Domkyrkoförsamlingen presenterade på fredagen i ett pressmeddelande rapporten från en psykosocial skyddsrond som genomförts i domkyrkoförsamlingen av konsulten Ragnar Håkansson.
Rapporten innehåller mycket kritik mot Mats Hermansson. Bland annat hans ledarskap, att det saknas respekt, tydlighet, konsekvens och närvaro. Hermansson får också kritik för att inte ha någon chefsutbildning.
Ragnar Håkansson konstaterar att en otydlig arbetsledning kan ge sken av delaktighet och demokrati, men att resultatet blir det motsatta eftersom otydligheten skapar rädsla. Rädslan förstärks av att medarbetare upplever att chefen favoriserar vissa personer.
"Det är viktigt att betona att det inte räcker att Mats ändrar sin ledarstil och att alla andra fortsätter som förut", skriver Ragnar Håkansson.
"Det är tydligt att det finns medarbetare som är kritiska till min ledarstil och till min kompetens som ledare. Jag tar åt mig av detta", kommenterar Mats Hermansson i rapporten.
Han medger att han behöver fylla på sin ledarskapskompetens.
"Vi behöver gå igenom de otydligheter som medarbetare nämnt – otydligheter som måste vändas i tydlighet."
Församlingens organisation och struktur är inte tillräckligt förankrad och kommunicerad, konstaterar Håkansson. Den nya organisationen innebär att många medarbetare inte vet vilken chef de ska relatera till.
Mats Hermansson försvarar organisationen med att intentionen varit att bygga en tydligare struktur, med färre mellanchefer som i sin tur har ett större mandat.
"Det är uppenbart att denna delegationsordning inte är spridd och känd bland flera medarbetare. Det måste åtgärdas", kommenterar Mats Hermansson.
Många medarbetare upplever att det finns ett "A-lag" kring domprosten och inom domkyrkans personal. Flera inom stadsdelskyrkorna, på Birkagården och i sjukhuskyrkan upplever att de befinner sig i periferin. Många upplever också att man måste tycka som Mats Hermansson för att "bli godkänd", att det inte finns utrymme för oliktänkande.
Mats Hermansson kommenterar anklagelserna med att församlingen måste stärka "vi-känslan" och att man måste få bort känslan att det skulle vara finare att arbeta i domkyrkan.
Ragnar Håkansson konstaterar slutligen att det kommer att krävas "omfattande insatser av såväl ekonomisk som personell karaktär och säkert en hel del uppoffringar" för att uppdraget ska bli tydligare och arbetsmiljön bättre.