EKSTA/LEVIDE Bosse Lautin var bara en hårsmån från att mista livet vid en hjärtinfarkt. Att vara tillsammans med grabbarna i fotbollslaget har hjälpt honom tillbaka till ett gott liv.
Efter intervjun åker vi de få kilometerna från Lilla Mellings i Eksta till idrottsplatsen i Levide. Fotbollsmålen är ställda åt sidan, läktarna står tomma, gräset är grönt och fuktigt av höst.
Vi går ut på planen där Levide IF i oktober avslutade sin säsong, för den som lyssnar noga går det ännu att höra bollens rassel i nätet, publikens rop och applåder och domarens drillande pipa.
Det är förmultningens tid, men innan vi vet ordet av börjar hoppet åter gro och en ny vår ta fart.
Snart börjar träningen igen och Bosse längtar redan dit.
Han trampar till en grästuva, planen slets ju hårt under de sista oktobermatcherna:
– Att få vara med de här sorkarna, det ger mig så mycket. Jag älskar att vara deras lagfarfar, det är de som döpt mig till det. Den sammanhållning vi har i klubben har hjälpt mig att komma tillbaka, så är det bara.
Vi ska ta oss till hjärtinfarkten och den rädsla han kände under akuttransporten i helikopter till Karolinska sjukhuset i Solna – en resa som så många tvingats göra – men först går vi än längre bakåt i tiden, till alltings början.
Det var i Lilla Mellings han växte upp och här bor han alltjämt kvar. Han köpte huset från mor sin 1988 och varför skulle han flytta? Här finns ju allt han behöver.
– Här finns skogen och jaktmarkerna, det är nära till Lojsta där jag går som dräng och så arrenderar jag gården intill där mamma bor nu, jag odlar lite säd. Det räcker för mig.
Så Södermalm i Stockholm, det lockar inte?
– Nej, du. Södermalm, det vet jag inte vad det är, en gång. Det här är min plats och kommer alltid att vara.
Kaffe på bordet, pepparkakor, Bosse berättar om en knaper uppväxt på 60-talet, mamma ensam med sex barn, pappa såg han aldrig till. Även morfar bodde i huset, i den del köket är nu. Morfar Ture var en hedersman, han hjälpte dem som behövde hjälp, Bosse saknar hon än i dag.
– Han var med oss ungar, han såg oss och lät oss vara med på allt. Jo, det var en fin man.
Kanske är det därifrån han hämtat sitt sätt att vara; omtänksam, kännande, närvarande i själ och hjärta.
Det sistnämnda visade han inte minst i dokumentär-serien ”Vi är Levide”, som under året publicerats på helagotland.se. Där har den som velat kunnat följa Levide IF:s A-lag genom serie- och kvalspel.
Livet har varit fullt av naturen och fullt av idrott.
– Jag började som dräng i Silte och drog morötter dagen efter jag slutade skolan i Klinte, på den vägen blev det, jag har egentligen aldrig strävat efter något annat.
Fotbollen, hans egen karriär, gick väl sådär. Jodå, Ekstas pojklag i tidigt 70-tal var inte så pjåkigt, de kallades ”bonnjävlar” när de kom till Gutavallen men åkte oftast därifrån med segern.
När Bosse var 15 fick han vänster knä söndersparkat i en match mot Hemse och sedan var det roliga över.
Det blev varpa istället, rätt kul det också, för all del.
– Men mest har jag varit ledare, jag började som varpaledare när jag var 13 och är så än i dag. Men sedan infarkten har det varit sparsamt.
Efter infarkten, ja. Den som kunde avslutat livet om det velat sig illa. Den som skapat perspektiv på tillvaron och gjort klart vad som är viktigast av allt.
Vi passerar så många år här, en långboll från tonåren ända fram till i höstas när han satt på gräsklippartraktorn hemma på gården, måndagen den 12 oktober, och kände hur fingrar och armar domnade bort.
– Jag ringde Maith och bad henne köra hem, jag sa ”det är något som är fel, det känns inget bra”.
Maith är livskamraten sedan drygt 30 år. När de möttes var det som i sången ”Snabbköpskassörskan”. Hon jobbade på Statoil i Klinte, Bosse hyrde ett rum strax intill och gick dit och handlade flera gånger varje dag.
Åtminstone varje kväll, oftast tidningen ”Fantomen”. Det blev en snackis sedan.
– Jo, på bröllopet! Oj så många telegram som kom från Fantomen, skrockar han. Men jag gillar Fantomen. Och Åsa-Nisse, är det någon film på tv så tittar jag!
Han hade tur, Bosse. Ambulans och akut helikoptertransport till KS i Solna, ett par timmar efter ankomsten var operationen avklarad.
En kamin värmer köket där vi sitter, i bakgrunden stökar Maith, hon är på väg till jobbet på Gumbalde gårdskrog, och i tanken är Bosse tillbaka i helikoptern.
