Framgång är att rulla över kanten

Som om vi inte riktigt vet vilka vi är för varandra, Linnea Gustafsson och jag, när vi träffas några dagar efter orienterings-VM i Ungern där hon i sen augusti vann silver i sprint.
Är vi två personer som känner varandra? Är vi två orienterare som möts? Eller är vi journalist och intervjuad?
Jag tror det blir ett slags mellanting. Som om det egentligen skulle ha så stor betydelse.
* * *
Kaffe till mig, te till Linnea, kakor i korgen och VM-medaljen med sitt rödvitgröna band där borta på skåpet.
Det är mycket succé i luften och Linnea är på bild i alla tidningar dagen då den här intervjun görs.
Men vår träff är bestämd sedan flera veckor och att det sen kom ett gnistrande silver emellan, ja, det hade väl ingen kunnat tro.
- Jag hade väl tänkt att kunna ta en medalj någon gång, om några år kanske, som hon säger.
Men det är inte sport vi ska prata om, vi ska prata om att somna.

Känner sig inte som stjärna
I alla fall börjar vi där, för Linnea och knappt jag heller har en aning om vart det här samtalet ska ta vägen. Så:
Vad gör du när du inte kan somna?
- Jag har sällan svårt att sova, faktiskt. I så fall går jag upp och kör en avslappningsövning på golvet, jag har ett band jag lyssnar på
Så pass?
- Ja, jag brukar göra det varje kväll, för att gå ner i varv. När jag inte somnar har jag oftast inte gjort övningen.
Men kvällen före en VM-final...jag skulle vara skitnervös!
- Nej, jag var fokuserad, men såg också till att vara trött när jag gick och la mig...så det gick bra.
Samma dag du blev femma i långdistansen i VM, vilket egentligen imponerar mer på mig än sprintsilvret, blev jag fyra i en tävling i Bredaryd, klass H45. Exakt hur impad är du av det?
- Ja, alltså...hur många var med och är du nöjd med loppet och...
25 kanske. Bommade nån minut.
- Ja, då så, då är det väl bra, eller hur?
Tack för det. Men du, VM avslutades med bankett, vet jag. Var det mycket dricka där?
- Nja...det var öl under sittningen, men jag gillar inte öl. Sen var det vanlig bar, men jag var ju trött efter tävlingen och hade inte hunnit vila, så...
...det blev en billig kväll!
- Ja, haha, det kan man kanske säga.

Linnea Gustafsson är orienteringsfostrad i Visborgs OK, tävlar nu för OK Hällen utanför Nyköping samt i svenska landslaget, där hon ingått i två säsonger och redan är etablerad.
Sedan intervjun gjordes har hon varit på träningsläger i Norge. Den här helgen tävlar hon i SM i Småland.
Jag har träffat Linnea många gånger och vi har tränat en del ihop. Vi som är aktiva inom orienteringen på Gotland känner alla varandra, mer eller mindre.
Men trots det känns det lite konstigt när jag ska hem till henne med block och penna. Det är det där med de olika rollerna. Så utomordentligt fånigt egentligen.
Jag var nästan lite nervös...du är ju stjärna nu, för tusan!
- Haha, jag tycker nog inte jag är så himla annorlunda. Men jag kan ju förstå att en del tänker så...liksom, när jag var yngre och man såg på landslagstjejerna...sen har jag successivt närmat mig dem och då inser man att de är ju bara vanliga människor.
Men jag är inte precis "yngre".
- Nej, och jag har inte ändrat mig, så det är lugnt.

Humörmänniska
Men är det inte tråkigt, egentligen. Medalj i VM men ändå är allting precis som det var?
- Nej, jag tycker det är viktigt att förbli den man är. Att jag sen gjort något bra och är stolt över det, det är en annan sak...men min syn på mig själv har inte förändrats.
Framgång, Linnea. Beskriv den...vad har den för färg, hur låter den, hur känns den...
- Vadå? Färg...? Inte vet jag...
Jo, kom igen, flumma lite!
- Ja, alltså...det är som att åka i en liten vagn uppför mot en bergkant och man vet inte vad som väntar där bakom krönet och sen rullar man över kanten och...sen seglar man bara ut, man bara flyger och shit, va coolt! liksom.
Låter härligt.
- Ja...hisnande!

Linnea äter gärna mjukglass, har två kuddar i sängen men använder bara en och barndomens viktigaste gosedjur hette Koalan. När jag ber henne nämna någon som är snygg, säger hon "pass" till vidare.

