DU&JAG (GT) Efter tre veckor på havet kom Aleksander Kreek till slut till Fårösund, på sin flykt från Estland i oktober 1944. Det här är en berättelse som börjar i lilla staden Lihula, går via Gotland och når ända till prispallen vid OS i Peking 2008.
17 augusti 2008, finaldags på roddstadion vid olympiska spelen i Peking. I grenen åtta med styrman – åtta roddare och en coach som håller riktningen – tar Kanadas båt ledningen redan från start och stävar sedan fram i spets bland de sex finallagen.
Efter drygt fem minuter av sprutande mjölksyra klyver besättningen mållinjen som etta, en halv båtlängd före silverlaget från Storbritannien.
En dröm har gått i uppfyllelse för det sammansvetsade laget, där rytm, styrka, uthållighet och timing är viktiga ingredienser för att nå längst.
Vid den efterföljande prisceremonin sjunger besättningen med i nationalsången ”O Canada” så det talas om det än.
Mest sjunger den då 28-årige Adam Kreek, en av Kanadas mest meriterade inom roddsporten.
Så inlevelsefullt sjunger han att ”Adam Kreek singing” blivit en vanlig sökfras på Internet.
Kanske sänder han där på prispallen en tanke bakåt i historien, till hösten 1944 då hans farfar Aleksander flydde från Estland och vid landstigningen på Gotland gav sin familj och framtida släkt en ny riktning.
De kom i fisketrålare, de kom i mindre, knappt sjödugliga båtar, de kom genom vind, regn, kyla och hög sjö till Slite, till Östergarn, Fårö och Fårösund.
Under 1940-talets första år anlände nära 11 000 baltiska flyktingar Gotlands östra kust. Hela liv lämnades bakom, bara minnen fick plats ombord.
Värdesaker grävdes ner, i hemlandets jord, nycklar stoppade i fickan men ingen dörr fanns längre att sätta dem i.
Så många människoöden, så många splittrade familjer, så många som satte sina dyrbara liv på spel i det som visade sig vara andra världskrigets slutskede.
Sommaren 1940 hade Stalin annekterat Estland, Lettland och Litauen, vilka degraderades från öppna stater till slutna Sovjetrepubliker.
Banker, fabriker och företag förstatligades och massmedia likriktades under kommunistisk kontroll.
Den sovjetiska ockupationen följdes av en tysk, vilken varade från september 1941 till senhösten 1944.
Då, under andra världskrigets sista år, inledde den röda armén ännu en offensiv i riktning mot Östersjön och i oktober var huvuddelen av den tyska invasionsarmén i Baltikum besegrad.
I den sovjetiska framryckningens spår förekom avrättningar och massdeportationer i både Estland, Lettland och Litauen.
Med fara för sina liv valde många balter att fly mot framtiden i rangliga båtar över Östersjön.
I Estlands huvudstad Tallinn arbetade den välrennommerade friidrottaren Aleksander Kreek vid säkerhetspolisens avdelning på stadens centralfängelse.
Aleksander var född 21 juli 1914 i Lihula, en liten stad tio mil söderut. Han kom med tiden att bli en av sitt lands främsta kulstötare med 16,40 meter som bästa resultat.
1938 hade hade han blivit europamästare vid friidrotts-EM i Paris och fick då dela prispall med dåtidens giganter Gerhard Stöck och Hans Wöllke, båda tävlande under Nazitysklands flagg.
Men hans idrottsliga framgång hjälpte föga i en tid då kriget i Europa tog en ny vändning.
Redan 1943 hade de första baltiska flyktingarna nått Gotlands kust, men hösten 1944 följde den stora vågen av människor.
Aleksander Kreek var alltså en av dem, han nådde Fårösunds hamn den 9 eller 10 oktober just det året, efter en resa som tagit i det närmaste tre veckor.
”Havet var upprört och vågorna var höga och vitskummande. Båten var som ett hyvelspån som ibland var uppe på en vågtopp och ibland djupt nere i en vågdal” har Jaan Grünberg, av allt att döma en av männen ombord, beskrivit flykten.
Halvvägs mellan Ösel och Gotland slutade motorn fungera och de trettio personer som fått plats ombord kunde inte annat än driva vind för våg på ett stålgrått och elakt hav.
Räddningen blev ett svenskt krigsfartyg som girade upp längs flyktbåtens långsida, satte ut en trappa och lät flytingarna – våta, trötta och rädda – klättra i säkerhet.
Från Fårösund fördes sedan de illa medfarna esterna vidare till Slite där de utspisades med kaffe och smörgåsar innan de mot kvällen transporterades vidare till Visby.
Leif Åbom var en av Gotlands vid tiden främsta friidrottare. På 1940-talet blev han vid flera tillfällen distriktsmästare i kulstötning och 1941 placerade han sig trea i svenska juniormästerskapen i samma gren.
Leif var en av de unga idrottande öbor som tog hand om storstjärnan Aleksander Kreek då denna anlände till Gotland.
