Företag tar strid om metallsökare
När kulturminneslagen 1991 kompletterades med ett generellt förbud att använda metallsökare föll omsättningen för importföretaget Wakebo AB i Mölndal snabbt från 800 000 kronor till knappt 20 000 kronor.
Det är fortfarande tillåtet att importera, sälja och äga metallsökare i Sverige, men i och med att det är förbjudet att använda utrustningen är marknaden nästan obefintlig.
I slutet av 1980-talet omsatte Wakebo AB omkring 800 000 kronor per år. Företaget importerade engelska metallsökare som såldes till ett 20-tal återförsäljare. Efter det att lagen ändrats sjönk försäljningen drastiskt till 15 000- 20 000 kronor per år. Sedan ett år tillbaka är företaget vilande.
Hårda regler
Det svenska förbudet mot metallsökare är unikt. Inget annat land har så hårda regler. Håkan Wahlin vid Wakebo AB tycker tillsammans med amatörarkeologen Svante Tibell att förbudet har så orimligt stora proportioner att det strider mot EG-fördraget. De har därför gjort en anmälan om handelshinder till Kommerskollegium, dit företag som anser sig ha problem med den fria rörligheten på den inre marknaden ska vända sig.
För att inte bryta mot EG-fördraget föreslår Håkan Wahlin och Svante Tibell att användning av metalldetektorer ska tillåtas på områden som inte är fornminnesmärkta. Så är det i flera andra EU-länder. De kan även tänka sig en form av licens för användning av metallsökare. Licensen skulle sökande få efter att ha förvärvat erforderliga kunskaper.
Störst problem på ön
Gotland är med sina många skattgömmor det län som är mest utsatt för plundring med metallsökare, slog Brottsförebyggande rådet fast i en rapport tidigare i år. På ön infördes förbud mot att använda metallsökare redan 1985. Genom ett tillägg till kulturminneslagen 1991 utökades förbudet till att gälla hela landet. Militären och Riksantikvarieämbetet är den enda som är undantagna från förbudet, övriga måste söka tillstånd hos länsstyrelserna.
Rikantikvarieämbetet har fått möjlighet att yttra sig i frågan. Ämbetet anser att Sverige, till skillnad från andra länder i Europa, har ett unikt fornlämningsbestånd som behöver ett bra skydd. Till det ska läggas den svenska allemansrätten som ger människor möjlighet att fritt röra sig i markerna, en rätt som i kombination med de många fornlämningarna gör det svårt att kontrollera om brott mot kulturminneslagen begås. Därför bör förbudet vara kvar, anser Rikantikvarieämbetet.
Att peka ut särskilda områden där förbud mot metallsökare ska gälla skulle bli svårt. Det finns i dag cirka 1,5 miljoner kända fornlämningar fördelade på drygt en halv miljon platser. Mängden fornlämningar gör det praktiskt ogenomförbart, säger Riksantikvarieämbetet.
Det håller inte Håkan Wahlin och Svante Tibell med om. Innan lagändringen 1991 gick det utmärkt, påpekar de.
Departementsfråga
Kommerskollegium slog förra året fast, att förbudet innebär ett handelshinder. Undantag kan dock enligt EG-fördraget medges för att skydda nationella skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt intresse, under förutsättning att restriktionerna står i proportion till skyddsbehovet.
Frågan om proportionerna är rimliga har inte Kommerskollegium tagit ställning till, utan man har lämnat ärendet vidare till Kulturdepartementet "för lämplig åtgärd". Frågan bereds för närvarande vid departementet. När den är avgjord är oklart.
- Blir det ingen lagändring är vi beredda att driva ärendet vidare till EG-domstolen, säger Svante Tibell.
Så jobbar vi med nyheter