SLITE Under hela sitt yrkesliv höll Tobias Rawet tyst om sina upplevelser i nazisternas koncentrationsläger. När han fyllt 60 började han tala. ”Varje gång jag berättar är jag där igen”.
Tobias Rawet var bara tre och ett halvt år när Tyskland i september 1939 annekterade Polens andra stad Łódz, gav den namnet Litzmannstadt, döpte om huvudgaten Pilsudskiego till Hitlerstrasse och senare på hösten inrättade ett ghetto i stadsdelarna Baluty och Gamla stan för stadens 270 000 judar.
Där kom han med sin familj att inhysas i den dragig och mögelluktande lägenhet på Siegfridstrasse 81.
Han visste ingenting då, ingen visste något. För lille Tolek, vilket är Tobias polska namn, var allt naturligt, precis som det är för all världens barn som anpassar sig till allt.
Kanske kom det att bli hans verkliga räddning, att han bara var just ett litet barn som aldrig upplevt någon frihet.
– Ja, jag tror det, jag visste ingen annat än ghettot och lägret jag hamnade i. När jag ser bakåt har det trots allt gått bra för mig i livet, säger han.
Jag intervjuade Tobias Rawet på Du&jag-uppslaget för ett år sedan då han besökte konfirmanderna i Norra Gotlands pastorat. Åter på ön träffar jag honom en andra gång, nu för att tala om tiden efter andra världskrigets slut. Vad gör en människa med det bagage hon tvingas bära?
Kyrkan i Slite är fylld av konfirmander och föräldrar när Tobias berättar sin historia, från småbarnsåren i Łódz ghetto, via transporten i boskapsvagnar till koncentrationslägret i Ravensbrück, norr om Berlin, och så småningom fredsdagen den 1945 då ryska armén öppnade dörrarna mot resten av livet.
I en och en halv timme sitter åhörarna knäpp tysta. Tobias är en av de allt färre som kan vittna om ondskan.
Om nazisternas utrensning av barn och gamla, om järnvägstransporten i den där boskapsvagnen till fångnummer 79 295 i Ravensbrück, om högarna av lik, om vakternas vrål ”Raus, schnell”. När som helst kan Tobias höra ljuden, känna lukterna, se det han såg som åttaåring.
Och mer: Det ljumna vattnet med potatisskal, tusen personer i varje barack, liken som knuffades till golvet för att ge bättre plats på träbritsen. Bilder evigt fastbrända. Några rader här bara, för generationer sår som aldrig riktigt läker.
”I dag vet vi” säger han många gånger under den föreläsning han förfinat genom åren och hållit för hög och låg; på skolor, på pensionärsmöten, i kyrkor och på minnesstunder för Förintelsen i såväl Sverige som Tyskland.
– I dag vet vi, då visste vi ingenting. Ingenting visste vi om Wannsee-konferensen den 20 januari 1942 där nazisterna tog beslut om ”Den slutliga lösningen på judefrågan, säger han.
”Den slutliga lösningen” som skulle innebära att elva miljoner judar, romer och andra ej önskvärda mördades av nazisterna under de där 40-talsåren.
Tobias Rawet bor på Södermalm i Stockholm med sin hustru sedan 57 år, Monica. Hon är judinna men född i Sverige.
Länge levde hustrun i ovisshet kring vad hennes make faktiskt gått igenom, och gör så till viss del än, precis som deras tre barn.
– Jag har aldrig suttit ner med dem och berättat. Det kommer för nära. Inte heller när jag träffar andra överlevande pratar vi om vad som hände. Familjen har sett mina föreläsningar, på det sättet har de fått veta.
Det var så det var, även i Tobias föräldrahem: det pratades aldrig. Mamma och pappa, vilka mirakulöst nog båda överlevde och återsåg varandra, bar sina minnen i tystnad. Det kom att bli deras sätt att härda ut.
Men om natten var de skyddslösa, då reds de av maror.
– ”Inte mig, inte mig”. Varje natt skrek hon på jiddish, mamma: ”Inte mig, ta inte mig!”.
Klockan åtta på morgonen den 28 maj 1948 klev familjen Rawet av tåget på Stockholms central och togs om hand av en morbror som länge bott i Stureby.
De hade försökt bygga ett nytt liv i Łódz, men antisemitismen och kommunismen bredde ut sig och de valde till slut att lämna allt för sitt nya land.
– Det gick bra för mig, jag lärde mig svenska, fick kompisar, tältade på Gotland, pluggade till ingenjör och fick ett bra jobb på Ericsson, gifte mig och fick barn.
Det förflutna låg inkapslat och undanträngt, inte ens mardrömmarna kom åt honom, de som red hans mamma så. Hur är det möjligt att förtränga all denna förnedring, alla dessa minnen, tänker jag.
Hur är det möjligt, Tobias?
Han sitter tyst ett tag, åhörarna i kyrkan har gått hem:
– Jag satsade på jobbet, på familjen. Jag drog ett streck och bestämde mig att börja på nytt. För mig var det enda sättet. Men mamma och pappa...de bröts ner av det de varit med om.
Mamma dog 91 år gammal som ett paket, pappa dog långt tidigare i lungcancer, båda var de själsligt märkta av interneringen. Så blev det, livet.
