LYE/PILOT POINT Fredrik Thomsson lever sin dröm på sin ranch utanför Dallas i Texas. Som en av världens främsta reining-ryttare är hästarna såväl hans arbete som hans passion.
När den här intervjun görs per telefon har säsongens första snö lagt sig över Gotland. Han har sett det på Facebook, säger han, Fred. Han kallas så i staterna. Fred.
Själv sitter han i veterinärkliniken på Jay Star Ranch och väntar på att en av hans träningshästar ska få ett ligament i höger bakben ultraljudsundersökt, termometern visar plus 17 och snart är det lunchtid. Det är en köpare från Tyskland som visat intresse och Fred vill vara säker på att hästen är i god vigör vid en eventuell försäljning.
– Det är en del att göra, fullt upp varje dag, men om det är mycket jobb...nej, vet du, jag ser inte det här som ett jobb, jag ser det som att det jag gör är det enda jag verkligen vill göra.
Vi ska prata om uppväxten i Lye och om hur han som tonåring hamnade i USA där han lever med flickvännen Brianne, uppvuxen i Calgary, Kanada. Och så ska vi få veta hur ofta man egentligen kan äta räksmörgåsar.
Dallas är med sina 1,2 miljoner invånare USA:s nionde största stad, den tredje i delstaten Texas efter Houston och San Antonia. Här sköts president John F Kennedy till döds den 22 november 1963 och här utspelas också tv-serien ”Dallas”, vilken lockade miljonpublik i Sverige under 80-talet.
Lilla staden Pilot Point är belägen i Denton County, 45 minuters väg norr om Dallas. Här härjade Bonnie Parker och Clyde Barrow under depressionen på 1930-talet, rånade småbutiker och bensinstationer och blev mytomspunna ända in i våra dagar. Staden minner för övrigt om deras härjningar genom att varje år arrangera ”Bonnie and Clyde Days”.
Men mest är Pilot Point, med sina 4000 invånare, genom sina perfekta förutsättningar gällande klimat och jordmån ett häst-Mecka. I Denton County finns över 25 000 hästar och omkring 300 rancher av olika storlek.
En av dem tillhör Fred Thomsson från Lye, den där lilla killen som en gång i tiden sprang med skrubbsårsknän på sommarloven hemma på Rotarve gård och som gillade matten bäst under åren på Högby.
Fred köpte ranchen för tre år sedan, tillsammans med sin mångårige kompanjon, veterinären Per Spångberg från Halmstad.
Jag reser dit via datorn, ser fälten breda ut sig och hittar Jay Star Ranch längs den långa raka Strittmatter Road. Där finns i dag 85-90 hästar varav 50 i träning, resten är unghästar och fölston. Där finns en veterinärklinik, tre bostadshus och ett rejält ridhus. En dröm hade gått i uppfyllelse, till slut var han sin egen.
– Förra året startade vi veterinärkliniken här på ranchen, berättar han.
Hela hans liv kretsar kring hästar, det har det gjort sedan barndomen. Pappa Håkan blev tidigt intresserad av reining, vilket är westernridningens dressyr. Där rids i olika mönster, allt i galopp, med en hand och på lösa tyglar.
– Pappa var i Kanada när han var 17 och kom i kontakt med quarterhästar, sedan fördes intresset över på mig. Jag började rida redan som liten och när jag var 16 var jag ute i Europa och tävlade.
Var det hela tiden givet att det skulle bli hästar för dig?
– Jo, säger han.
”Jo”, alltså, med den gotländska accenten, ty den har inte gått ur efter 25 år på andra sidan Atlanten. Han flikar in ett och annat ”you know” men i övrigt i sudergutniskan i behåll.
– Jo, i alla fall sedan jag var 13, 14 år. Då var jag fast. Jag hade stöd från föräldrarna och kunde vinna en del tävlingar, det sporrade förstås.
Så kom det sig att Fredrik, då var han bara Fredrik, efter gymnasiet köpte en biljett till Oklahoma för att under sex månader rida hos en av de ledande tränarna i världen på just reining-teknik, Bob Loomis.
– Jag skulle vara borta ett halvår, men efter en månad sade han ”jag behöver en grabb som dig här”. Och vad gör man då?
Stannar kvar?
– Precis. Det var inte riktigt vad jag tänkt, men så blev det.
Fred blev kvar i sex år, sedan gick han vidare för att bli huvudtränare vid holländska företaget Nedpoint Quarter Horses, vilka säljer hästar över hela världen. Tills han alltså för tre år sedan investerade i den ranch där han i dag driver egna företaget Fred Thomssons Reining Horses. Det är stora summor i omlopp. Den dyraste häst han varit med om att sälja gick på 350 000 dollar. Fast det var dock inte hans egen häst, påpekar han.
Genom åren har Fred skolat in mängder av unghästar, uppåt femhundra stycken. Han vet vad som fungerar och vad som inte fungerar och har därför utvecklat sitt eget träningsprogram.
Tre veckor före den här telefonintervjun har Fred vunnit Nordamerikanska mästerskapen för äldre hästar. Det avgjordes i Oklahoma City och svensken reste därifrån med bucklor, troféer och en duglig bunt prispengar.
