan om skolgången plockade och hackade Asta betor vid Kungsgården, pappa ville att hon skulle läsa vidare men hon sade nej, rädd att sticka ut, för ”vad skulle de andra flickorna i samhället säga då!”.
– Hon var en arbetsmyra som aldrig vilade, ett barn av den generationen, säger Anette.
När Asta sedan fått anställning på Max Hanssons auktionsfirma i Roma kom en dag muraren Folke Bohman in i lokalen. Det kom att tända den gnista som gick vidare till giftermål och så småningom enda barnet Berit, Anette Torgnysdotters mamma.
– Mormor jobbade och slet hela livet, hon körde post fram till pensionen och långt därefter fortsatte hon att diska och servera på Bagarns.
Bagarns i Hemse, alltså, sedan Asta flyttat till Tjengdarve efter att maken Folke gått ur tiden.
Det var tidigt 70-tal och Anette var två år gammal. Där börjar deras gemensamma historia, den som går via familjebilderna på det här uppslaget till den tid som är nu, då en lägenhet i Hemse står tom.
Jag har aldrig träffat någon av de mina ur den generationen, mormor, morfar, farmor och farfar, alla var borta när jag föddes som familjens enda barn. Jag kan känna en sorg och en tomhet i det, att aldrig fått ha den relationen.
Efter ett par år skaffade mormor den egna lägenheten på Hemse, men hon fanns ändå alltid i närheten. Aldrig mer än ett telefonsamtal och några minuter bort.
Hur är det att ha en mormor, Anette?
– Både jättebra och skitjobbigt, men i grunden förstås en trygghet. När jag var liten var det fantastiskt, hon fanns alltid där för mig och min lillasyster, vilket gjorde att jag heller aldrig behövde gå på dagis. Det fanns alltid någon hemma på gården.
Men?
– I tonåren var det jobbigt, för samtidigt som hon älskade mig otroligt mycket, kunde hon vara ganska sträng. Hon tyckte inte jag skulle ha smink och gå på disco och sådant, ändå vet jag att hon var ute på dans när hon var ung. Det var som att ha två mammor som hade olika åsikter om vad jag skulle göra och inte göra.
Även senare i livet kände Anette, säger hon, att det ibland var svårt att duga. Nog för att mormor var väldigt stolt och stor supporter av Anettes kulturgärning, av sången och musiken som hon ägnar sig åt, men samtidigt...
– ...kunde hon ge mig dåligt samvete. När jag hälsade på henne som vuxen, vilket jag ofta och gärna gjorde, visste man att den där frågan skulle komma; ”jaha, och när kommer du nästa gång?”. Som att hon sällan var riktigt nöjd.
Det där känner jag igen från mina föräldrar, vilka båda var till åren. Skulle jag vara där i några dagar pratade de redan första kvällen om hur tråkigt det skulle bli när jag åkte igen på söndagen.
– Ja, precis så. Jag kände en enorm och varm kärlek, men det var inte kravlöst.
Jag tänker att det är rädslan att bli och känna sig bortglömd.
– Ja, kanske.
Hon skrattar till där vi köksbordet och säger, väl medveten om att historien inte sällan upprepar sig och att vi bli varandras avbild, vad vi än tycker om det:
–Jag tänker att jag ska akta mig för att säga så. Ändå märker jag tendenser hos mig själv redan nu. Mina barn tycker jag är skitjobbig och jag tänker ”hjälp, det där var ju mormors ord!”.
Towan Obradors släktkrönika om gotländska kvinnors liv från 1700-talet och framåt – trilogin ”Och regnet föll”, ”Och vinden ven” och ”Allt har sin tid” – handlar om Anette Torgnysdotters släkt. Den når ända till mormors mormors mormors mor Sofia.
Det var mormor som tog Anette in i berättelsernas värld. Hon lärde henne läsa och visade henne Astrid Lindgrens och Selma Lagerlöfs universum; Nils Holgersson, Emil i Lönneberga, Madicken och Ronja Rövardotter.
– Aldrig Pippi eller Karlsson på taket, de figurerna var för busiga och stökiga för mormor, skrattar hon.
Men det var inte läsningen i sig som var det viktiga, det var samtalen. Mormors berättelser om svunna tider som kom parallellt med böckernas historier.
– Hon berättade om sitt liv och hur det var när hon växte upp, däri hade vi en väldig närhet.
I dag ser hon, i rollen som bibliotekarie, hur det ofta är just mormor eller farmor som tar barnbarnen till böckernas värld.
En gång fram i tiden är det möjligt att Anette själv blir mormor, hennes egna barnbarns ”Asta”.
– Jag skulle vilja vara den mormor som finns till hands när mamma är skitjobbig. Som de kan komma till och prata om allt sådant man inte pratar med mamma om.
Som du gjorde med din mormor?
– Nja, vi gjorde ju egentligen aldrig det. Hon var ingen man satt och pratade med, men när vi gjorde saker tillsammans var det alltid väldigt fint.
Som mamma kan hon stå för att hon är tjatig, säger hon, men...
–...jag hoppas att jag inte blir sådan om jag blir mormor!
Anette besökte mormor Asta två dagar innan hon dog. Hon låg i sängen, de pratade någon timme innan de sade ”hej då”.
Förstod du att det var ert sista möte?
– Nej. Men jag förstod att hon var klar, att hon inte orkade så mycket längre.
Någon dag senare fick hon dödsbudet per telefon.
Det är så konstigt, säger hon. Hur kan det vara så att någon som alltid funnits inte finns längre. Som Mattis hulkade när han sörjde Skalle-Pers död i ”Ronja Rövardotter”; ”Han har ju funnits jämt...och nu finns han inte! Han fattas oss”.
– Hon var ju bandet bakåt, inte minst i släktens kvinnohistoria! Det där släktträdet är väldigt viktigt för mig, viktigt för känslan av vem jag är och skapandet av mig själv som person, att vara del av ett sammanhang.
Saknar du henne?
– Ja. Mycket.
Berätta.
– Doften i lägenheten, jag saknar att åka dit, till henne. Nu behöver jag inte det längre, det känns jättetomt. Jag saknar att hon inte finns mer.
När begravningsgudstjänsten hölls i Hemse missionskyrka, där Asta Bohman var aktiv och hade en stor vänskapskrets, var lokalen fylld av folk. Anette hedrade sin mormor med en ros.
Så småningom kommer Asta att förenas med sin Folke på kyrkogården i Roma. Det blir att komma hem igen till slut.
Asta blev 104 år, lillebror Sune blev 97, nu är den generationen ur tiden.
Kvar på jorden går Anette och skriver sitt eget kapitel i den evigt pågående berättelsen om livet som vi känner det.