DU&JAG Det är drygt sex år sedan krisen, men nu har Patrik von Corswant på nytt skaffat kor till Stafva gård. ”De symboliserar lugn, stabilitet, trygghet och kan visa oss människor en värld vi inte vet så mycket om” säger han.
Det är 18 kor av österrikiska rasen Flech vie som sedan en månad vankar omkring i en hage på Stafva gård. Ännu lite skygga ryggar de tillbaka när vi kliver över stängslet.
Patrik pekar bort över fälten:
– Där borta ska de beta över sommaren, kött och mjölk är en biprodukt, mitt fokus är att skapa en bördigare mark, säger han.
Sex år har gått sedan den tunga krisen på Stafva gård då Patrik, som han beskriver det, befann sig i fritt fall.
Strax innan besöket hos de sävliga djuren har vi suttit i boningshusets kök och Patrik har berättat om den inre resa och det yttre stålbad som lett honom till den han är i dag.
– Jag lyckades erövra mitt eget inre och stävja det kaos som rått där, säger han.
Vi ska prata om det i den här intervjun, om de tider i livet då allting ställs på ända.
Patrik von Corswant är femte generationen som driver Stafva gård i Barlingbo, sedan herrgården 1866 köptes in i släkten av Arthur von Corswant. 2012 såldes 75 procent av gården för att rädda ekonomin, vi återkommer till det.
Livet blir som det blir, baserat på de val vi människor gör i givna situationer. Patrik valde exempelvis att bli bonde, trots att det närmast var ett skällsord under gymnasietiden.
– Det var innan ”Bonde söker fru”, det, skrattar han. Och kock ska vi inte tala om! Kockar var fyllon som skalade lök ute till sjöss. Ändå kom odling och mat att bli mina huvudspår.
Det just sagda som en utvikning efter min fråga om det var givet att han skulle ta över gården efter pappa Gunnar och mamma Gudrun när den tiden var inne.
Det var det inte, i gymnasiet – vilket han hoppade av några månader före examen, ”jag skulle ändå fått usla betyg” – gick all kraft åt att passa in i gänget.
För vad i livet är för övrigt givet och självklart?
– Precis. De som säger att något är självklart vet nog inte riktigt vad de pratar om, det finns alltid val att göra, alltid för eller emot.
Men sedan skoltiden var över och det blev hans eget ansvar att forma livet blev det till slut ändå lantbruket som drog. Han läste in sin examen och påbörjade lantbruksutbildning i Kalmar, vilket kom att tända den slutliga gnistan.
1999 flyttade han hem och tog över driftansvaret för mjölkproduktion, växt- och skogsodling.
Väl preparerad efter utbildning och arbete på flera platser i landet, resor i världen för att skaffa inspiration, idéer och kunskap styrde han verksamheten via noggranna analyser och variabler dokumenterade på excel-ark.
– Jag kvalitetssäkrade gården...men inte mitt äktenskap, kan man säga. Det kom alltid i andra hand, fast jag inte såg det då. Skilsmässan var det värsta jag varit med om, allt blev kaos.
För så var det. Under utbildningen i Kalmar hade han träffat den som kom att bli hans första fru, Ann, men nu, i 2000-talets gryning, höll det inte längre.
Han tystnar för en stund, Patrik. Det gör han annars sällan, han berättar ordrikt om lösdriftstänk, spannmålspriser, stödbelopp och det biologiska skeendet i fotosyntesen, men här tystnar han för en stund, säger:
– Jag analyserade allt, allt, allt som hade med gården att göra men var dålig på att ta hand om mitt inre. Sådant pratades det aldrig om under utbildningen, att man skulle ha känslor, det var bara dravel. Men nu kom allting över mig.
Känslor är sådant som livet lär oss.
– Ja...jag provade allt, terapi, gick hos psykolog, provade frigörande andning, allt! Det var till slut andningen som blev vägen ut. Eller in, kanske man ska säga.
Frigörande andning fungerar som en bro mellan det medvetna och det omedvetna, med syfte att reducera oro, stress och ångest och samtidigt skapa större känslighet för kroppens egen intelligens, läser jag på olika sajter på nätet.
Den två dygn långa ”Mirakel-kursen” i Stockholm som han anmälde sig till, en kurs med syfte att hitta såväl sig själv som sina andliga bröder och systrar, ändrade själva förhållningssättet till det mesta, säger han.
– Det hade varit så mycket ”locket på”, nu vällde allt fram, det blev en själslig befrielse för mig som gjort mina analyser och alltid velat kontrollera allt. Att våga släppa kontrollen! Jag kände plötsligt känslor som jag kunde tillåta mig att vila i. En ödmjukhet inför oändligheten, i någon mening.
Och hur överraskande var det?
– Mycket. Jag minns jag satt på bussen i Stockholm och kände att ”jag älskar alla!”. Jag fick en nyckel till vad som gått snett i äktenskapet, att jag bara ville åka hem och förklara!
Du pratar mycket om dig själv som en analytisk person.