Ty tävlar gör han än, så ofta det går. Det är essensen i tillvaron; att känna adrenalinet, att känna tillfredsställelsen av att all träning givit resultat när dressyren sitter som den ska.
Prisskåpet buktar rent av utåt efter alla nationella och internationella titlar.
– Den där känslan är densamma som när jag red mina första tävlingar, den går aldrig ur. Jag haft turen att få tävla över hela världen, rida VM och andra stortävlingar...det är egentligen makalöst!
Och allt det andra...kunder och kontakter över hela klotet, vänskaper som knutits. Det är tack vare det, säger han, han inte kan se det han gör som ett jobb.
Det är en livsstil, helt enkelt. En dröm.
Men trots all denna framgång, denna lyckträff i livet, har han lyckats behålla den grabb han en gång var. Så tycks det, under den här intervjun och under den kontakt vi haft en tid efteråt.
Jag frågar vad han tänker på när han tänker på Gotland.
Hur tänker du kring din hem-ö?
– Jag tänker på det som gamla vanliga Gotland, det är coolt, unikt, det har inte hänt så mycket sedan jag flyttade 1993, det är samma känsla varje gång jag är där, det gillar jag, det känns som att komma hem.
Han var på ön senast i augusti, det brukar bli någon resa varje år. Här finns halvsyskon, föräldrar och styvföräldrar, vilka alla stöttat hans livsval fullt ut. Just detta betonar han ofta.
I Sverige passar han på att ta till sig av det svenska, det som aldrig lämnar honom.
– Det man har när man växer upp finns kvar inom en, tror jag. Kulturen, maten...så fort jag får tillfälle äter jag delicatobollar och dammsugare eller räkmackor. Varje gång jag landar i Sverige tar jag en räkmacka på något kafé, oj, vad jag kan sakna det.
Men i USA finns allt, sägs det.
– Inte räkmackor. Inte där jag bor, när jag är i Sverige skulle jag kunna äta det varje dag och det gör jag nästan, skrattar han.
Trettiofem minuters väg, i Frisco i Dallas ytterområde, finns dock ett Ikea-varuhus, där stannar han när han har vägarna förbi. Då bunkrar han dammsugare, kaviar och annat svenskt. Käkar köttbullar med lingon, smaken han aldrig glömmer.
På avstånd följer Fred den svenska idrotten, följer Gotland via Facebook och helagotland.se, kärleken till det svenska sitter djupt. Men det finns också, efter nästan ett halvt liv på andra sidan Atlanten, en sida av honom som blivit mer amerikansk.
– Jag har levt hela mitt vuxna liv här, jag vet inte hur det går till i Sverige, i affärer, till exempel. Det jag lärt mig är det amerikanska. Och när det gäller vapendebatten har jag nog blivit mer amerikansk, tror jag. Jag tycker det är bra att tillåtas ha vapen för att skydda sig själv och sin egendom. Bara vetskapen att det finns hindrar stölder och annat.
Har du själv vapen?
– Nej, inte jag, men jag vet de som har. Däremot har jag aldrig varit med om att någon behövt använda det.
När Fred skulle in mot Dallas för att köpa en rundkorall (en slags träningsanläggning för hästar) körde han fel, tog en av väg för sent och hade plötsligt det som var ”Southfork ranch” i tv-serien ”Dallas” till vänster om sig.
Det var lite mäktigt, erkänner han.
I fantasin såg han JR, Bobby, Pam och Sue Ellen sprida sina intriger innanför det vitmålade staketet, precis som de en gång gjorde i vardagsrummet hemma i Lye.
– Det roliga är att Brianne en tid jobbade på ett stort oljebolag i Dallas.
Hade hon J.R. som chef?
– Ja, nästan, faktiskt.
Va? Är det sant!?
– Yes! Vi var bjudna till VIP-logen i America Airlines Center för att se en NHL-match med Dallas Stars och då kom han där, bredbrättad hatt och tre flickvänner i släptåg. Flera privatplan hade han som han flög dem i. Jag sade det till Brianne, ”Vet du om att J.R. är din chef!”. Det visste hon inte, visste inte ens vad ”Dallas” var! Men för mig var det så klart rätt cool, han var precis som J.R.!
Så flådigt är det dock inte i Pilot Point, den lilla orten som visat vägen ända sedan 1845. Den är belägen på högsta punkten längs den väg där boskapen drevs fram mellan Texarkana och Fort Worth, från långt håll blev träden där ett landmärke som kunde peka (point) ut rätt stråk.
I Pilot Point är litenheten slående, på bilderna ser det ut som en stad i vilda western. Men riktigt så vilt går det inte till, bedyrar Fred. Inga bakhåll, inga dueller, inga sönderslagna salooner.
– Det finns några barer i stan, Härom dakvällengen var vi ett gäng på Lowbrows, lyssnade på musik, drack några öl, det var trevligt.
Lever du livet?
– Det gör jag verkligen. Jag trivs här på landet, jag har massor av hästar omkring mig, rancherna ligger på rad, jag får göra det jag vill...det är helt otroligt.
Kommer du någonsin att bosätta dig i Sverige igen?
– Man vet aldrig var man hamnar i livet, jag själv är ett bevis på det. Men just nu känns Pilot Point som hemma för mig.