Guldklimpen Nisse gläder alla
Nisse Kjällman, sex månader, var en av de 564 bebisar som föddes på Visby lasarett i fjol. Nisse blev därmed en del av den lilla babyboom som efter flera år fick fart på den ganska dystra födelsestatistiken på Gotland.
"Jag var rädd för att det skulle bli så jobbigt att göra om allt. Men det tänker jag inte ens på nu", säger Malin Backman.
Foto: Henrik Radhe
Nisses mamma har gjort både och. Malin Backman har både varit en mycket ung och en lite äldre mamma.
Malin var bara 18 år när hon blev mamma till My. Tre år senare föddes William. Och mellan de båda barnen hann Malin och barnens pappa Nenne både flytta till Gotland, starta frisörföretag, köpa villa och dra igång en totalrenovering av huset.
Det var full fart rätt och slätt.
Nisse, sex månader, föddes i ett helt annat läge i livet. Det är åtta kilo harmoni som slår upp ögonen och fyrar av ett leende mot oss när han vaknar i vagnen.
Under sitt första halvår har Nisse matats med stora portioner kärlek och uppmärksamhet. Föräldrarna Malin Backman och Staffan Kjällman finns nära nästan hela tiden. Malin är barnledig och Staffan jobbar hemifrån. Och syskonen My, 19, William, 16, och Kai, 13, älskar sin lillebror.
Malin är ganska säker på att det är all denna uppmärksamhet och kärlek som har format Nisse till en så trevlig kille.
- Det är helt annorlunda att få en sladdis lite senare i livet, förklarar hon.
Nisses föräldrar tar lite lättare på regelverket än vad de gjorde som förstagångsföräldrar.
-Jag kör lite mer på fri hand nu, förklarar Malin.
- De skulle matas var fjärde timme och fick gå och lägga sig klockan åtta varje kväll. Jag styrde. Nisse får bestämma sina tider och rutiner själv. Han kan få ta en kvällslur vid halv åttatiden på kvällen.
Det var inte självklart att Malin och Staffan skulle skaffa barn tillsammans när de träffades för sex år sedan. Båda hade ju barn sedan tidigare och skulle de orka med en vända till med vattkoppor och vaknätter?
När Malin sedan jobbade sig rakt in i väggen var tankarna på ett nytt barn mycket långt borta. Hon, som ända sedan hon var tonåring hade varit så kapabel och driftigt rott både hem och barn och företag iland, var säker på att hon aldrig skulle kunna drabbas av utbrändhet.
- Jag tyckte att jag hade koll, säger Malin.
Men Malin blev glömsk, yr, ledsen och sov inte på nätterna. Ingenting var roligt och plötsligt befann hon sig i ett läge där hon, som tidigare varit så öppen, hade blivit folkskygg.
Malin blev långtidssjukskriven och fick bra hjälp av psykiatrin. Efter ett och ett havt år började hon jobba igen och med tiden kom drömmen om barn tillbaka.
Så blev han till, Nisse Kjällman.
Utbrändheten har satt spår. Malin känner sig lite ärrad och är inte lika tålig som förr. Men den svåra tiden gav henne också en vilja att våga bli mamma igen och ge det goda i livet en chans.
Det ligger insikt och allvar bakom orden när Malin säger att hon vill slå vakt om småbarns-
tiden. Med två stora barn vet hon hur fort den där mjuka bebiskroppen kommer att bli stor. Hade hon kunnat dra i handbromsen så skulle hon ha gjort det, men i brist på en sådan är Malin försiktigt med att boka upp almanackan och vara duktig.
- Förra gången gjorde jag allt på en och samma gång. Vi jobbade med företaget och tjänade pengar - men allt det där är inte så viktigt. Det viktiga är att man mår bra, har tid för varandra och får vara tillsammans.
Så jobbar vi med nyheter