Tusentals fjuniga ungar föds till en farlig värld. Bara 400-500 av dem kommer att överleva sin första sommar.
Men det är helt i sin ordning, det tycker Kjell Larsson, som är professor i ekologi vid Högskolan på Gotland. Han har följt den vitkindade gåsens utbredning på Gotland under mer än 20 år. Vore dödligheten inte så hög skulle Gotland snart översvämmas av vitkindade gäss.
Men de gäss som rastar här på våren, på sin väg mot sina häckningsplatser i norr, de gässen tycker Kjell Larsson att vi gotlänningar borde vara mer gästfria emot. Trots att de strömmar in mot ön i hundratusental och orsakar stora skador på nysådda fält så tror han att de skulle kunna bli en tillgång för Gotland.
Vi träffar Kjell Larsson vid stranden på Närsholmen. Genom hans tubkikare kan vi följa de vitkindade gåsparen som vankar omkring på stranden med gråfjuniga dunbollar omkring sig. De kom hit från Laus holmar för bara några dagar sedan och inom några veckor kommer mer än tusen gåsfamiljer att följa deras vådliga färd. Redan på tredje dagen måste ungarna ha tillgång till bete och ute på Laus holmar räcker gräset inte till för att föda alla dessa ungar. Särskilt inte sedan skarven tagit delar av öarna i besittning.
Kjell plockar upp några oansenliga strån av gräset rödsvingel. Det är det som gässen vill åt här på Närsholmen. Det späda strået är extremt näringsrikt innan det går i blom.
Det handlar ofta om tråkigheter när det talas om vitkindade gäss: I april landar nästan 200000 gäss på Gotland för att rasta på sin väg mot häckningsplatserna i norr. Här äter de upp sig inför den långa färden och de stora gåsflockarna förstör nysådda fält. Gaskanonernas skrämskott hjälper inte mycket och många lantbrukare ansöker om tillstånd för att skjuta gäss och skrämma flocken på flykten.
Det här är ett verkligt dilemma och Kjell Larsson har idéer om hur man skulle kunna lösa det. Men det finns mer att berätta om de ungefär 10000 vitkindade gäss som inte bara rastar på Gotland, utan stannar och häckar här.
Vi börjar i den änden.
Kjell Larsson har lagt ned mycket tid på att lära känna de vitkindade gässen på Gotland. Han började studera och märka dem redan 1985 och i sina studier har han lärt sig en hel del om hur de lever och förhåller sig till varandra.
Begreppet "dum som en gås" har han definitivt slagit hål på, för det här är djur som måste ägna stora delar av sina liv åt avvägningar och riskanalyser för att de själva och deras ungar ska överleva.
I våras gav Kjell Larsson och två andra gåsforskare från USA och Holland tillsammans ut boken "Wild goose dilemmas" som handlar om de problem som gässen ställs inför och hur de löser dem. Medan vi följer de betande ungarna och deras vakande föräldrar vid strandkanten på Närsholmen berättar han för oss.
I början av 60-talet var den vitkindade gåsen illa ute. Då fanns det bara 30000 individer kvar i hela världen. Vitkindade gäss övervintrar bland annat i Holland och när man minskade jakten på gäss i Holland och i stället arbetade för att ge dem bättre förutsättningar att överleva vintern där så började populationen öka. I dag består världsbeståndet av 600000 gäss.
I takt med att antalet gäss har ökat har de också sökt sig till nya häckningsplatser. Förr flög alla mot häckningsplatser på Grönland, Spetsbergen och i norra Ryssland, men sedan tidigt 70-tal finns det också häckande par på Gotland.
Det allra första paret häckade våren 1971 på Laus holmar. Efter ett tiotal år spred de sig till andra öar runt Gotland, men det är fortfarande Laus holmar som har den allra största svenska kolonin. När de var som flest i början av 2000-talet fanns det 2500 par på Laus holmar och det var nästan hälften av det svenska beståndet. I dag är kolonin betydligt mindre. Den här våren har det inte häckat mer än 1 100 par där ute.
- Det kom ut räv på Laus holmar för några år sedan och den skrämde iväg gässen. Men det är möjligt att de kommer tillbaka, säger Kjell Larsson.
Det är trångt där ute på holmarna. I genomsnitt ligger det ett bo var åttonde meter. De 1 100 par som häckar där ute i år värper och ruvar fram mellan tre och sex ägg var, men bara en bråkdel kommer att överleva. Räven gör sitt, liksom truten, som kan ge sig på både ägg och ungar. Och kommer det en havsörn förbi så skrämmer den upp hela kolonin. Vi får se ett prov på det där, för en havsörn seglar in mot stranden. Den flyger med makliga vingslag och är inte på jakt, ändå blir det ett våldsamt liv bland gässen och de andra fåglarna på Närsholmens strand.
