SPRITFRI Ända sedan de yngre tonåren har spriten styrt hans liv. Sedan ett år är Micael Ulmstedt nykter, en vilja som till slut bottnat i djupet av honom själv.
I juli förra året satt Micael i sin bostad på landet och söp, som han gjort i så många år, ända sedan tonåren.
Nu var han 53, skakande av ångest, kroppen, psyket, allt var slut, mäsken i dunken hans näring, mitt i fyllan slogs han av en solstråle av klarhet, han hade nått vägs ände.
– Jag behövde hjälp, jag insåg till slut att jag faktiskt ville ha hjälp.
Efter så många behandlingar genom åren initierade av andra var känslan nu en egen vilja att bli fri.
– Så jag ringade min socialsekreterare och sa ”jag klarar det inte”. Jag trodde hon skulle skälla ut mig, istället sade hon ”det ordnar vi”. Och här är jag nu.
Vi pratar om det i den här intervjun, om det sargande missbruket, om spriten och narkotikan och åren i fängelse, men också om det nyktra nuet med helt andra värderingar, det han kämpar varje dag för att hålla sig kvar i.
Vi ses i stödboendet på Korpen-området i Visby, här har Micke ett rum med dusch och ett litet pentry. En plats att kalla sin, här väljer han aktivt nykterheten dag för dag. Några ord ur boken ”Varje morgon ny” ger hjälp på vägen.
Att vara nykter är ingen konst, det svåra är att leva nykter. Det är så han säger det, Micke, ”Greven” kallad.
– Man kan vara nykter med vita knogar, men att verkligen leva, där ligger svårigheten. Men när jag tänker bakåt...nej, jag vill inte dit igen. Jag värdesätter det liv jag har i dag så jävla mycket, att slippa vakna bakfull och fylld av ångest, det är skäl nog att klara mig igenom en dag till.
Låt oss trots det backa i tiden i den här intervjun, till den första fyllan när han bara var elva.
Bakom sig hade han en turbulent barndom flyttad mellan olika fosterhem och olika skolor, en stökig kille som skapade sina egna regler. Han var rebellen som skolkade och slogs och fick genom det någon slags status.
– Jag var aldrig mobbad och mobbade ingen, men kände alltid ett slags utanförskap.
För att du alltid flyttades omkring och sällan hade en fast punkt?
– Ja. Och då fick man ta till andra medel för att bli sedd.
Det var en skoldans i Eskelhem, Micke var elva och hade fått tag i en flaska Kir. Han tänker att han blev alkis direkt, så säger han, så många år senare.
– Jag blev sjuk som fan, men det andra var viktigare, jag fick mod och kunde fly undan, som att jag fick ett lugn inom mig.
Vad flydde då ifrån, minns du, vet du?
– Mig själv, utanförskapet...och så har det fortsatt hela livet, faktiskt. Även geografisk flykt, som man kallar det, jag har flyttat runt för att försöka byta liv, men det går ju inte. Men kommer aldrig ifrån sig själv.
Så fort det gick att dricka drack han, han rymde och stal; snus, cigaretter, brännvin, var sällan i skolan men lyckades till slut ändå läsa till sig ett slutbetyg i nian tillräckligt bra för att komma in på verkstadsutbildningen på Säveskolan.
Och så lämnade han Gotland och tog vägen till Göteborg.
– Jag fick jobb på en byggnadsfirma i 20-årsåldern, men jag söp mest. Jag ville supa. Och så kom jag i kontakt med amfetaminet.
Vi gör en skiss här bara, så många år, merparten av ett liv dränkta i sprit och ridna av ångest. Micke berättar, där vi sitter med var sin kopp kaffe, om ett liv utanför lagen, om knarket, stölderna, mc-gängen, avgiftningarna, rattfyllorna, fängelsestraffen som han satt av över hela landet.
– Totalt 16 år på kåken...de åren kunde man gjort något annat med. Du vet, jag blev hyperkriminell direkt, fick fem meter långa fingrar och snodde allt jag kom över för att finansiera drogerna.
1995. Hög på amfetamin går Micke in på posten i Borås, han har en pistolattrapp köpt på Hobbex i fickan, tar en kölapp och väntar på sin tur, går sedan fram till kassan och visar en handskriven lapp; ”Det här är ett rån”.
– Sedan får jag en påse pengar och hinner ett kvarter innan jag åker fast, polisstationen låg tvärs över gatan, det visste inte jag.
De spår en sådan handling kan sätta hos de drabbade reflekterade han aldrig över. Han dömdes till ett och ett halvt års fängelse, vilket han satt av på Sjumastarn i Visby. Han var en av de sista internerna där innan fängelset lades ner.
– Det var mitt sista långa straff, under den tiden kom jag till någon slags insikt, jag gick ett drogprogram och kom bort från tjacket. Sedan bytte jag i och för sig det mot sprit, men ändå.
Om spriten uppfunnits i dag hade den förbjudits, så tänker han, Micke. Så mycket som den förstör.
