DU&JAG (GT). Tysklandsfödda Gertrud Berkhahn fick tjänst som hembiträde i efterkrigstidens Stockholm. Döm om hennes förvåning när det visade sig vara hos statsminister Erlander. I sommarhuset i Gnisvärd berättar hon sin fascinerande historia.
Det märkliga var att tågbiljetten söderifrån, den där sommaren 1955, bara gick till Flen. Var det inte i Stockholm familjen hon skulle arbeta hos bodde?
– Och sedan, när jag klev av tåget, stod en man i chaufförsuniform och visade in mig i en limousin. Jag tänkte herregud, vad är detta!?
Än mer förbryllad blev hon när hon närmade sig det som hon räknat ut säkert var en slags sommarstuga: herrgården Harpsund.
Inte en aning hade den 18-åriga Gertrud om att det var hos Sveriges statsminister Tage Erlander och hans familj hon fått jobb.
Hur det gick sedan? Utmärkt.
– Jag blev som en dotter i huset, minns Gertrud.
Vi ska återkomma till det.
Minne från första flykten: Februari 1945, kallaste vintern i mannaminne, Röda armén närmar sig från öst, Gertrud är åtta år när hon, tre syskon och mamma med en bebis i magen, lämnar hemstaden Labiau, nära det som i dag är Kaliningrad, med ett godståg. Pappa är borta, tillfångatagen. Fjorton dagar på resa, bomberna som föll, trängsel, skräck, Gertrud förfryser sina ben så de sedan tvingas skära bort hennes stövlar.
Hon är på Gotland så ofta det är möjligt, tre, fyra gånger om året, sommar som vinter. Huset är ena dotterns, men även Gertrud finner ro i att titta ut över havet. Det ligger grönt och svart där ute, regnet hänger i luften den här dagen, de flesta turister har lämnat ön.
Till vardags bor hon i Stockholm, tiden har gått och plötsligt är hon 81.
Jag frågar vilket som är hennes hemma i världen och hon säger...
– ...här, i Sverige. Jag kan inte tänka mig att flytta tillbaka . Jag har mina barn här, barnbarn. Men att jag alls blev kvar från första början, det är helt och hållet Tages och Ainas förtjänst.
Hon kallar dem så; Tage och Aina.
Utåt var de förstås statsministern och hans hustru, i Gertruds värld var de som vilka som helst.
Det är så länge sedan de där fyra åren hos Erlander, 1955 till -59, men glasklara är de i Gertruds minne.
– Jag städade, lagade mat, gjorde små ärenden, sådant som man gör i ett hem. Båda arbetade ju, Tage hämtades av en chaufför på morgnarna och Aina tog sig till sitt jobb, hon var kemilärarinna på ett läroverk på söder.
Genom att familjen hade två söner jämnåriga med Gertrud, Sven och Bosse, kom hon att bli som dotter och syster.
– Bosse skulle ta studenten så han ville mest prata tyska det första året för att få upp sitt betyg, därför tog det en tid innan jag lärde mig svenska, skrattar hon.
Det var från början tack vare sin något sjuklige lillebror Siegfrid som Gertrud alls fick tjänsten som hembiträde.
Siegfried kom genom Röda korsets försorg till Sverige som sommarbarn hos fabrikör Andersson i Trönninge utanför Halmstad.
Den kontakten gjorde att även storasyster kom till den svenska västkusten och hamnade där som barnpassare hos en familj i staden.
– Det var fruktansvärt, ler Gertrud i dag. Så ouppfostrade ungar, vi var på stranden och de for åt alla håll! Och då var ju ändå van vid barn, jag hade ju fem småsyskon.
Det var när Gertrud beklagade sig hos familjen Andersson och sade att hon hellre reste hem till Tyskland som damen i den för henne okända familjen som var på besök föreslog att:
– ”Hur vore det om Gertrud istället kom till oss?” Det var Aina, de var släkt, men det visste ju inte jag då!
Minne från första flykten: ”En av dessa långsamt passerande nätter blev tåget beskjutet och kulorna ven över våra huvuden in i vagnens väggar. Alla skrek av rädsla, vilket var precis vad man inte borde gjort. Vad som hände med människorna i de andra vagnarna fick vi aldrig veta”.
Det var förstås mest vardag för Gertrud hos familjen Erlander, men ibland kom storpolitiken nära.
Olof Palme var ofta gäst i de två sammanbyggda folkhemslägenheterna på Ryggåsgatan i Alvik, där familjen, och även Gertrud, bodde innan de flyttade till höghuset på Fyrverkarbacken i Marieberg.
Särskilt minns hon en valvaka i vardagsrummet.
– Jag glömmer det aldrig...jag hade dukat ett bord med smörgåstårta, söt tårta, kaffe och lite av varje och Palme tog sill och söt tårta på samma fat! Utan att tänka. Jag tänkte han kan inte äta det där ihop, men han var så fokuserad på det politiska så han brydde sig inte.
För egen del var Gertrud inte särskilt politiskt intresserad.
– Bosse och Sven hade ibland hem kamrater och satt och diskuterade, de ville ha med mig också, men jag vill aldrig. Nej, det var inte för mig.