Detta står berättat i Bengt-Göran Holmerts bok ”Gotland under beredskapsåren 1939-1945”, vilken är en betydande källa till denna artikel.
Bengt Åbom är son till Leif Åbom, som avled 2002, 80 år gammal. När jag ringer Bengt, boende i Martebo, för att höra närmare om denna historia visar det sig att han inte vet något om den alls.
– Men förmodligen var det verkligen så, han var väldigt snäll, pappa, säger han.
Bengt kan dock lite kuriöst berätta att det bland alla medaljer hans far lämnat efter sig även finns en sjal, tillverkad inför OS i Berlin 1936.
– Pappa var i Tyskland på något idrottsutbyte, bara 14 år gammal. Bland annat skrev han dagbok, vilken jag läser i ibland. De hade tittat på någon Jugend-parad och så fick han den här sjalen med alla nationers flaggor på.
Det var andra tider då, men ändå inte. I dag flyr människor över Medelhavet, i mångtusental lämnar de sin hembygd för att söka friheten någon annanstans.
Historien upprepar sig, men på ett annat hav.
Alla som flyr...vad blir det av dem? Ett ögonblicks beslut som ändrar historien för all framtid. Vad hade hänt om? Ingen vet, allt vi vet är hur det blev.
Det som hände långt bak i historien är förutsättningen för det som är i dag.
Som Adam Kreek i Toronto, honom du träffade i början av artikeln, när han just rott hem OS-guldet i Peking.
För så här var det. Då många balter kom att stanna på Gotland och bygga en framtid här, fördes Aleksander Kreek efter bara någon vecka vidare till en flyktingförläggning i Norrköping.
Informationen om vad som sedan hände är ytterst knapp, men 1951 emigrerade Aleksander till Kanada, slog sig ner i staden London, sydväst om Toronto, och fick tillsammans med hustrun Helmi bland annat sonen Raoul-Arne.
Denna Raoul-Arne är pappa till Adam, OS-hjälten som tillsammans med sina roddarkamrater 2012 valdes in i Canada Sports Hall of Fame.
Via mejl får jag kontakt med Adam Kreek i Toronto. Han är i dag management-konsult med egen firma, Kreek-speak, och även krönikör i CBS Sports.
Hans idrottsliga meriter är imponerande, förutom OS-guldet även tre VM-titlar och ytterligare ett stort antal internationella medaljer.
Efter den aktiva tävlingskarriären har han fortsatt ro, 2013 försökte han tillsammans med tre kamrater att korsa Atlanten, från Afrika till Nordamerika. Det blev sånär en succé, men efter 73 dygn på havet kapsejsade båten, uppskattningsvis bara tio dagar från land.
Adam fick dessvärre aldrig träffa sin farfar. Han föddes tre år efter Aleksanders död, 17 augusti 1977, på dagen 31 år före den där OS-guldet.
– Farfars liv fick ett tragiskt slut. Äktenskapet brast och han åkte in och ut på mentalsjukhus. Han dog av adrenal cancer som vi tror är ett resultat av posttraumatisk stress, orsakad av hans flykt, berättar Adam.
Så mycket om hans tid på Gotland och i Sverige vet han inte, utan hänvisar till sin far, som dock inte gått att nå.
– Men jag vet att han hade det svårt i Sverige, som flykting hade han inte möjlighet att delta i några större internationella tävlingar.
Jag frågar Adam Kreek hur han reflekterar över sin farfars öde och hur hans eget liv är en följd av detta.
– Det påminner mig om en enkel sanning: livet är hårt. Det kan vara spännande ibland, men mest är det hårt. Hans historia har givit mig perspektiv när jag tacklar svåra utmaningar i livet.
Hur då, berätta?
– Framgång är inte beständigt, misslyckande är inget man dör av. Det är modet att fortsätta framåt som räknas. Så där tänker jag ofta. Det är vad farfar gjorde, hade modet att fly över havet.
Så många saker fick Alexander inte med sig i flykten från Lihula. Bland annat blev hans idrottspriser kvar i hemlandets jord, nedgrävda vid den gamla släktgården som jämnades med marken som ett led i Sovjets förstatligande av all jordbruksmark.
Adam har under resor till Estland gjort sina försök att hitta dem.
I arkeologiprofessor Mats Burströms bok ”Minnesgömmor” (2012) säger han att farfars gömda föremål är viktiga för honom:
–Jag skulle vilja hålla i dem för en stund, känna kontakten med mina förfäder, det hade varit en fantastisk känsla.
Berättelsen om Aleksander, Leif, Raoul-Arne och Adam är inte bara historien om familjen Kreek, det är samtidigt en berättelse om så många andra, nu som förr.
Människor som hakar i varandras liv och får betydelse just för stunden, i vissa fall skapas livslånga band, i andra fall bara ett ibland undflyende, ibland outplånligt minne.
Det är vad livet är; ständigt i rörelse, aldrig möjligt att ta för givet och allt en följd av tidigare tagna steg.