För Ken startade livet med dramatik

Ken Malmberg i Endre är ett av de "hjärtebarn" som har haft glädje av att hjärtforskningen gått framåt. Om Ken hade fötts sex eller sju år tidigare hade man förmodligen inte kunnat operera hans medfödda hjärtfel. Men 1997 kunde man operera och elva år senare är Ken som vilken unge som helst som cyklar, sportar, spelar tevespel och busar med tvillingbrorsan Kevin.
I dag är det bara ett ärr på bröstet och undersökningar vartannat år som påminner Ken och hans familj om dramatiken när han kom till världen.

Tisdagen den 16 december 1997 fick Carina Östergren och Per Malmberg tvillingpojkarna Ken och Kevin på Visby lasarett. Pojkarna förlöstes med kejsarsnitt och till en början såg det ut som att allt var väl med både Carina och barnen.
- Det var bara det att Ken inte ville äta, minns Carina.
Ken skrek mycket. Andra natten efter förlossningen tog BB-personalen hand om honom för att Carina skulle få sova. Personalen märkte att Ken inte mådde bra. Han blev blåare och blåare. Ken undersöktes under natten och man kunde konstatera att han hade en förtätning i kroppspulsådern. Blodomloppet i hans lilla kropp hade fungerat under det första dygnet då "ductus", den tunnel som länkar samman barnets och mammans blodomlopp, fortfarande stod öppen. Men i takt med att ductus slöts så fungerade Kens blodomlopp allt sämre.
Ken fick en medicin som hindrade ductus från att slutas och tack vare den fick man den respit som behövdes för att föra över honom till specialisterna på barn-thorax i Lund. Ken åkte ambulanshelikopter och Per följde efter med vanligt flygplan.

Det nyfödda barnets hjärta är inte mycket större än en valnöt. Innan kirurgen skrider till verket och inleder operationen vill han veta allt som finns att veta om hur det ser ut där inne.
Vid den noggranna undersökningen såg man att Ken inte bara hade en tät kroppspulsåder, utan också ett stort hjärtfel. Det fanns ingen vägg mellan hjärtats förmak och hjärtats båda kamrar var deformerade. Den ena var förstorad och den andra förminskad. Det innebar att hjärtklaffen inte fungerade som den skulle och blodet kunde inte pumpas åt rätt håll.
Läget var mycket allvarligt och Carina fördes över till Lund tillsammans med Kevin för att vara nära.
- Ingen visste ju hur utgången skulle bli, förklarar Per.

Fyra dagar efter förlossningen tvingades Ken genomgå en stor hjärtoperation. Carina och Per satt med Kevin på sitt rum i patienthotellet och bara väntade. Det var sex svåra timmar. Ken kopplades in på en hjärt-lungmaskin och bröstkorgen öppnades på den lilla babyn.
Lättnaden var stor när de fick veta att operationen hade gått bra, men dramatiken tog inte slut där. Flera gånger efter operationen fick Ken hjärtrusningar.
- Vi märkte ingenting, men sjukhuspersonalen som hade övervakning på honom såg att hjärtat började rusa. De kom springande och slet honom ifrån oss.
Ken var sövd och inkopplad på en respirator från den 20 december och en god bit in i januari. När han skulle väckas tog det något dygn innan man lyckades få liv i honom. Det tyckte Carina var svårt.

Per och Carina och Carinas dotter Veronica fick en tuff start på livet med de små pojkarna. Men när de i dag blickar tillbaks på den kritiska tiden så kan de inte minnas att de kände sig så skärrade.
- När man är mitt uppe i något som det här så tänker man inte så mycket. Och det var full fart omkring oss hela tiden. Och på avdelningen fanns det så många hjärtopererade barn, det gjorde nog att vi inte blev så uppjagade, förklarar Per.
Under veckorna i Lund var det inte bara jul och nyår. Just de här veckorna var också ett pärlband av högtidsdagar inom familjen. Storasyster Veronica, som bodde hemma hos mormor och morfar på Gotland, fyllde 10. Carinas mamma fyllde 60 och Per och hans tvillingbror Ulf fyllde 40. Ulf reste ner till Lund tillsammans med Veronica för att de ändå skulle få vara tillsammans på 40-årsdagen.
Efter en månad i Lund fick hela familjen åka hem till Gotland igen. Att vara ensam hemma med en bebis, som hade varit så övervakad i många veckor kändes lite darrigt till en början, minns Carina. Ken fick medicin mot hjärtrusningarna i ett halvår, men sedan var han faktiskt frisk.
- Och sedan har det aldrig varit något mer problem med Kens hjärta. Han är fullt frisk, förklarar Per med ett leende.

Ken själv minns förstås ingenting av allt det där som hände. Hans hjärta undersöks med ultraljud vartannat år, men annars tänker han inte på att han är ett "hjärtebarn". Ken är lika pigg som alla andra elva-åringar. Innebandy, fotboll och tv-spel är några av Kens intressen. De delar han också med Kevin.
- Det första året fanns inte orken där. Då gick han gärna och la sig emellanåt. Men sedan har Ken varit den livligaste av pojkarna, berättar Carina.
Per och Carina tycker inte att de har varit överbeskyddande mot Ken. När läkarna förklarade att Ken var frisk litade de på det.
- När han ska in på undersökning så finns det alltid en viss oro. Man funderar på om de ska upptäcka något. Men annars är vi inte oroliga, säger Carina.
- Jag tror att det hjälper att Ken och Kevin är tvillingar. Genom Kevin har vi hela tiden kunnat se att Ken utvecklas normalt, förklarar Per.

För Ken startade livet med dramatik

Det är alla hjärtans dag i dag, men samtidigt är vi också inne i den månad som Hjärt-Lungfonden har utsett till "Alla barnhjärtans månad". Årets mål är att under den här månaden samla in 15 miljoner kronor till forskning inom barnkardiologi.