Dina anhöriga i Tyskland, hur reagerade de när de fick reda på var du var?
– Inte på något särskilt sätt, som jag minns det. Fast de tyckte det var spännande förstås. Och många år senare fick de hälsa på hos Erlanders på Harpsund.
Harpsund, ja. Statsministerns rekreationsbostad i hjärtat av Sörmland. Så mycket Gertrud fick uppleva där, tennis, vattenskidåkning, de traditionella kräftskivorna.
Och så alla besökare, statschefer som kom och gick.
– När bayerske politikern...vad hette han nu...Strauss, Carl Fredrik Strauss, när han var där fick jag en ensam stund med honom då vi kunde prata tyska. Tage var fin, han behandlade alla i personalen lika.
Hon berättar, Gertrud. Den ena hågkomsten efter den andra. Minnet är klart, vartenda årtal bevarat. Stora och små anekdoter i glädje såväl som smärta. Som lyskraftiga stjärnor ur ett långt liv.
Tage Erlander var statsminister i 23 år, 1946 till -69, och arbetade jämt. På morgnarna var sovrummet fullt av uppslagna böcker och tidningar.
– Jag fattar inte hur han hann läsa allt! Och Aina fick ge akt på att han inte tog olika strumpor. Han var alltid så upptagen av sitt jobb, han tog de kläder som fanns.
1959 hade dock barnen Erlander blivit vuxna och flyttat ut, något hembiträde behövdes inte längre. Aina hjälpte Gertrud att få tjänst som sömmerska på varuhuset Pub, utbildad som hon var då pappan var skräddare.
Så småningom kom hon att arbeta på ekonomiavdelningen på såväl Pub som Vägverket och Svenska institutet.
Vid det laget hade hon också, under en danskväll som Tyska föreningen anordnade på Hotell Malmen, träffat Klaus, mannen som kom att bli hennes make i 48 år, han gick bort 2004.
Tage och Aina Erlander är också borta, fina och saknade människor:
Och så är det. Livet är fullt av förluster och tomrum.
– Jag var på bådas begravningar och efter det ebbade kontakten med familjen ut, säger Gertrud.
Dock minns Sven Erlander, som jag varit i kontakt med inför den här intervjun, mycket väl familjens hembiträde, då i en annan tid.
Minne från andra flykten: 1953, vi levde i Müllrose utanför Frankfurt Oder i Östtyskland, en hel och vacker värld, jag var 15. Så kom den där bilen med mörka rutor och tog med sig pappa. Det var ryska säkerhetstjänsten och vi visste att de som hämtades oftast aldrig tillbaka. Men pappa kom hem igen på kvällen. ”Vi åker och hälsar på mormor i pingst” sade han.
Under många år ville Gertrud inte berätta om upplevelserna under barndom och uppväxt. Det gjorde för ont, kom för nära, en sekund och hon var där igen.
Flykten västerut i godsvagnarna när hon var åtta, alla uppsamlingsläger hon bebodde, bombräderna, otryggheten, skräcken, så många natthimlar hon sett lysas upp av granater.
Och så de osynliga männen bakom mörka rutor i den där bilen, de som hämtade pappa och försökte värva honom som spion.
Hon trodde ju att allt var över, att tillvaron var hel igen, pappa drev sitt skrädderi i Müllrose, mamma var med barn, Gertrud var 16 och fylld av hopp, men så satt de där på ett tåg än en gång.
– Vi åkte ju aldrig till mormor Brieselang, vi steg av redan i Västberlin och hamnade bland hundratals andra i ett nödläger i Berlin-Spandau. Då bröt min värld samman, att det var ännu en flykt förstod jag först då, säger hon och sitter tyst länge.
– Det är därför jag burit allt inom mig så länge, det var för mycket smärta. Ängslan att behöva återuppleva allt igen fick mig att stänga in det.
Men inte längre? Varför?
– För barn och barnbarns skull, de ville veta. Så för ett par år sedan reste jag till Gran Canaria, satte mig på ett hotell och skrev ner allt jag varit med om, hela min historia. Från första åren till när jag träffade Klaus.
Jag har tagit del av Gertruds skrift, det är en stark berättelse, en resa i tiden genom ett Europa i ruiner.
Men avslutningen är hoppfull, då när hon just träffat sin Klaus, den där vackre mannen som hade jobb hos optiker Storm på Kungsgatan.
”Från den dagen ville jag absolut inte återvända till Tyskland. Jag hade hittat mitt nya hemland och äntligen blivit av med min rädsla att återigen förlora allt”, skriver hon till barn och barnbarn.
Gertrud sitter tyst, ser bortåt, inåt. Som om hon funderar över livets gång. Men säger så plötsligt ”ja just det” och berättar om en nyårsafton då Aina och Tage var på väg till Harpsund men hon själv skulle stanna kvar i Stockholm:
– Plötsligt kom Tage tillbaka och letade reda på två flaskor brännvin som han stoppade en i vardera fickan. ”Nu skulle tidningarna se mig!”, flinade han. Sådan var han, Tage. Rolig, folklig och alldeles vanlig.