Han sitter tyst ett tag, säger så:
– Då var jag rädd...då var jag riktigt rädd, jag visste ingenting, vad skulle hända, hur skulle det gå...i den situationen känner man sig helt utlämnad.
Hur är det inne i rädslan, berätta.
– Man tänker på allt och inget, på Maith som var kvar hemma, på barnen...det var hemskt...hemskt.
I efterhand fick Bosse veta att han varit nära slutet, om han inte fått snabb hjälp hade allt varit över. Samtidigt började hoppet omedelbart spira, Levide skulle avsluta kvalserien hemma mot Spånga på lördagen, fem dagar efter infarkten. Kanske, kanske skulle han kunna vara på IP då!
Tidigare under året hade han genomgått en levertransplantation. Operationen för levercancer tre år tidigare hade inte hjälpt, knölen var kommen tillbaka och enda utvägen var att få ett nytt organ.
Det fick han den 19 februari i år. Vägen dit var värst, månader av väntan på en donerad lever, oro för att kanske tvingas till dialys.
– Det var många funderingar, inte minst kring alla procentsatser, si och så många överlever inte, si och så många blir aldrig riktigt bra. Men då hann jag i alla fall förbereda mig, det här med hjärtat bara small till!
För Bosse tycks leveroperationen ha lyckats, efter tre veckor var han utskriven från eftervården på Visby lasarett.
...och sedan började ju fotbollssäsongen.
För drygt tio år sedan, 2007, var Bosse lagledare för Levide IF. Numera har han inga formella uppgifter, han är bara...farfar.
Hans mest specifika uppgift har blivit att skaffa godsaker till pausvilan. Inför varje match kör han den dryga milen till Hemse och köper bananer, morötter, chokladbitar och vattenmelon.
Första gången var vid en bortamatch mot IFK Visby, varmt som satan så Bosse köpte melon och bjöd på i skuggan under ett träd. Det har sedan dess blivit en uppskattad rutin.
– Och det hjälper ju bevisligen! Vi har vunnit många andrahalvlekar!
Varje match kostar honom upp emot 150 kronor, men det han får tillbaka av killarna i laget är mer än guld värt.
– Jag tycker så mycket om att vara med dem, de är unga, det har inte varit med om så mycket med sjukdomar och så...jag känner verkligen hur de bryr sig, det har betytt mycket för mig.
Infarkter kommer alltid och stör, när de än kommer. Nu kom den mitt under pågående kvalserie till division 3.
Men trots detta var Bosse på plats på Levide IP bara en knapp vecka efter att läkarvetenskapen på KS gått in genom armen och opererat in två stenter i hjärtats kranskärl. Svagare än nyss, men ändå där.
För spelarna i laget var det givet, inför matchen mot Spånga samlades de i ring; ”I dag spelar vi för Bosse!”.
Han grät då, han gråter i ”Vi är Levide”-dokumentären, han gråter än i dag av värme när han tänker på det, gråter vid köksbordet.
– Vi var nära tidigare, det här svetsande oss samman ännu mer, så är det bara. Så fint av sorkarna. Jag är så tacksam att få vara med om det vi har i Levide.
Hypotetisk fråga, men önskar du att du var med i själva laget, att du var en bland lirarna?
– Nej, så har jag aldrig tänkt. Det är så länge sedan jag spelade fotboll. Jag är glad att det är som det är.
Levide IF spelar på den nivå där den mesta idrotten sker. För all del, laget vill uppåt i seriesystemet, men det är ändå det lilla och familjära som präglar föreningen och dess hemmamatcher. Sockenbor som hänger på staketet, skriker på domaren och lever med sitt lag.
En gång i tiden fanns det sockenfejder mellan Levide och Eksta, när det var wåg hände det att vägen grävdes av, minner sig Bosse.
– Men det var länge sedan, nu är Levide min socken också.
”Vi är Levide”-dokumentären håller samma ton, en kärleksförklaring till alla lag, alla klubbar, alla entusiaster och eldsjälar. Till den svenska sommaren, till myggen, till fotbollskorven och en kaffe i paus.
Bosse Lautin är en given och viktig del av detta.
På ett sätt är det hans röst som hörs i poeten Bengt ”Cidden” Anderssons dikt ”Vår på Åbyvallen”:
I början av april cyklar jag varannan dag till Åbyvallen, det spröda årsgräset växer, tätnar vid målen.
En flock starar letar efter något ätbart ur den gröna matsedeln.
Om en vecka ligger bollen på mittpunkten likt en vitsippa. Då är det för sent för våren att tveka”.
Det finns absolut en oro för framtiden, Bosse äter 25 tabletter om dagen, infarkten kom från ingenstans och vem vet, kanske händer det igen, ingen går ju säker.
– Men jag ska göra vad jag kan för att hålla det ifrån mig, jag tränar på gym och att vara med sorkarna är ett sätt att må bra. Nästa år är det direktuppflyttning utan kval. Då tar vi det!