Ett par hundra gåsungar som föds på Laus holmar kommer att överleva sitt första år. I slutet av juli kommer de att vara flygfärdiga och i augusti och september drar de runt i flockar på Gotland, för att sedan flyga ned till sitt vinterviste i Holland i oktober och november.
En halv miljon arktiska vinkindade gäss gör resan mot Holland till hösten. Men det är ordning och reda på resenärerna. De håller ihop med sina familjer. De vitkindade gässen är trogna och håller ihop med sin partner livet ut. Om någon dör hittar de snart en ny partner men bara två procent av paren "skiljer sig".
Och det är viktigt för en gås att hitta en partner. Unga gäss parar ihop sig långt innan det är dags att ruva fram egna ungar. Men så är de äldre paren inte heller särskilt välvilligt inställda till unga singlar.
- Man har räknat ut att en ung ensam hanne som går i en flock kan bli attackerad nio gånger i timmen. Det blir ju så eftersom de andra hannarna ser honom som ett hot, förklarar Kjell Larsson.
Flocken har inte lika fast sammansättning som gås-familjen. Tillvaron i flocken är inte harmonisk. En stor flock innebär visserligen fler vaksamma ögon som kan vakta mot faror, men också större konkurrens om bete.
Par som har många ungar har en framskjuten position i flocken. Det är de som får det bästa gräset och när de har bestämt sig för att beta på en tuva viker mindre familjer ofta undan.
Kjell Larsson har sett att alla gäss också har sin personlighet. En del är mer undfallande, andra är aggressiva och tar för sig i den ständiga konkurrensen om födan. Äldre och erfarna gäss har också lättare att hitta mat och kör bort andra från de bästa betesplatserna.
Men genom att följa ringmärkta gäss som har fötts ute på de gotländska öarna har Kjell också sett att de har en annan sida. Det är inte bara partnern som gässen knyter an till, utan faktiskt också syskonen från kullen som de växte upp med. Oftast återvänder honan för att häcka på den ö där hon själv föddes och här ser hon till att hannen ordnar ett revir till henne som inte bara är nära hennes egen mamma, utan också nära hennes systrar.
Och gässen delar också information med varandra. Gäss som häckar nära varandra flyger ofta iväg till samma områden för att beta.
- Det är svårt att säga hur kommunikationen ser ut. Det kan handla om att de kopierar varandras beteenden. Men de kommunicerar, det är tydligt, säger Kjell Larsson.
nVarför forskar man om sociala relationer bland vitkindade gäss?
- För mig handlar det i grunden om en nyfikenhet. Jag vill veta. Men det handlar också om att ju mer vi lär oss om naturen, desto mer lär vi människor känna oss själva. Vi är kanske inte så unika som vi tror!
- Jag tycker också att det är viktigt att visa att en flock fåglar inte är en grupp mekaniska individer utan de har inbördes relationer. Får människor upp ögonen för det så får vi kanske ett annat sätt att se på naturen.
Medan vi tittar på de vitkindade gässen på Närsholmen och vid andra vikar i När hör vi hur gaskanonerna regelbundet fyrar av skott som ska jaga bort gäss från åkrarna. Fågelskrämmor är ett annat sätt att få gässen att hålla sig borta från grödan. Ändå ser man att fälten på många ställen har stora bara fläckar där sådden har blivit gåsmat.
Kjell Larsson är väl medveten om problemen med skördeskador, men han är skeptisk till lantbrukarnas försök att bli av med problemet.
- Att skjuta hjälper inte. Det innebär bara att gässen flyttar över till grannen.
De vitkindade gässen tycks ha kommit till Gotland för att stanna och det det är meningslöst att kämpa emot. Dra nytta av gässen i stället, tycker Kjell:
- Vid Hornborgasjön står det varje år 10 000 människor och tittar på 10 000 tranor. Det finns väldigt många som uppskattar dessa skådespel.
Kjell Larsson manar att man skulle kunna minska skadorna på grödorna genom att lantbrukare i ett område upplät vissa fält till just gässen. Om man såg till att odla dessa fält med gräs som gässen tycker om så skulle de flockas just där och lämna andra fält ifred.
- Ger man sedan fältet en extra gödselgiva så blir det extra smakligt. Sådant upptäcker gässen direkt!
Och många gäss på ett fält bli ännu attraktivare för naturturister.
- Om det bara paketerades på rätt sätt så tror jag tror att det skulle locka en hel del besökare.