Om jag bodde långt ut i Stockholms skärgård, exempelvis på Möja, skulle en resa till huvudstaden ta mig drygt två timmar. Nu bor jag på Gotland och då tar resan cirka fyra timmar. Det tror jag att många gotlänningar kan acceptera. Svårare att köpa är dock de ständiga prishöjningarna. I gårdagens GA röt lokalpolitiker och LRF till. Det har vi hört förut.
Men vad som däremot förvånade mig var när jag pratade med pressekreteraren för Moderaterna i trafiknämnden i Stockholms landsting. Han satte ord på en sak, som nog till det stor del, påverkar hur färjetrafiken behandlas. Jag ringde honom därför att jag ville veta hur skärgårdstrafiken fungerar. Jag ville även veta varför landstinget i Stockholm väljer att subventionera trafiken. Hans spontana svar var: "Men det går inte att jämföra Gotlandstrafiken med skärgårdstrafiken - som ju till största delen är till för de boende".
Och det skulle då inte Gotlandstrafiken vara?
Om man bara åker till Gotland under vecka 29 gör det inte så mycket om det kostar en del och om resan tar lite lång tid. Denne pressekreterare har uppenbarligen inte veckopendlat till Visby. Jag är säker på att han då skulle ha tyckt att Gotlandsfärjorna är precis lika nödvändiga och viktiga som skärgårdsbåtarna är för Möjaborna.
Jag tror att synen på Gotland som ett paradis dit man åker då och då, påverkar regeringens vilja att verkligen ge gotlänningarna de långsiktiga löften, som de så gärna vill ha. Vare sig beslutsfattarna i det här landet erkänner det eller ej tror jag att deras spontana tanke när man nämner Gotland, är semester eller politikervecka. Jag är säker på att deras första tanke inte är grönsaksexport eller arbetspendling.