Jag är ingen tevemänniska. Men någon gång händer det att jag väljer den fåtölj som står strategiskt placerad framför apparaten. Så var det när det visades ett Gotlandsavsnitt av Per Morbergs "Den stora matresan".
Det var väl bra Gotlandsreklam?
Jag hajade till när man kom in på ämnet Dricko ( det stod så på hemsidan när man menade Gotlandsdricka). En ung man förklarade att den denna dryck framställs bara på Gotland av den anledningen att här kan man fritt hugga den ene som är en nödvändighet för drickaframställningen. I landet i övrigt är denna växt fridlyst, påstod mannen.
Oj! Om detta var sant så skulle ju enen givet kunna bli Gotlands största exportvara. Först lär vi fastlänningarna att brygga och sen exporterar vi det som behövs; malt och brygg-ene. Men faktakontrollen visar att enen är vanlig i hela Norden och inte skyddad av någon fridlysning.
Nåväl. Detta är visst en språkspalt och inte en plats för näringslivsutveckling. Så därför skall vi ägna oss åt enen (Juniperus communis) ur språklig synpunkt. Vi skall så att säga gå runt en enebärabuske, som det heter i visan.
Ainbusk är ju ett ord som många radio och tevepresentatörer försökt sig på men inte riktigt lyckats med.
Ainlag blir det när man kokar brygg-ain´n, som är relativt små kvistar, gärna med bär på.
Detta att bli underlag för ainlag och även ligga i botten på rostbunni (bryggkärlet) är ett användningsområde för delar av busken. Men det finns andra nyttigheter.
Stråiaine är det kanske inte så många som känner till i dag. Förklaringen lyder:
Förr när int fålki hadd mattår pa gålvi, stråid di gålvi me väitsand u aine.
Nuförtiden har vi väl lite svårt att tänka oss att trampa omkring i en heltäckande sand- och enematta, men detta kunde alltså ske förr.
Staurain är en rak enestam som kan användas som en del i en bandtäun. De vertikala störarna kommer från enebuskar, men måste fylla vissa kriterier:
Ainar sum skall däug ti staur skall vare tre fäir änar lange u någlund rakä.
Kravet är alltså en längd på 3-4 alnar och så får störarna inte vara för krokiga. Även en annan del av täunen görs av ene, nämligen bandar.
Hur förklarar man vad bandar är? Enligt ordboken är det gårdsgårsdshank. Kanske behövs det lite flera ord som förklaring; "vriden vidja som sammanbinder störar i en gärdsgård". I vissa inte helt klassiska gärdsgårdar av den aktuella typen kan man se att enevidjorna ersatts av ståltråd. Inte så vackert kanske, men säkert mer långlivat.
För att kunna vrida vidjorna av ene krävs att man värmer dem. Detta gör man över en eld som kallas bandeld och den som utför detta jobb kallas bandbädare eller, om det är en kvinna, bandbädasku.
Den som, oavsett kön, brände bandarna för hårt riskerade att få bandkaku. Det var nog mer ett skämtsamt uttryck för tanken att vidjovärmaren skulle bli agad med sitt misslyckande.
Virket från den allmänt förekommande busken är lämpligt att sätta slyddarkneiven i. Det är alltså slöjdarkniven det handlar om.
Och när man sätter kniven eller sågen i enevirket känns en speciell lukt, eller doft är kanske ett bättre uttryck i sammanhanget.
I förstaupplagan av Nordisk familjebok står det att "enens ved utmärker sig genom en egendomlig, rätt behaglig, cederlik lukt..."
Sen är det givetvis så att om man ryddar (röjer) och därvid fäller en mängd enebuskar så finns det däribland en del som duger till ved. I Lau-målsordboken med sina otaliga exempel kan man läsa följande:
Gamm´ faffar bär Kauprä han packed hail vidrängi full me aine änd upp pa luftä u så sätted han si bäi späisn u läggd in u brändä u tyckt de va så rolit för da smaträd de så obeskrivlit.
Vidränggi är den vrå i anslutning till den öppna spisen där veden förvarades.
På gutamål kan man säga att de smakar ent när man provsmakar något. Detta ent har inget med ene att göra. Det betyder att det har en fadd smak eller helt enkelt att det är ganska smaklöst och tråkigt och då är det bara att krydda på lite.
Jag tror inte att Per Morberg lagar mat som smakar ent.