Här vilar minnen från fornstora dagar
"Jag har bott vid en järnvägsstation i hela mitt liv", för att göra en parodi på Edward Perssons slagdänga från förr.Hur som helst, strofen passar utmärkt in på 65-årige Stig Ungelheim i Buttle.
Tänk vad tiden går! Det är 125 år sedan järnvägen inleddes och 40 år sedan den byggdes. Buttle station är från 1878, utbrister Stig Ungelheim, född i grannhuset som han ärvt av sin far, när han kommer ner från trappan och tar emot.
Om Buttle stationsmiljö i svunnen tid kunde man höra honom berätta igår i lokalradion som i sommar satsar på en järnvägsserie under bästa sändningstid. I tre veckor åker reportrarna Katarina Hedström och Malin Appelquist tillsammans med teknikern Sivert Nordström ön runt för att prata minnen, lyssna på rövarhistorier och bus i anslutning till de gamla, nedlagda stationerna.
<span class=MR>Vacker snickarglädje</span>
I Buttle är en liten del av perrongen kvar, dock ligger det mesta i dvala under gräs och tovor.
Husets snickarglädje i gult och grönt väcker lust och förundran. Precis som den gamla skylten med information om avstånd till Visby och höjd över mark. Vid en snabb titt in genom stora fönstret får ögat syn på en vedkamin i en något som liknar en väntsal. Eller kanske var det här Posten höll till? Något som liknar små värdefack finns hur som helst placerat inne i väggen.
Det är så mycket minnen, förklarar Stig Ungleheim och berättar om hur han sålde buketter med liljekonvaljer till de resande när han var liten.
Jag tror vi tog 25 öre, men med åren steg priset till en krona. Det hände att man blev blåst, tåget började rulla innan man fått pengen i hand.
Det blev en slant, med tanke på att tågen gick flera gånger under förmiddag och kväll. Både till Visby och Hemse.
Stig påstår att han fortfarande kan höra ånglokets visselpipa tjuta runt knuten. När han var riktigt liten, sprang han och gömde sig när tågen var på ingång.
Då, på den tiden, behövdes ingen klocka....
Det var viktigt att tågen kom i tid, men samma stress och jäkt när det gällde punktlighet, som det är idag existerade inte. När tåget lämnade perrong skickades ett telegram till nästa station om läget.
På julafton kunde lokföraren mycket väl gå av för att dricka en kopp kaffe. Sånt händer knappast idag.
<span class=MR>Anordningar som saknas</span>
Kvar från förr finns södra vedboden, och "hus för vän och kvinnor" det vill säga toaletter i norr, stinsens bostad och ladugård för djur.
Det som saknas är mjölkbryggan, vevanordningen för bommarna och stoppskyltar, säger Stig som nästan kommer av sig i direktsändning när han ska berätta historien om yngligen som dömdes till två och ett halvt års straffarbete på grund av att han lagt en 19 kilos stenbumling på spåret, strax utanför Buttle.
Killen var dräng och hade varit i skogen och plockat lingon med sin husmor och pigan. På väg hem fick han den tokiga tanken om att placera en sten på spåret. Ingen skadades, men han dömdes till hårt arbete i flera år.
Grymt, inga pensionpoäng fick han heller, stackarn, säger Stig och ler.
<span class=MR>Såphistorien</span>
Katarina Hedström som höll i intervjun med Stig tog upp en annan historia: Den om såpan.
Det sägs att några ungdomar hällde såpa på spåret i en uppförbacke för att tåget skulle ha svårare att ta sig upp. Och sedan har jag hört om ett busstreck som gick ut på att hälla sand i växlarna...
Några före detta ägare från 1990-talets mitt dyker upp, tittar lite nyfiket, men vänder igen.
Den nuvarande ägaren är här sällan. Kanske ett par veckor om året. Det är jättesynd och tråkigt. Här är så tyst och mörkt, säger Stig Ungelheims sambo Inger Svensson och oroar sig lite för vad som i framtiden ska hända med Buttle.
Vi är ju pensionerade, även om vi fortfarande sköter våra kor. Stig har sagt att han ska sälja dessa i höst, då ska vi bli som alla andra normala: Åka på semester och sånt. Men när vi lämnar detta här är det nästan bara sommarboende kvar, med undantag för en ensamstående kvinna som flyttat in nere vid affären med sina två barn det är rart.
Att man inte väljer att bo här året runt tror hon hänger samman med dyra kommunikationer.
Har man barn måste man ha bil, och det kostar ju en del att pendla varje dag, menar hon och Stig säger att de kanske själva kör in till Visby en gång i veckan för att göra ärenden.
Det går ju visserligen buss från huvudleden. Men det är ju svårt med tider om man är barnfamilj, konstaterar Inger innan hon bjuder in till kaffe i finrummet.
<span class=MR>Stationsarkitektur</span>
Under eftermiddagen deltog också Ingegerd Fylkinger, som skrivit en C-uppsats i konstvetenskap i mitten av 1990-talet om just arkitekturen på de gamla stationerna på Gotland.
De har en fantastisk snickarglädje. Stationen här i Buttle måste vara den bäst bevarade på hela ön. Den är byggd efter förebilder ute i Europa under 18,30- 40-talet. Övriga stationer på sträckan Hablingbo - Etelhem följer ungefär samma mönster, inflikar hon.
I gårdagens program kunde även tågkännaren Uno de Fine Licht höras.
Radio Gotlands reportageserie tuffar vidare idag, med nya stopp och färska historier.
Visby, nästa! Och hör sen!
Så jobbar vi med nyheter