"Har haft ont i hjärtat i alla år"

Efter 25 år på flykt undan Saddam Hussein kunde Nidal Hamid och hennes son Majed äntligen åka till Irak i slutet av december. Och Nidal var inte ensam om att ha så brått att återse sitt hemland. Hon känner själv till ett tiotal gotländska familjer med rötterna i Irak som har gjort den långa resan sedan Saddam störtats.
Resan var lång. Till Bagdad kan man inte flyga, så Nidal och Majed fick åka bil från Syrien. Men hon är glad över att hon kunde genomföra den:
Jag har haft ont i mitt hjärta i alla år. När jag kom tillbaka till Irak försvann det onda. Jag var lycklig varje stund!
Återseendets glädje
Det lyser om Nidal när hon berättar om återseendets glädje. Åren på flykt har varit tunga år. Hennes man Abbas var politiskt aktiv och tillhörde den motståndsrörelse som stred mot Saddam Hussein. De flydde från Bagdad och hamnade så småningom i Kurdistan i norra Irak. När Nidal var gravid i andra månaden med Majed så mördades Abbas av män från Saddams underrättelsetjänst.
Nidal blev kvar i området ensam med sina två barn i en orolig tid.
Saddams män använde kemiska vapen och Nidal och barnen utsattes för en sådan bomb. Fast hon gjorde vad hon kunde för att skydda dem från nervgiftet med blöta handdukar så blev de alla tre ändå blinda i en vecka och giftet frätte på luftvägarna. Ännu i dag känner de alla tre av sviterna efter bomben.
Nidal valde sedan att lämna Irak. För barnens skull. Och via Iran, Syrien, Bulgarien och Ryssland kom hon så småningom till Sverige och Gotland en resa som tog flera år.
Det var svåra år, åren på flykt. Jag hade inget arbete och jag var ensam, men jag gjorde det för barnens skull. Sedan min man hade dött har jag levt för att de ska bli lyckliga, berättar Nidal.
Hjärtat i Irak
Hennes eget hjärta har hela tiden funnits kvar i Irak. I och omkring Bagdad har hon inte bara sin syster och bror, utan också alla gamla vänner från ungdomsåren och bröderna till maken Abbas. Därför har hon hela tiden drömt om att kunna återvända.
Det land som Nidal och Majed nu fick återse var i förändrat i grunden. Till det yttre, genom att det var illa sargat av krig och plundringar.
Överallt i Bagdad såg de spår av detta i form av ruiner och utbrända hus. Men också folket hade förändrats. Samtidigt som Nidal själv var så jublande glad över att vara hemma igen, så kunde hon också se hur tyngda och nedstämda irakierna hade blivit av krigen.
Alla ser väldigt ledsna ut nu, men det är inte så lätt för dem efter tre krig och utan kontakt med omvärlden, berättar Nidal.
19-åringen Majed har ingenting att jämföra med. Han var ju bara ett och ett halvt år när Nidal flydde Irak med honom och hans storasyster Massar. Majed hade inte samma heta längtan tillbaka och han var tveksam när Nidal föreslog att den skulle åka tillbaka så snart efter kriget när läget ännu är så oroligt.
Jag hade sett på TV och fått intrycket att det i princip var fullskaligt krig där nere, förklarar Majed.
I dag ångrar han ändå inte att han följde med sin mamma. Det blev en viktig resa för honom också. Han fick träffa sina farbröder, som tyckte att han var så lik den pappa som han själv aldrig fått se. Och han fick se det hemland som han bara hört berättas om:
Jag fick äntligen se själv! Det är viktigt. Att ha ett hemland som man bara får höra talas om är ungefär som att försöka ta körkort genom att bara lyssna till hur en bil låter.
Vad Majed fick möta var ett folk som just hade öppnat dörren till omvärlden. Där de unga just upptäckt lyckan med parabolantenner, mobiltelefoner och flygbiljetter saker som inte var i var mans hand under den tid då Saddam byggde murar mot omvärlden, men som nu är oerhört attraktiva för ungdomarna. Majed var förvånad över intresset för hans flygbiljett.
Men de har ju inte sett vanliga flygplan, bara militärplan!
Brist på säkerhet
Någon egentlig nöd såg varken Majed eller Nidal. De upplevde det som att de flesta har vad de behöver i fråga om materiella ting, den stora nöden ligger i bristen på säkerhet.
Erfarenheterna från krigen och de ständiga terror-attentaten bygger upp en känsla av kaos och otrygghet som gör att ingen vågar röra sig utomhus i onödan. Släktingarna var mest hemma, på jobbet eller i skolan. För Nidal var det också något nytt att se stark religionen blivit i Irak under hennes år utomlands. Hon lämnade själv landet på 70-talet i västerländska kläder och utan slöja.
Det var så hon och hennes kompisar klädde sig då. I dag bärs slöjan av nästan alla kvinnor.
När Nidal jämför en gammal bild från sin egen universitetstid med systerdotterns färska klassfoto från universitetet i Bagdad så tycker hon att det ser ut som om tiden har gått baklänges. På det nytagna fotot bär alla flickor långärmade skjortor, långa kjolar och slöjor.
Men det blir väl lätt så att ett folk drar sig tillbaka till sin religion när bomberna faller och de har det svårt. Och det var säkert lättare för Saddam att ha kontroll över folk med religionens hjälp, funderar Majed.
Nu står Irak inför sin långa vandring mot demokrati. Det är i alla fall vad Nidal och Majed hoppas på. Men det kommer att ta tid, tror Nidal:
Demokrati kommer inte med flygplan. Det kommer att ta tid. Vi kan få vänta tills nästa generation har vuxit upp innan den har hittat sina former.
Puffa på utvecklingen
Nidal skulle vilja vara med i Irak och puffa på den där utvecklingen. Men samtidigt vill hon vara kvar här på Gotland och i Sverige där hon har sitt liv: Genom arbetet med de arabiska barnen på dagis och genom sina egna barn har hon också rotat sig här. Med en fot i Irak och en fot i Sverige vet Nidal just nu varken ut eller in:
Min bror säger till mig att jag inte ska åka tillbaka, inte än i alla fall. Och så länge Saddam satt vid makten så hade jag inget val, då var jag ju tvungen att vara här. Men nu är det så annorlunda. Så fort jag får tid att tänka kommer tankarna på Irak. Varför stannar jag här? Jag borde ju vara där!
Tveksam. Nidals son Majer var tveksam till att resa först. Nu är han glad över att han åkte. I Irak fick han träffa alla de släktingar som han aldrig tidigare mött. Majer dokumenterade hela resan i bilder.
Gift. I ett kuvert har Nidal några bilder från åren innan hon lämnade Irak för gott. I förgrunden syns den bild som någon tog av Nidal och hennes barn när de blivit angripna med kemiska stridsmedel. Giftet fick ansiktet att svartna och ögonen att svullna igen.
Inget val. Så länge Saddam satt vid makten så hade jag inget val, då var jag ju tvungen att vara här. Men nu är det så annorlunda. Så fort jag får tid att tänka kommer tankarna på Irak. Varför stannar jag här? Jag borde ju vara där, funderar Nidal Hamid.Foto: ROLF JÖNSSON