Hårda bandage för strokedrabbade

Man måste inte gilla läget när man drabbats av stroke. Även om det har gått flera år sedan stroken inträffade så kan det kan finnas öppningar mot ett liv med betydligt bättre funktioner i den försvagade delen av kroppen.
På Korpen i Visby pågår just nu en rehabilitering som syftar till att få fart på försvagade och obrukade händer och armar. Sex strokedrabbade har frivilligt dragit på sig en hård handske som under två veckor ska sätta den friska handen ur spel. Nu ska de klara hela sin vardag med den hand som annars mest har fungerat som ett stöd till den friska. Och det handlar inte bara om att göra vardagliga saker som att klä på sig, äta och duka med en svag arm.

Intensiv träning
Under de två veckor som handsken sitter på utsätter de sig också för intensiv träning där de under sex timmar varje dag utmanar den svaga handen med rörelser som ligger på den absoluta gränsen för vad den kan klara av.
Träningen sker på arbetsterapin och sjukgymnastiken på Korpen och indelad i nio 40-minuterspass.
Här viker patienterna papper, skriver, plockar med knappnålar och sätter fast dem på anslagstavlor, kastar pilar och bollar och mycket, mycket annat.
Var tionde minut får de en ny övning, men uppgifterna kan vara påfrestande monotona. Samma moment upprepas gång på gång. Allt för att den hjärna som vant sig vid att styra in alla rörelser mot den friska handen, nu ska lära sig att här finns en annan hand som också kan och ska vara med.
Det handlar om en "hjärnvindlings-omorganisation". Julle Dahlström har myntat begreppet. Han fick sin stroke i våras. Efter stroken upplevde han en märkbar förbättring och blev ganska stark i sin hand, men sedan kom ett bakslag, kraften rann bort och han kunde bara lyfta armen halvvägs upp mot huvudet.

Stora framsteg
Men med rehabiliteringsmetoden CI-terapi har Julle Dahlström gjort stora framsteg den senaste veckan.
- Jag har fått bättre kontroll på handen och det går snabbare att utföra rörelserna. Förut har jag bara använt den för att ge stöd åt den friska, nu är det tvärtom.
Julle Dahlströms framsteg syns också i det protokoll där man varje dag noterar hur lång tid det tar för honom och de andra patienterna i gruppen att utföra en bestämd uppgift. Och hela behandlingsteamet med två sjukgymnaster, två arbetsterapeuter och en undersköterska, som finns omkring de sex patienterna, fascineras av de framsteg som har skett på bara en vecka. De patienter som har de största funktionsnedsättningarna har gjort de tydligaste framstegen. Sonja Bramford och Arne Hallberg som från början behövde två och en halv minut på sig för att vända på 28 dominobrickor, har nu pressat sina tider med omkring en minut.

Snabbt resultat
- Jag har aldrig tidigare sett någon behandling som så snabbt har givit så stora resultat, säger sjukgymnasten Marianne Lyttkens.
- Att se så mycket hända på kort tid är väldigt inspirerande för oss som arbetar med strokepatienter, säger arbetsterapeuten Linda Benedicto.
Kommer framstegen att hålla i sig? Eftersom CI-terapi är en förhållandevis ny behandlingsmodell så följer man noga upp behandlingsresultaten. Andra svenska patientgrupper har visat att framstegen finns kvar långt efter det att patienterna har tagit av sig handsken. Men det hänger förstås mycket på hur duktig man är på att följa upp den intensiva tvåveckorsbehandlingen med egen träning hemma.

Mycket motiverade
Arne Hallberg, Sonja Bramford, Bo Bengtsson, Julle Dahlström, Leif Eriksson och Bertil André är i alla fall så här långt mycket motiverade att fortsätta med träningen. Visst är det tröttsamt och jobbigt ibland. En av dem "fuskade" faktiskt och tog av sig handsken när strumpan trilskades mer än lovligt den här morgonen. Men när kampen följs av framsteg tycker de inte att det är så svårt att följa den överenskommelse som de skrev på innan behandlingen startade - den som klargör att de samtycker till att bära handsken och bara använda den svaga armen i alla aktiviteter där det är möjligt.
Rehab-teamet omkring patienterna hoppas och tror att nya grupper med strokepatienter ska få möjlighet att pröva CI-terapi. Den passar inte för alla strokepatienter, det måste åtminstone finnas en viss rörlighet kvar i armen och det måste ha gått omkring ett halvår sedan man drabbades av stroke. Dessutom behöver man vara väl motiverad. Men den som är det och som är beredd att utsätta sig för en tuff behandling kan vända sig till sin sjukgymnast, arbetsterapeut eller distriktsläkare.