– Ja, och det har jag nog egentligen inte sett förrän jag vänt mig bakåt, jag har en enda lång harang av analyser på mina excel-ark, frågan är vad jag ska ha dem till!?
Kanske är det kopplat till ett bekräftelsebehov, som den äldste son han är, tänker han. Kanske, han vet inte säkert.
– Jag är en risktagare, en orädd natur, det har vuxit fram med tiden. Jag vågar satsa, ta nya initiativ. Vilket så klart är en motsägelse till att jag gillar att ha och ta kontrollen. Det är en svår balans, där. Men frågan är vem jag tar riskerna för!?
I samband med att Patrik erövrat sin inre värld träffade han sin andra och nuvarande livskamrat och hustru, Inger. De gifte sig 2002. I dag lever för övriga även Patriks första fru på gården. En framgång i sig att vissa sår går att läka.
Som gammal scout vet Patrik att klara sig även när förutsättningarna är knapra. ”Tre minuter utan luft, tre dygn utan vatten, trettio dagar utan mat” är hans motto för vad man klarar av vilket han nämner som i förbigående.
Det är en styrka att ha detta kunnande, menar han. Han står inte handfallen om och när den yttre tillvaron rämnar. Och nog har han fått sin beskärda del av lidande.
Det har skrivits många spaltmeter i lokalmedia om storsatsningen som havererade hösten 2012, verksamheten med mejeri, ost- och mjölkproduktion som gick med förlust och dränerade företaget på pengar.
Excel-kalkylerna och analyserna slog snett, bankerna som varit frikostiga med utlåningen under den tid grunden lades till den europeiska finanskrisen drog nu öronen åt sig, vilket gjorde att gården tvingades ut till försäljning.
Den styckades till slut i sex delar, totalt såldes 75 procent och de 88 miljoner som kom in gick till stor del rakt in i de banker som lånat ut pengar till satsningen.
Det var vid den tiden Patrik befann sig i det han beskriver som fritt fall.
– Det var väldigt, väldigt smärtsamt.
Ta mig till de känslorna, när allt barkar åt helvete.
– Skrämmande, skräck...jag vet inte hur jag ska förklara. Det fanns ingen botten, jag kände att jag kunde falla hur långt som helst. Man känner sig hjälplös, vi är anpassningsbara som människor, men skitdåliga på att förutsäga det som inte är linjärt...Jo, så var känslan. Att det inte fanns någon botten
Han sitter med kaffekoppen i handen, i soffan sover hunden Sassa, en Lagotto ramagnolo, han tystnar igen, tänker sig bakåt:
– Jag blev en prepper, jag menar, allting föll, fotfästet rycktes undan, så jag skapade ett matförråd som räcker ett halvår och omsätter det sedan dess efter hand. Det handlade om att överleva.
Allt här är så kört, säger han. Så vanvettigt skört och för det som är skört finns bara ett slut.
– Se på den här koppen, den är som den är, alternativet är att den går sönder, vilket den kommer att göra till slut. Men vad är då motsatsen till skört?
Ja, säg det. Hållbart, kanske?
– Nja, det är mer neutralt, skulle jag säga, det har inget framåtrörelse. Nej, vi har inte ens ett ord för det! Antifragilt, kanske, det som inte dödar det härdar, som vi brukar säga. Naturen är bra på det, att anpassa sig efter sina tillgångar.
På Stafva har det funnits kor sedan urminnes tider, ända till den 23 december 2012.
Då lämnade de 80 djuren gården, vissa fick nya ägare, andra gick till slakt. En era var över.
Men nu, drygt sex år senare, går kossorna alltså åter i hagen. Bara 18 stycken, men ändå som en slags symbol för det som Patrik betecknar som antifragilt: naturen.
– Det är av Flech vieh-ras, en österrikisk ras av kött-, mjölk- och dragdjur. För mig är eventuellt kött och mjölk en bieffekt, mitt stora fokus är en bördigare mark.
Tesen är att låta många djur beta på liten yta under kort tid, då kapas grässtråna oftare, vilket i sin tur kickar igång fotosyntesen...
– ...vilket bildar kol i marken, så som det gjorts i miljoner år. Det är förvånansvärt att inte fler kan se att det är ett sätt att öka bördigheten. Vi har en värld inom oss som vi inte vet mycket om, men det finns också en hel värld nere i jorden som vi heller inte har vidare stor kunskap om.
Om vi ser lite mer filosofiskt på det hela, har det varit tomt på gården utan kor?
– Ja, det är ju själva symbolen för jordbruk, det har med trygghet att göra, de symboliserar ju lugn och stabilitet, så det är klart att det har saknats.
Det som inte dödar, det härdar. Så sade du alldeles nyss. Vem är du i dag efter allt som hänt?
– Jag har det bra nu, jag har genom en lång metamorfos kommit till insikt att vi lugnt kan lita till ekosystemets kraft att balansera homosapiens misstag och arrogans, ler han.
Vid försäljningen fick Patrik och Inger behålla mejeriet på Stafva. Där är mjölk- och ostproduktionen igång, i någon mening är det ett hjärta som fortsätter att slå.