Han riskerade livet för att hjälpa flyktingarna

På sin 21-årsdag, den 5 november 1943, klev Peter Janssons och sju andra lettiska unga män iland på Gotska Sandön. De hade styrt sin lilla båt mot Gotland, men hade bara en orienteringskompass till sin hjälp och råkade navigera fel. När fyrmästaren bjöd på nybakta bullar kändes det som att de hade kommit till paradiset, minns Peter.
Han kunde ha stannat där i "paradiset", men för Peter blev sysslolösheten i flyktinglägret på Värmdö svår att leva med. När en gammal skolkamrat från Lettland frågade om han ville hjälpa till och hämta över fler flyktingar till Sverige sa Peter ja. Det blev en resa, det blev två och det blev många fler. När flyktingarna trängdes omkring den överfulla båten lovade Peter att de skulle återkomma och han höll sitt löfte.
En gång höll det på att gå riktigt illa. Folk stormade ombord på båten när den låg vid kajen.
- Vi var tvungna att skrika att "tyskarna kommer". Då sprang folk iväg och gömde sig. Sedan lade vi ut. Det var fint väder, ändå höll båten på att kantra. För att vi skulle bli lättare bad jag folk att ta av sig sina kläder och kasta dem i sjön, men de lydde inte. Till slut blev jag tvungen att hota dem med en pistol för att de skulle lyda.

Levande historia
Föreläsningarna om baltflyktingarnas dramatiska färder till Gotland är en del av föreläsningsserien "på denna plats" som arrangeras med stöd från bland andra Forum för levande historia. Och Peter Janssons själv är ett stycke levande historia. 63 år efter sin ankomst till Gotska Sandön kan han ge detaljerade skildringar av hur det gick till och hur stämningarna var när man lade ut från den Lettiska kusten med kurs mot friheten.
Med tiden blev färderna mellan Gotland och Lettland mer organiserade. I lasten på vägen till Lettland hade båtarna med sig vad letterna behövde, det var medicin, radioutrustning och pengar, men också vapen. Den svenska underrättelsetjänsten hade kännedom om "Livlinans" transporter, men lät dem fortsätta.
- Vi gav dem information i utbyte mot att vi skulle kunna hämta flyktingar, förklarar Peter Janssons.
I 60 år har han hållit det tysthetslöfte som han gav till den svenska underrättelsetjänsten, men nu vill han berätta om hur det var och hur det gick till. Och trots att han i dag inser att han utmanade ödet på alla sina färder över Östersjön så säger Peter i dag att han skulle kunna tänka sig att göra om det:
- Jag skulle göra om det om det gällde Lettland, förklarar han.
Rädda barnens ordförande Kerstin Blomberg var inte född när de stora flyktingströmmarna från Baltikum kom till Gotland, men hon, som är född på Fårö, är uppvuxen med historierna från den här tiden. Det var en tid när många fåröbor engagerade sig i flyktingmottagandet. Folk öppnade sina hem för att ge nyanlända flyktingar något varmt att dricka och något att äta. I Fårö-boken har Kerstin Blomberg berättat om fåröbors minnen från denna tid, men sedan den kom ut för några år sedan har Kerstin forskat vidare.

Enskilda öden
Genom människors minnen och arkiv har Kerstin kunnat urskilja många enskilda öden. Många som kom iland efter färden var mycket illa däran. Vädret kunde vara hårt och båtarna var mycket små. Många gånger utsattes de också för beskjutning. Kerstin återgav gripande vittnesmål från fåröbor om hur barn dött under färden, eller kort efter ankomsten. Ett av alla dessa barn, en liten två-årig flicka, ligger begravd under en liten kulle utan gravsten på Fårö kyrkogård.
- Jag brukar gå dit och tända ett ljus på allhelgona, berättar Kerstin.
I den Fårö-bok som kommer ut nästa sommar kommer Kerstin Blomberg att berätta ännu mer om fåröbornas minnen från åren med baltflyktingarna.
Kerstin Blomberg påminner om att flyktingströmmen mot Sverige inte tog slut med baltflyktingarna. 1992 kom flyktingbåten Santana med kurdiska flyktingar från Riga till Fårö och den blev den första av nio flyktingbåtar som styrde mot Gotlands kust under några år i början på 90-talet. Idag söker sig flyktingarna hit på andra sätt.
- För alla oss som älskar vår hembygd är det lätt att leva sig in i hur svårt det måste vara för dem att lämna sina hembygder och inte vara säker på om de någonsin kommer att kunna återvända.
Solange Kamariza, som kommit som flykting till Gotland under senare år, talade under gårdagskvällen också om längtan. Både hon, Peter Jansson och Kerstin Blomberg kommer att medverka när föreläsningen ges i kväll på biblioteket i Slite. På onsdag kväll ges föreläsningen i Hemse, men där ersätts Peter Janssons av författaren Marja Talgre.