– Man lovar saker, minns inte vad man sagt, slåss och spelar fan...nej, den förstör så jävla mycket.
Han vet det av egen erfarenhet. Relationer som kraschat, med såväl flickvänner som några av hans barn, ett långt liv fyllt av svek och så många lögner.
Jag frågar om han känner skam, men nej, säger han, nej:
– Jag vet inget annat, det är så här livet blev. Men det är klart, allt jag lovat barnen, att hålla mig nykter och så...där skäms jag så in i helvete, det finns mycket ångest att hantera där.
”Det ordnar vi” sade socialsekreteraren där i juli i fjol och ett par dagar senare skrev Micke in sig i en motivationsgrupp på ADR i Visby, alkohol- och drog-rådgivningen.
För första gången tog han av egen fri vilja ut riktningen mot ett drogfritt liv, en vilja som bottnar i hans eget hjärta.
Att sitta där han satt, ensam, fylld av ångest, med skakande händer och en dunk mäsk, var inte längre något liv.
– Jag byggde upp en helt ny tillvaro, slängde allt jag ägde, kläder, porslin, allt, och skaffade nytt. Det var mitt sätt att komma bort från det som var...och nu bor jag här, i de lokaler som tidigare tillhörde tillnyktringsenheten.
Så här har du varit många gånger?
– Ja, du...här har jag varit på besök.
Han tog ett återfall och det kunde blivit det sista han gjorde, det var i slutet av april i år, han hade slarvat med sina hjärt- och diabetesmediciner, pulsen rusade och han slutade på akuten. Efter avgiftningen valde han nykterheten igen, än mer självklar.
Från att ha suttit inne i totalt 16 år, där enda tanken var att komma ut och fortsätta sin bana, har han nu helt andra mål.
Nykterheten har givit honom andra värderingar, har prisar missbruksvården på Gotland och han trivs i sitt stödboende,
– Att ta en fylla nu är att spela roulette med livet, det vet jag. Jag värdesätter att slippa vakna utan ångest, utan jakten på brännvin.
Men det är ett arbete att gå igenom, det vet han. Ochm varje morgon krävs ett aktivt beslut: I dag håller jag mig nykter”.
För Micke gäller det, säger han, att ständigt vara på sin vakt och att deala med sig själv. Så lätt är det att falla in i gamla beteenden.
– Jag kan känna ”i dag är jag för trött för att gå på AA” men då är jag farligt ute, det vet jag. Det minsta jag släpper min gard kan det vara klippt. Tröttheten blir en undanflykt så jag tvingar mig dit ändå.
Det är bland annat via det tolvstegsprogram som AA, Anonyma alkoholister, tillämpar som Micke vårdar sin nykterhet.
Han gör det med hjälp av avvänjningsmedlet antabus, den livsnerv han avser att hålla fast vid länge än, samt gemenskapen hos AA.
– Jag gick på AA för många år sedan, men då var det efter påtryckningarna från andra. Jag var aldrig motiverad på riktigt. Efter mötena gick jag hem och söp eftersom det pratades så mycket om brännvin, men nu är det annorlunda, nu kommer viljan inifrån.
Gud har stor plats i tolvstegsprogrammet, ”Gud ger mig sinnesro”. Men gud är den var och en gör honom till, för Micke betyder det ”Gemenskap utan droger”, det bygger hans tro i dag.
Jag frågar om han ibland tänker att livet kunde blivit annorlunda, och det gör han, säger han.
– Det är det jag jobbar mycket med nu, att gå bakåt i tiden, det är som ett sorgearbete. Men det är som det är, det är det jag måste förhålla mig till.
Han kan säga ”nej” nu, säger han. Lyssna på sin egen röst, ta en dag i taget, när livet sätter honom på prov kommer den styrka fram han tidigare inte visste att han hade.
I dag umgås han praktiskt taget bara med nyktra alkoholister, har etablerat god kontakt med några av sina barn och undviker de gamla miljöerna, men de gamla bekantskaperna i det så kallade ”A-laget” är fortfarande kompisar.
– Jag är volontär på härbärget, de brukar ge mig en dunk i ryggen och tycker det är jävligt kul att det går bra för mig, det värmer, så klart.
Micke har vid några tillfällen berättat sin livshistoria i Visbys kyrkor, han vill även gärna få chansen att berätta i skolor för de flödande mängderna narkotika på ön gör honom bekymrad, rädd, nästan.
– De flesta som hamnar där jag hamnade har min bakgrund, kan jag bara hjälpa någon enda bort från skiten är det värt det.
Varför ställer du upp på den här intervjun?
– Precis just därför, för att jag är helt öppen med vad jag varit med om och för att kanske kunna hjälpa andra. Det är bara att ta kontakt.
Sätter du i och med det här i någon mening också en press på dig själv?
– Ja, kanske...och jag behöver nog den, jag går på blås- och urinkontroller också, det är bra för mig just nu.
Hur mår du i dag?
– Jag mår bra. Ingen trodde jag skulle lägga ner, inte jag heller. Men det finns inga hopplösa fall, bara viljan kommer inifrån.