Genom skärselden - hon vill vara till mening och hjälp för andra
Hon kallar sig självskaderska och under flera års tid har Jenny skurit i sin egen kropp. Att berätta är svårt, men Jenny är bestämd, genom att berätta vill hon få andra att avstå från att skada sig själva och inse vilka fruktansvärda konsekvenser ett självskadebeteende får.
Sitt riktiga namn och ansikte vill hon dock behålla för sig själv, att helt röja sin identitet vore ett allt för stort steg.
Jenny växte upp på den gotländska landsbygden, med mor, far och syskon. Hon tycker att hon alltid har haft svårt att uttrycka sina känslor och att hon inte fått den omtanke hon hade önskat. Att skada sig själv blev ett sätt för Jenny att visa sina känslor och få bekräftelse.
- Det är väl så självskador fungerar, man kan inte uttrycka sina känslor, så man skär sig och i stället för att jag gråter, så gråter mina armar. Jag upptäckte att om jag skär mig, då får jag kramar, då får jag omtanke, säger Jenny.
Problemen började på allvar när Jenny började på högstadiet, i Visby och hamnade utanför. I ett desperat försök att bli sedd, utvecklade Jenny anorexi.
- Det handlar om att bli sedd och omtyckt, det är ett sätt att bli synlig, svälter jag mig så ser de det, säger hon.
Jenny blev också sedd i sin sjukdom den gången, hon fick hjälp och började på en behandling, men kände sig snart obekräftad igen.
- Efter ett tag så blev det "okej hon är anorektisk". Då är det mer effektivt med självskador, du får den där omtanken lite då och då, säger Jenny.
Första gången Jenny skar sig var hon 16 år. Hon mådde väldigt dåligt och trivdes inte skolan, men det fanns ingen direkt utlösande faktor.
- Jag hade hört om det och först tyckte jag att det bara verkade dumt, men när man mår riktigt dåligt och inte ser någon annan utväg, så tänker man att jag kan prova, säger hon.
Den gången rispade hon sig lite lätt i skinnet.
- Det var väldigt blandade känslor efteråt. Först kände jag lättnad, att det var skönt, sen kom ångern. Jag kände att jag hade förstört mig, min kropp. Det är inte fint med ärr och senare spelar det liksom ingen roll om det är fem eller 20 ärr, säger Jenny.
Efter ungefär en vecka skar hon sig igen. Dem som Jenny var inneboende hos upptäckte att hon skurit sig och hon fick lite skäll.
- Det var nog det som gjorde att jag inte fortsatte, det hade nog varit värre om jag hade fått omtanke, det var ju det jag ville, säger hon.
Efter de två gångerna följde en period då Jenny mådde lite bättre och det dröjde två år innan hon skadade sig själv igen. Inte heller den gången var det någon särskild händelse, som fick henne att börja igen, hon mådde bara väldigt dåligt.
Hela tiden skadade Jenny sig själv mer och mer, hon har skurit av sig nerver, förlorat känseln, fått tömma infekterade sår på var, utan bedövning och hon har fått sys på sjukhus, flera gånger.
Efter sjukhusbesöken upplevde Jenny den stora belöningen.
- Det är för att få det där kärleksfulla, det kommer efter man har sytt, då man berättar eller de ser det. Det är då det positiva kommer, säger hon.
Jenny skar sig av olika anledningar, ibland för att hon kände sig avstängd, i bland för att orka uthärda fruktansvärda ångestattacker, ibland för att få omtanke av sin omgivning.
Jenny visste hela tiden att det hon gjorde inte var bra, men beskriver ett glapp mellan förståndet och känslorna.
- Det handlar om förnuft och känsla, i mitt förnuft förstår jag att det inte är bra, men när känslorna blir så starka orkar jag inte hålla ut.
Till sist såg Jennys vänner till att hon blev tvångsinlagd, på psykiatriska kliniken i Visby.
- Det var hemskt att bli hämtad mitt i natten och bli tvångsinlagd, säger Jenny, som först inte tänkte följa med, men när sjukvårdspersonalen meddelade att polisen redan var informerad och skulle hämta henne om så krävdes, följde hon motvilligt med.
Jenny har sedan varit tvångsintagen flera gånger.
- Det är jättekränkande att vara inlagd för slutenvård. Du får inte ens gå ensam på toaletten och de visiterar dig. Det är jättehemskt att vara innanför stängda dörrar, säger hon.
Jenny har visserligen periodvis varit självmordsbenägen, men då hon skurit sig har det inte handlat om någon längtan efter att dö.
- När någon är självskaderska ska man inte tänka att personen försöker ta livet av sig, det är ofta tvärtom, de försöker överleva, säger hon.
Jenny berättar att ett problem med självskador är att det blir en identitet och i mötet med andra människor, med samma problem, kan beteendet förstärkas.
- Det är så fruktansvärt sjukt, men det blir ett tävlande, säger Jenny och förklarar hur skadorna får symbolisera den inre smärtan, ju fler sår och ärr, desto värre smärta.
- Man känner sig stolt på något konstigt sätt, säger Jenny om de många ärren.
Nu är hon på bättringsvägen, i drygt sex månader har hon deltagit i en särskild behandling, på psykiatriska kliniken i Visby, för personer med självskadebeteende. Där får hon lära sig att hantera sina känslor och uttrycka sina önskningar, något Jenny har haft oerhört svårt för.
- Bara en så?n sak som att säga att jag mår inte bra i dag, jag känner mig lite ledsen. Jag skulle aldrig ha sagt det förut, då skulle jag ha skurit mig och så skulle de själva få upptäcka det, säger Jenny.
Ganska nyligen har hon slutat att skära sig och ibland kan hon känna sig frestad att göra det igen.
- Men bara korta ögonblick, när jag känner att jag inte får tillräckligt med uppmärksamhet.
Jenny har berättat för sina närmaste om vad hon har gjort och varför, något som många som skadar sig själva, inte gör.
- Nu blir det så, att om jag gör det igen, så får jag inte den där omtanken, säger Jenny, som nu känner att hon får omtanke utan att behöva skada sig själv.
Det är något Jenny tycker är viktigt att tänka på för anhöriga till personer med självskadebeteende.
- För det första tycker jag att man ska se förbi skadan, vad försöker den här människan egentligen säga, sen är det det som är det svåraste för en anhörig, att inte vara för kärleksfull när personen har skadat sig, utan vara det när personen inte skadar sig, säger hon.
Jenny kan känna att hon i och med sitt självskadebeteende har gått miste om mycket.
- Man vistas bara inom psykiatrin, bland andra sjuka människor. Därför är det så viktigt att komma ut och prata med andra, om andra saker, annars blir man så himla insnöad.
Jenny är medveten om att hon genom att berätta sin historia, riskerar att inspirera andra, men hoppas att artikeln ändå ska innebära att fler avstår från att skada sig själva.
- Jag vill att de som inte skär sig ska få veta att det här finns och att det är mycket vanligare än man tror och att de som skär sig, de som är yngre, ska förstå att det inte är så bra som man tror.
I framtiden skulle Jenny vilja arbeta med ungdomar och om ett år hoppas hon vara så pass frisk att hon kan börja föreläsa om självskador, i syfte att hjälpa andra.
- Så att den här tiden får någon mening, säger Jenny.
Så jobbar vi med nyheter