Förtjänar inte alla en dräglig ekonomisk tillvaro?
Samtidigt ligger där en kvalmig självrättfärdighet i detta som får mitt inre att revoltera. Jag har ärligen svårt att tycka synd om de som rättfärdigar sin vrede över sina usla pensioner med att nog har just DE jobbat hela livet och just DE har gjort sig förtjänta av en dräglig pension.
För visst förtjänar väl även de som i längre perioder varit anställningslösa, sjuka eller uppfostrat barn och därmed inte skrapat ihop till en skälig ålderspension en uthärdlig tillvaro på ålderns höst?
Är inte alla värda en dräglig tillvaro?
Vad som saknas i Sverige av idag är en uttalad politisk strävan att utveckla ett mänskligare och tryggare samhälle. Med hjälp av en jämlikare skatte- och fördelningspolitik skulle det gå alldeles utmärkt. Pengarna finns ju här.
Det skulle heller inte skada med mer omtanke för de mest utsatta i samhället. Detta kan vi (utöver i vår vardag) med solidarisk kraft själv påverka när vi vid valurnorna röstar fram partier som har hela folkets bästa för ögonen istället för partier som enbart vill tjäna den mer välbärgade delen av befolkningen.
För att detta ska bli verklighet krävs att fler av oss åsidosätter den egna krassa egoismen när vi lägger våra röster.
Kan vi det, vill vi det?
Jag hoppas.
Så jobbar vi med nyheter