Linnea är för det mesta glad, det är den bild jag har av henne. Skrattar ofta, tänker positivt.
- Jo, jag försöker var glad. Jag tror att tillstånd smittar...är man glad får man glädje tillbaka.
Var gör du av din svärta?
Linnea funderar en stund, passar på att spilla ut te på bordet och far i väg efter en trasa.
- Jag är nog ganska mycket humörmänniska...här hemma kan jag nog vara lite dryg, blir lätt irriterad. Ett starkt drag i mig är att jag väldigt gärna vill få saker som jag vill ha dem, jag kan nog krångla rätt mycket ibland.
Hur påverkas ditt liv av det?
- Jag är rätt driftig, målmedveten och noggrann, snudd på pedantisk, faktiskt. Hos mig har till exempel alla saker en plats. De inte ligger där, men de har en plats. Går nånting emot kanske jag städar lite och då känns allting bättre, haha.

Drömmen om ett hus
Är den stark, din mörka sida?
- Jag har ganska stor benägenhet att falla in i negativt tänkande, men jag har lärt mig att upptäcka det, det kan jag tacka idrottspsykologin för.
Berätta?
- Ja, alltså...man har inte kontakt med tanken, liksom. Man kan ha skrivit en dålig uppsats eller sagt någon dumt till någon...då får man försöka reparera det eller bara gå vidare. Jag har nog lärt mig att man inte kan vara bra på allt hela tiden.
Kan man inte?
- Nej, haha, och att man måste vara ödmjuk mot sig själv.
Har det varit en svår insikt?
- Det har tagit tid. Men nu kan jag tänka, inför en uppsats till exempel, att jag ska skriva okej och att det räcker. Eller om man bjuder någon på middag, det behöver inte vara så märkvärdigt, det viktiga är att man är DÄR, att man är närvarande i situationen.
Så vad blir det för middag?
- Jag gjorde en lasagne i somras, den var helt okej. Och en svamprisotto.

Linnea studerar till sjukgymnast, en termin återstår. Sedan ett halvår bor hon i lägenhet i Norrköping, men det är tre år sedan hon lämnade Gotland.
Jag frågar om hennes drömmar i livet och hon säger att det är ett hus på landet som hon renoverat själv:
- Tidigare tänkte jag att det skulle ligga på Gotland, men nu vet jag inte. Och så en egen familj...det grundläggande, liksom.
Om tio år...hur ser du tillbaka på den här tiden i livet då?
- Då är jag 33...då har jag lärt mig mycket mer om mig själv, hur jag fungerar mentalt. Jag tänker nog på en ung och kanske lite brådmogen tjej...men det kommer att vara lite häftigt också att se tillbaka, de första åren i landslaget...
I år har du varit i Norge, Finland, Spanien, Lanzarote, Taiwan, Slovakien och fyra gånger i Ungern med landslaget. Jag har varit i Blekinge som längst. Utan landslag.
- Visst är det fantastiskt...det är verkligen ett privilegium att få se så mycket, alla små byar...jag önskar man kunde gå in till folk och se hur de har det, jag brukar tänka på det. Och det skiljer så mycket mellan länderna...Portugal med sina kaklade hus, i Ungern har de spetsgardiner och en galen hund i trädgården.
Hur tänker du när du tänker på Gotland?
- Det är alltid hemma, det är där jag kommer från. Efter VM var det naturligt att komma hit. Till lugnet, allt är som det alltid varit. Det finns en stor trygghet i det.

Mamma Lena och pappa Robert var på plats i Ungern. Den här dagen fixar de fika och visar egna VM-filmer på datorn. Jag frågar Linnea vilken av alla Robert Gustafsson som finns hon tycker är roligast.
- Jag kan skratta åt pappa ibland. Som när vi varvade vid målet, det var ett väldigt liv och mitt i allt hörde jag nån jäkla dåre som gapade och skrek mer än alla andra och det var ju han. Men han skulle nog inte funka som komiker på en scen, precis.

Linnea säger att hon säkert uppfattas som tråkig. Träning varje kväll, ofta blir svaret "nej" när studiekompisarna undrar om hon ska med ut.
Men det är ett val hon gjort. Och hon vet att det betalar sig efteråt.
Med upplevelser. Och medaljer.
VM-silvret är hennes bästa, men bronspengen från World Games i Taiwan i juli är snyggast för den har en liten blå pärla man kan snurra på.
* * *
Ja, just det. Hon sa ju "pass" istället för att nämna någon som är snygg. Så jag tar upp ämnet igen.
Efter lång tvekan säger hontill slut "Thomas Lövkvist", elitcyklisten.
- Vi tränade ju orientering ihop förut. Man tyckte han var helt knäpp när han började cykla, men det gick ju bra. Det är lite roligt att känna honom, faktiskt.

Framgång är att rulla över kanten

Jag har intervjuat VM-medaljörer förr. Ganska många, under mina tidigare år som sportjournalist.Men att vara hemma hos en.Som jag dessutom känner.Och faktiskt tränat en del tillsammans med.Det är i sanning lite...märkligt.