Tobias är glad, pigg och vältalig, full även av alldagliga minnen. Jag skjutsar honom till flygplatsen efteråt och han berättar anekdoter från sina år utomlands som chef inom Ericsson-koncernen; fem år i Spanien, två i Brasilien.
Vi tar en sväng runt gamla Ericsson-fabriken i Visby, den han besökt så många gånger.
– Ja, just det, säger han. Där gick man in! Du vet, det är så länge sedan jag var här! Men så roligt att se!
...de tysta åren, tänker jag. Då ingen visste, då han inget berättade, då ingen frågade...
Så fylld av berättelser är han, som den där om hans huvudsakliga mål tidigt i yrkeskarriären: Att få en fast plats i ”Himmelska mumset”.
– Det var den personalmatsal där cheferna åt, skrattar han. Det var målet jag såg framför mig, att varje dag kunna äta där.
Och det lyckades du med?
– Absolut. Och jag fick en fast parkeringsplats också! Är det inte märkligt vilka saker vi människor strävar efter!
Men som i det mesta vi gör finns det förstås en bakgrund och orsak, vilken han gärna varit utan.
– Det har med den tiden att göra, så klart. Att sätta upp små mål för att överleva dagen, komma över en brödkant eller ett potatisskal. Jag var hungrig i fem år...då lär man sig ta ett steg i taget.
Det finns även annat som går att härleda. Han läser aldrig böcker eller ser film som handlar om mord, det har han sett tillräckligt av. I månader bytte han aldrig kläder, nu vill han ha god tid på sig om morgnarna för att hinna duscha.
– Och det där med maten är viktigt. Maten ska ätas upp, inte kastas, frysen ska vara full. Vi lagar ofta mat till tre, för att det ska räcka och om någon kommer på besök. Det finns alltid något i reserv.
Elva miljoner människor mördades av nazisterna men Tobias lyckades ta sig igenom alla nålsögon, dels tack vare förfalskade dokument men mest genom en osannolik tur. Han var ett av bara 65 barn från ghettot som överlevde.
Reflekterar du över det?
– Det är klart att jag gör. Jag köper inte lotter längre, skrattar han. Men att jag lever berodde på två saker: på min mamma, som alltid gjorde allt för mig, du vet ju hur mammor är! Och att jag var på rätt plats vid rätt tidpunkt.
Det är samma sak vi ser i dag, in i vår tid, menar han. De som tar sig hit från Syrien, Afghanistan och andra härdar:
– De var på rätt plats, det befann sig inte där bomben slog ner, de överlevde och fick nya chanser.
Den 17 mars 1992 slog sig Tobias ner i tv-fåtöljen och fick i ett nyhetsinslag se hur svenska nynazister på Arlanda tog emot den franske professorn Robert Faurisson, som inför kamerorna hävdade att Förintelsen aldrig ägt rum.
I den stunden bestämde han sig för att inte längre tiga.
– Det han sade var att mitt liv var en lögn, att jag aldrig sett liken ligga på hög, aldrig varit i en barack med andra lägerfångar. Jag var 56 då och bestämde mig för att vid 60 gå i förtidspension och ägna resten av livet åt att berätta min historia.
Det har han gjort sedan dess, flera gånger i veckan, allt arvode går direkt till organisationen ”Förintelsens överlevande i Sverige” där han verkat som ordförande.
– Jag är besjälad av att berätta vad som kan hända om antidemokratiska krafter tillåts ta över samhället och om inte allas lika värden respekteras.
Och varje gång, säger du, kommer du tillbaka till den där tiden.
– Ja, varje gång. Vissa händelser tar mig hårdare än andra. Som min kusin Joel, han som var min bästa vän i ghettot, en dag var han plötsligt borta och jag förstod ingenting...det blev ett trauma.
”I dag vet vi” säger Tobias. Det vi vet, genom efterlämnade dokument, är att femåriga Joel fördes i lastbil till förintelselägret i Chelmno och gasades där ihjäl, precis som ytterligare 300 000 judar.
”Då visste vi ingenting, i dag vet vi”.
Tobias har levt ett bra liv, tycker han. Han har alltid känt livsglädje, ”det jag varit med om gör att jag måste ta tillvara på livet” säger han.
Svårast av allt är att inte ha haft någon barndom. Ingen lek, inga leksaker, det är år som aldrig går att få igen. Något hat känner han inte, det har han inte råd med, tycker han. Hatet är ett gift som drabbar hataren mest.
– Och vilka skulle jag i så fall hata? Nazisternas barnbarn? De har aldrig gjort något ont.
Det blir allt färre kvar som kan vittna om Förintelsen, hur tänker du kring framtiden?
– För det första är min föreläsning ordentligt dokumenterad, det finns i dag ungdomar som börjat berätta far- och morföräldrar som överlevde, det är bra. Vi får aldrig glömmas, aldrig, aldrig glömmas.
Hur känns det att vara en överlevande?
– Jag tänker att jag inte är märkvärdigare än någon annan, bara det att jag har en historia att berätta som kan fungera som varning. Vet du, många frågar mig om man kan jämföra Hitler med Donald Trump.
Kan man det?
– Ja. Båda har blivit valda i demokratiska val, det visar att vi måste vara på sin vakt även i en demokrati.
Magnus Ihreskog
magnus.ihreskog@gotlandstidningar.se