Formgivaren Tove Adman
Hon flyttar så gott som hela produktionen till Östergarn.
- I telefonkatalogen står det nog "konstnär" eller "skulptör", men numera är det riktigare att säga "företagare" eller "formgivare", Eller varför inte "företagsam" helt enkelt, funderar Tove.
Överallt omkring den gamla macken på vägen ned mot Sandviken i Östergarn finns prov på Tove Admans företagsamhet. Små och stora föremål i finurligt formgiven betong. Allt från dukklämmor till utebordet och ljus-klot till stenplattor, bordsskivor och betongstolpar. Och inomhus myllrar det av admanska påhitt: Den sirliga ljusstaken av betong är en av Toves storsäljare. Ljuskronan i samma material är en prototyp som håller på att finna sin form.
Tove Adman har alltid varit en påhittig kreatör, men formgivning trillade hon i på ganska sent i livet.
- Jag har egentligen aldrig tänkt att jag skulle bli något, utan jag har hela tiden hållit på med grejer.
Efter skolan gick hon konstnärliga utbildningar och började måla. Ett måleri som blev alltmer stramt till sitt uttryck och som till slut sprängde ramarna och utvecklades till skulptur. Det passade Tove bättre. Måleriet hade krävt en ständig koncentration. Skulpturens mer hantverksmässiga skapande var mer vilsamt. Men att leva som konstnär är tufft och trots att Tove hade flera stora projekt på gång 1993 bestämde hon sig för att växla spår och satsa på formgivning. Första produkten blev den sirliga ljusstaken med ljus i formgjuten stearin och framgången kom direkt efter första mässan. Sedan har det rullat på med en jämn ström av produkter: Inredningsdetaljer och bruksföremål i aluminium, trä, gummi och betong. Allt med samma behagligt lekfulla form.
Är det inte konst ändå?
Nej inte alls, slår Tove Adman fast.
- Konst har en djupare tanke och en mening utöver estetiken. Med konsten vill man berätta något. Det här är produkter.
Sitt estetiska sinne har hon naturligtvis nytta av i formgivningen, men också av sitt enorma idéflöde. Tove Adman har aldrig haft idétorka.
- Nej, det är snarare kö i huvudet. Det kan bli som krockar där inne när jag ska bestämma mig för vad jag ska hålla på med. Jag är ganska flippig. Just nu håller jag på med säkert tio olika produkter.
Men något innovationsbidrag har Tove aldrig sökt. En sådan ansökan är ju förenad med tidsödande pappersarbete. Och så ska man göra marknadsundersökningar.
- Hur skulle det gå till egentligen? Man kan ju inte fråga en vettig människa om de skulle vilja ha en ljuskrona av taggtråd eller ett snapsglas i gummi.
Tove Adman utgår i sin formgivning ofta från vad hon själv tycker om och behöver. Den lilla fotpallen med en värmande lampa inuti kom exempelvis till den där vintern när Tove frös om fötterna och gick och väntade på att få kamin installerad i macken.
Tove har inget körkort. Den här veckan ska hon börja en intensiv körkortsutbildning, men tidigare har hon tagit sig fram med epatraktor och buss och många gånger har det varit enklare för henne att själv tillverka det som hon velat ha. Visst kan det ta tid, men genom sitt eget skapande har hon inte bara fått det precis som hon önskat, utan också fått den tillfredsställelse som bara det egna skapandet ger.
- Och vad ska man annars ha tiden till? Jobba ihop pengar och gå i affärer?
Sedan Tove Adman 1993 köpte macken vid Filippuse har hon haft sin bas här. Tove älskar Östergarn.
Hon växte upp i Roma och när syskonskaran Adman skulle åka och bada var det hit de styrde sina cyklar.
I takt med att macken har moderniserats och byggts till så har hon stannat här under allt längre tider under året. Och till sommaren kommer Tove Adman att flytta så gott som hela sin produktion hit. En person kommer att få heltidsjobb i hennes företag och med tiden kan det behövas ännu mer personal.
Men Stockholm lämnar hon inte. Även om många av Toves idéer springer fram ur vad hon vill ha i sitt hem just här så behöver hon ändå influenserna från Stockholm.
- Här i Östergarn är det ju ingen som dricker kaffe latte, säger Tove och ler. Allt förändras så mycket snabbare där än här.
Så jobbar vi med nyheter