Häng med på en "roadmovie" till Kräklingbo
Vilken väg är Gotlands tråkigaste?Länsväg 631 brukar nämnas som en kandidat i sammanhanget.
Vägen genom skogen har rätats upp och breddats men de många milstenarna vittnar om att vägsträckningen är gammal. FOTO: Rolf Jönsson
Foto: Rolf Jönsson
Det dåliga ryktet är helt oförtjänt. Det vet alla vi som tar den här vägen till och från jobbet.
Visst har den här vägen långa partier av skog. Utan skymt av vare sig hav eller horisont är den inte särskilt insmickrande. Men här kryllar det också av små sevärdheter.
Häng med på en "roadmovie" i riktning mot Kräklingbo.
Vi har knappt hunnit få upp hastigheten efter avfarten från Slitevägen förrän vi måste sakta in och göra en första avstickare. Strax efter Grevebacks, just där hällen kommer i dagen, ligger naturreservatet Ölbäck.
Här fladdrar apollofjärilar i juli och här kan den småkrypsintresserade se blåvingade gräshoppor på sensommaren och på de karga hällmarkerna växer de blommor som klarar de motgångar som livet på hällmarken bjuder: Backtimjan, fältsippa och axveronika. Men också mer ovanliga blommor. Informationstavlan berättar om arter som inte riktigt hör till Gotlandsflorans allmängods: Timjansnyltrot kalknarv och luddvedel.
Det är tur det finns skyltar.
Namnet Ölbäck har kanske sin förklaring i att det förr låg ett värdshus här. Vid Ölbäcks värdshus stannade förbipasserande bönder för att förfriska sig. Krogen är borta, men vid husgrunden växer fortfarande syréner, gullregn och pärlhyacinter.
Att platsen också går under namnet "Hästpissbacke" står dock inte på länsstyrelsens skylt. Det berättar Martin Thomasson, som vi träffar lite längre fram.
Några hundra meter in på vägens norra sida finns ett stenkors. Enligt sägnerna sattes det upp som ett minnesmärke över prästen "Herr Jens" som blev dödad av en örn just när när han red hem till Endre från Visby.
Det måste ha varit en ruskigt stor medeltidsörn.
Och det här är inte det enda korset i trakterna. På krönet av Endre backe står ett enkelt träkors som minnesmärke över den norra häradets avrättningsplats som fanns här. Korset står lite i skymundan och här finns ingen skylt, men tidskriften "Spördagar" berättar att avrättningsplatsen togs i bruk på 1600-talet och användes för sista gången så sent som 1858. Då var det P. Hammarström som avrättades här som straff för ett rånmord på en bonde från Källunge året innan.
Det där är historia. Tack och lov.
Länsväg 631 är också i allra högsta grad en väg som har framtiden för sig. När skolor läggs ned i många socknar har skolpolitikerna valt att satsa på alla skolor som ligger längsmed just den här vägen. Kräklingbo har rustats upp för stora summor och i Endre och Dalhem myllrar det av barn. I Endre skola är det full fart på skolgården och daghemmet lockar till sig massor av ungar. Länsväg 631 är vägen till jobbet för många och då passar det att lämna barnen på dagis just här.
Att det här är pulsådern mot Östergarnslandet tycks kommunens kollektivtrafikavdelning dock inte ha snappat på samma sätt. Turlistan för den enda bussen "41:an" lämnar en den övrigt att önska. Kvällsturerna har dragits in. På vardagarna går sista bussen från Visby strax efter klockan sex. Ingrid Andersson från Barlingbo tycker att det är lite knepigt att få ihop busstiderna med stadsärendena. Det kan bli många timmars väntan i Visby.
- Det går en buss nu klockan tio, men nästa buss går inte förrän vid fyratiden. Jobbar man deltid på förmiddagar så får man vänta flera timmar innan bussen går hem, säger Ingrid.
Men just i dag passar bussturen bra. Ingrid ska in på gymmet och åker hem med sin man lite senare.
Att vägen har blivit allt mer trafikerad av vanliga bilar vet Martin Thomasson i Ekeby. Han bodde här som barn och tog över huset efter föräldrarna i början av 60-talet.
På den tiden var det inte så mycket trafik. Efter Dalhem blev vägen krokig och smal. Det var egentligen först på 70-talet, när vägen rätades ut och gjordes i ordning, som den blev vägen mot Östergarnslandet. Dessförinnan valde nästan alla att köra över Roma och Ala.
Martin Thomasson håller inte med om att det här är en tråkig väg. Här finns det saker att titta på. Järnvägsmuséet i Dalhem, till exempel, som väl är en av få turistattraktioner längs 631:an. Och vid avfarten mot Granskogs växer en ros vid en postlåda som blommar vackrare än någon annan ros hela sommaren igenom.
- Så jag tycker att den är lite omväxlande ändå.
Den som bor så nära vägen som Martin Thomasson gör brukar ha koll på hur fort det körs. Han klagar inte. Här är det 70 och det brukar de flesta hålla.
- Visst finns det de som har bråttom på mornarna, men de flesta kör som de ska, rapporterar Martin.
Och det är faktiskt något som kännetecknar just den här vägen. Hetsiga stadsjeepar dyker upp då och då, men mest på sommaren. På den här vägen kör man annars inte särskilt fort.
- Det är ett helt annat tempo än på Slitevägen och det beror inte bara på hastighetsbegränsningarna. På Dalhemsvägen finns det lite tid för eftertanke, säger en av alla de som pendlar här varje dag.
Efter Dalhem finns det gott om tid för den där eftertanken. Här kommer skogen, så här finns det tid att titta på rosor, trevliga hus och fornminnen och räkna vägstenar och lamm. Och tycker man att vägen är krokig och smal, så kan man stanna till vid den lilla slingan strax innan avfarten mot Ganthem där det finns en skylt med texten "vägminne". Den är inte farbar i dag, på grund av nedfallna träd, men den kan ändå berätta om tider med betydligt krokigare vägar på östra Gotland.
Så jobbar vi med nyheter