Från klump till kopp på ett kick
Drop in-drejning är bland det kladdigaste man kan göra. Men det är väldigt roligt, kreativt och en aktivitet för hela familjen.
Jag befinner mig på Torleifs barndomshem och Gotlands äldsta krukmakeri i Etelhem, på södra delen av ön, för att testa familjedrejning.
Nervöst lerstänk
Efter att ha bytt om till oömma kläder, tagit av mig armbandsuret och pressat på ett litet förkläde har jag satt mig vid en av de fyra drejplatserna. Sedan gör jag som jag blivit tillsagd. Lerklumpen suger sig snabbt fast på metallskivan framför mig när jag dunkar ner den med högerhanden. Allting i det lilla rummet, till och med takfläkten, är gråmålat av många års lerstänk och detta har gjort mig lite orolig. Är det så kladdigt som der verkar? Och ska jag greja det här? Instinktivt doppar jag fingrarna i en stor hink med grumligt vatten som står bredvid mig och när jag trycker ner drejanordningens gaspedal börjar skivan och leran att snurra. Snabbt är jag där med händerna för att hindra en mindre katastrof. Puh! Ingen skada skedd. Inget har lämnat skivan. Men allt är ännu inte lugnt. Den kalla och kletiga klumpen vobblar friskt i mina händer och lätt skräckslagen ber jag om hjälp.
- Tryck lite hårdare och pressa leran till mitten, säger Torleif.
- Ok!
- Ta lite mer vatten också, uppmanar Torleif och på en gång gör jag som han säger.
Det känns redan bättre. Nu gäller det bara att komma på vad jag ska skapa. Jag kollar till vänster och söker inspiration från de "mästerverk" som står på hyllorna där, saker som besökare lämnat kvar och glömt bort. Lerskapelser som får torka på obestämd tid. Hm, det får bli en kopp i mitt fall.
Lätt att bli för ivrig
Barnen som drejade före mig var så duktiga och verkade inte alls ha några problem med drejningen. Där flöt det på som bara den och de blev inte ens särskilt smutsiga. Själv har jag redan lyckats stänka ner både fönstret och mig själv. Kanske för att jag är så ivrig att komma igång och för att jag gasar så hårt.
- Kör lite långsammare, säger Torleif hjälpsamt och han har så klart rätt.
Nu ska jag inte ta mig vatten över huvudet och köra för fort. Efter fem minuter och fortfarande med en konstigt formad klump framför mig frågar jag hur lång tid det tar för Torleif att göra en perfekt kopp.
- Tre minuter.
Oj! Viljan att göra den perfekta koppen gör mig lite pressad, men jag lugnar ner mig själv genom att tänka att det faktiskt är första gången.
- Det går ju riktigt bra, peppar Torleif och det ser faktiskt ut att bli något användbart framför mig.
Många år på nacken
I över trettio år har familjedrejningen funnits som aktivitet på gården, men själva krukmakeriet har funnits betydligt längre än så. Huset bredvid byggdes 1889 och används än i dag som verkstad. Här jobbar förutom Torleif även hans fru Annbritt Solberg och Ulf Hinas året om. Under sommaren kommer det hit personer som går krukmakeriutbildningar för att hyra in sig och därför är det full aktivitet i alla rum. Här finns även över hundra år gamla maskiner som bearbetar leran från obruklig till bruklig. Bland annat en k-märkt anordning som ser ut som en stor bakmaskin där leran blandas. På Gotland finns ett 40-tal krukmakerier men långt ifrån alla använder gotländsk lera. På Etelhem används mest lera från ön men även från Tyskland, England, Holland och Danmark.
Beröm av ett proffs
Nu börjar mitt drejande leda mot sitt slut. Och visst ser det jag skapat ut som en kopp. I alla fall tycker Torleif det. Han säger att jag gjort ett bra jobb och det känns bra att få höra av en mästare. Om jag skulle bränna min kalla ljusgråa kopp skulle den bli varmt rödbrun. Tyvärr är det omöjligt för krukmakeriet att bränna mitt och alla andras alster som skapas under familjedrejningen. Men jag får ta med mig koppen hem och det känns bra. Jag skär med en ståltråd i botten av koppen för att den ska släppa och efter tre försök ger den med sig. Torleif hjälper mig att ställa skapelsen på en kartongbit och glad och stolt bär jag med mig den till bilen och ställer den försiktigt i baksätet. Nu ska koppen hem och torkas i fem dagar innan jag vågar röra den igen.
Så jobbar vi med nyheter